Våga erkänna!

Såå bra att det blev drausten! Anthony var bra, men han var lite för.. allvarlig för Austen. Draco och Austen var ju menade för varandra från början lixom ♥.
Sååå tråkigt att denna fantastiska fanfictionen typ är över. Lova att tagga mig om du skriver en ny ff (vilket du måste göra )
Förlåt att jag har varit sämst på att kommentera, men jag vill att du ska veta att du är den bästa ff-författren mugglis har skådat. Jag har läst alla dina ffs och de blir alltid mer fantastiska.

Nej, nej, nej!


Hon får inte vara med Draco! *snyft*



Jaja, den här är helt otrolig, du är helt otrolig på att skriva!


Men, Austhony, var perfectisimo!

ÄR DET SLUT??
Neeeeej!!
Underbart kapitel iallafall! Och underbar FF!

Vill ha epilogen!
Eller näe, det vill jag ju inte, för då är det ju slut.

Helt fantastiskt bra, har varit inne varenda dag och tittat efter ett nytt kapitel... Så tar man uppehåll två dagar och då ramlar det in kapitel. Måste säga att det är sjukt bra. Som vanligt, lite tråkigt att det snart är slut men jag hoppas och ber att du fortsätter på en ny fanfiction! Älskade verkligen kapitlet där de gjorde slut och Draco och Austen stöter på varandra. Känner dock att Anthony överreagerade lite, han måste väl förstå varför Austen undviker honom och Draco han har ju inte sett dom tillsammans eller så... Gick lite väl snabbt där men sjukt bra ändå! #Drausten4ever

Åh Gud, fick typ panik när Draco blev sjuk! Tur att det bara var blindtarmen! ': )
Men hoppas faktiskt fortfarande på Aushony, hehe...

Du skriver så fantastiskt bra, det är så synd att den ska behöva ta slut redan. Lova att tagga mig om du skulle skriva en ny ff!♥

DRAUSTEN, YES ♥

Du skriver så AMAZINGEXTREMTMUGGLISSUPERMYCKETBRA!!♥

Kapitel 50 - Epilog
Fem år senare
Jag tar ett djupt andetag, vilket är svårt eftersom sidenlivet sitter väldigt tajt. Mot fönstret smattrar det och om jag skulle titta ut så skulle jag se hur himlen har öppnat sig. Mamma ser vart jag tittar.
- Var inte orolig. Idag betyder regn något bra. Enligt sägner sägs det att regnet symboliserar antalet tårar som du inte behöver fälla i framtiden, säger hon och ler samtidigt som hon knyter diamantbandet under de perfekta lockarna som mamma har samlat ihop i en knut.
- Vi får hoppas.
Det knackar på dörren och Daphne kommer in. Hon ler brett och i sin famn håller hon blombuketterna. Farmor lämnar sin plats i soffan och skyndar fram till henne.
- Jag kan ta dem. Sätt du dig ner och vila. Du kommer göra tillräckligt med gående sen, säger hon och tar buketterna ifrån Daphne.
Daphne lägger sina händer på sin gigantiska mage och går fram och sätter sig i soffan med ett lågt stön.
- Frågan är i fall jag kommer komma upp härifrån, skrattar hon.
Vi andra stämmer in i hennes skratt och mamma tar ett steg tillbaka. Hon ler.
- Sådär! Du är klar, säger hon.
Jag reser mig upp och ställer mig i i mitten utav rummet. Det är en jättevacker klänning. Så fort jag såg den så blev jag förälskad. Trots att ryggen är öppen med en mjuk U-ringning sitter framsidan tajt med med en mjuk rundning vid halsen och tjocka axelband och klänningen har en A-linje form, vilket innebär att kjolen är vid och luftig.
- Du ser riktigt fantastik ut, säger Betsy, min svägerska sedan fyra år tillbaka.
- Jag kan inte förstå att min lilla flicka ska gifta sig, snyftar mamma och torkar sig under ögonen.
Det knackar på dörren igen. Den här gången är det min blivande svärmor sticker in huvudet.
- Det är dags, säger hon och försvinner sedan igen.
Betsy och farmor hjälper Daphne upp ur soffan och mamma räcker mig min bukett som består av vita och rosa rosor. Utanför dörren till salen står pappa och väntar tillsammans med Cody som ska bära ringarna ringarna och Wesley och Betsys dotter tre år gamla dotter Amelia, som är blomsterflicka. Pappa torkar bort en tår när han ser mig komma.
- Pappa, om du gråter så kommer jag gråta, säger jag och ger honom en kram.
- Har du sätt något vackrare? frågar mamma.
- Bara när vi gifte oss, säger pappa och ger mamma en kyss.
Innan farmor, Betsy och mamma går in för att sätta sig ger de mig en snabb kram och försvinner sen in i rummet som jag inte har fått se. Amelia börjar gå och efter henne Cody. Innan det är dags för min höggravida bästa vän att ”vagga” fram längs gången ger hon mig en slängkyss. Gravida Daphne är mer kärleksfull än vanliga Daphne. Jag ler. Hon går ut och lämnar mig och pappa ensamma kvar.
- Är du säker på det här? För om du inte känner att det är rätt så åker vi hem. Bilen står ute på parkeringen, säger han.
Jag skrattar.
- Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv, säger jag.
Han ler och när vi hör ljudet av den klassiska bröllopsmarschen räcker han sin arm och jag krokar fast min i hans. Jag håller andan när jag äntligen går in i salen och får se allting. Alla gäster, de vackra pastellblommorna som klär bänkarna, de rosa rosbladen som Amelia spridit ut på den vita mattan. Det är däremot längst fram som jag får se det jag allra helst vill se. Honom. Jag ger honom ett leende och får ett ännu bredare tillbaka. Vägen fram känns lång och jag passerar flera av gästerna som jag känner mer än väl. Blaise sitter precis i början av en bänk tillsammans med den snart två år gamla Gideon som storögt och nyfiket tittar på allting som händer. Jag kan fortfarande inte förstå att Daphne och Blaise är gifta och snart trebarnsföräldrar. Det var för fyra år sedan som jag och Daphne var i ombytta roller. Hon i vitt och jag i lila. Idag är det jag som bär vitt och hon bär bläckblått. Längre fram i bänkarna, på andra sidan, sitter två andra bekanta. Harry och Hermione. Ännu ett par som förvånade alla. Harry gjorde slut med Ginny den där dagen som jag mötte dem i korridoren. Det spred sig snabbt över hela skolan hur Harry stod i deras sällskapsrum och berättade för den chockade Hermione att han älskade henne. Alla var chockade, framför allt Ginny, som till allas förvåning inte blev särskilt arg. Hon var till och med Hermiones brudtärna på deras bröllop för två år sedan. Jag kommer däremot aldrig glömma hur nervösa Harry och Hermione var när de på examensdagen skulle berätta för mr och mrs Weasley. Hand i hand gick de fram till paret, som varit deras extraföräldrar i flera år, för att berätta hur det låg till. Trots att jag bara såg det hela på avstånd höll jag andan och väntade nervöst på någon reaktion. Som tur var så gav makarna Weasley Harry och Hermione varsin kram. Oron var över. Äntligen kunde deras kärleksresa börja på riktigt och bara för några dagar sedan avslöjade Hermione för mig att de i slutet av året kommer bli tre. Äntligen har vi tagit oss fram längst gången och står framme vid altaret. Pappa ger mig en kyss och räcker mig sedan över till min blivande man innan han går och sätter sig intill mamma. Jag vänder mig mot mitt livs kärlek och tänker tillbaka till stunden som gjorde det här möjligt.

Tre år tidigare
Idag har sommaren kommit till London. Solen står högt på himlen och det är fullt med folk på gatorna. När jag vaknade imorse fick jag idén om att ta mig till närmsta marknad, någonting som även resten av staden också hade ser det ut som. Jag går runt bland de olika stånden och granskar de färggranna grönsakerna och de färska råvarorna. Det finns inget bättre än solmogna tomater eller nyfångad fisk. Med en korg på armen går jag runt och luktar, känner och smakar.
- Tack så mycket, säger jag och tar emot påsen med de färska jordgubbarna som jag precis köpt.
När jag ska vända mig om krockar jag med personen intill mig.
- Åh, ursäkta, säger jag och tittar upp på den jag krockade med.
Till min förvåning så känner jag igen ögonen som jag tittar in i.
- Anthony! säger jag förvånat.
Även han ser förvånad ut.
- Austen? Hej!
Vad säger vi nu? Vad gör vi nu? Jag menar, vi har inte pratat med varandra sedan vi gjorde slut och det var för tre år sedan. Tiden har varit snäll mot honom. Han är precis lika snygg, om inte snyggare, som när vi gick på Hogwarts.
- Du är ute och handlar ser jag.
Anthony nickar och håller upp sin korg.
- Farmor har beställt bringa till kvällens söndagsmiddag så mamma skickade ut mig för att köpa allting som behövdes.
Jag nickar.
- Så, bor du forfarande hemma? frågar jag.
Anthony skrattar.
- Gud nej. Jag är bara hemma under helgen. Jag i en lägenhet nära Sankt Mungos, säger han.
- Så du jobbar som botare? Det är ju fantastiskt, säger jag.
Och jag menar det. Jag är säker på att Anthony är helt fantastisk som botare. Han bryr sig om andra och med tanke på att han är riktigt smart klarar han lätt av att ta sig ann alla svåra fall han kommer få.
- Ja, det kan man säga. Egentligen är det mer som en praktikplats än så länge. Det dröjer ett tag till innan jag får kalla mig för botare. Vad gör du nuförtiden? frågar han.
- Jag har också flyttat hemifrån och jobbar just nu Ministeriet. Utrikesdepartementet, svarar jag.
-Precis som din mamma.
Jag nickar.
- Precis som min mamma.
Sen är vi tysta. Det år då det slår mig att samtidigt som vi har pratat med varandra har vi gått en bit från där vi krockade. Jag har glömt bort hur lätt det är att prata med honom.
- Så, hur är det med Draco?
Där kom den. Frågan som inte går att undvika. Jag kan se att det krävdes mycket av honom för att ställa frågan med ett vänligt leende. Jag harklar mig.
- Ja, jo, det är bra med Draco. Tror jag, säger jag.
Anthony lyfter på ett ögonbryn.
- Tror du?
- Jag och Draco har tagit en paus, berättar jag.
- Åh, jaha. Går det bra, eller fungerar det?
Jag nickar.
- Jag tror det. Draco är faktiskt förlovad med Astoria Greengrass sedan fyra månader tillbaka, så ja, jag tror att det går väldigt bra.
I början så var vi väldigt lyckliga. Allting var verkligen som det ska vara när man är nyförälskade. Vi fick båda två jobb på ministeriet och efter ett halv år tillsammans så flyttade vi ihop. När vi bott ihop i lite över ett år gick någonting fel. Antingen så var det alla långa kvällar på jobbet som gjorde oss trötta och irriterade eller så försvann förälskelsen. Så för sju månader sedan tog vi en paus. Chansen om att vi någon gång skulle hitta tillbaka till varandra försvann kvällen för fyra månader sedan då Draco kom hem till mig och berättade att han träffat någon annan. Någon som han vill spendera resten av livet med och det var inte jag.
- Åh, förlåt. Jag menade inget illa med att fråga, säger Anthony.
- Det är lugnt! Om jag ska vara ärlig så är jag inte särskilt ledsen. Vi tog chansen men det var inte meningen att det skulle vara vi.
Anthony nickar. Jag biter mig i läppen. Hm, det här var ju pinsamt. Trots att han är lätt att prata med så får jag inte glömma att vi var ihop en gång för länge sedan.
- Eh, dejtar du någon just nu? frågar jag.
Bra fråga. Det gör ju inte situationen mindre pinsam.
- Nej. Om jag ska vara ärlig så har jag haft så fullt upp med jobbet att jag inte ens tänkt på att dejta men jag tror att det snart är dags, säger han och ler.
Jag nickar. Anthony kollar på sin klocka.
- Oj, jag måste gå, säger han.
- Självklart. Det var roligt att träffa dig igen, säger jag.
Anthony ler.
- Detsamma.
Det ser ut som att han vill säga något mer.
- Jag vet inte om det här är en lämplig fråga eller om du ens vill men du vill inte följa med hem till mig och äta?
Frågan kommer lite som en chock.
- Är du säker på att dina föräldrar skulle tycka att det är en så bra idé? frågar jag och biter mig i läppen.
Vi båda vet att jag menar att hans familj kanske inte är särskilt förtjusta i mig eftersom jag tekniskt sätt krossade deras sons hjärta.
- Jag är säker på att mina föräldrar skulle tycka att det är en jättebra idé och farmor skulle bli glad. Nästan lika glad som jag, säger Anthony och rodnar.
Jag biter mig i läppen och tittar generat ner i marken. Det är sjukt hur Anthonys ord fortfarande får mig att bli generad och mitt hjärta att slå snabbare slag.
- Okej, visst. Det låter som en jättebra ide, säger jag.
Anthony bli glad över att jag vill följa med. Vi fortsätter att gå och efter ett par meter känner jag hur hans hand letar efter mig. När våra fingrar flätas samman känner jag den bekanta stöten som går genom kroppen och jag ler.

Och här står vi nu. Anthony ler och vi vänder oss mot prästen som ska viga oss. Han pratar på men jag lyssnar inte. Det ser jag att inte Anthony gör heller. Vi står bara och tittar leende på varandra. Efter en stund vänder sig prästen till Anthony, som vänder sig till Cody och tar en ring ifrån honom. Sen vänder han sig mot mig.
- Det finns de som under hela sitt liv letar efter den där särskilda personen. Personen som får dem att skratta när livet är som gråast. Personen som de under ett kort ögonblick kan kolla på och fråga sig själv hur hade de sådant tur att få den här personen. Personen som de ska spendera resten av sitt liv med. Austen, jag behöver inte leta längre. Du är min särskilda person. Det är dig som jag vill ha vid min sida när det känns som att allting går åt skogen. Det är dig som jag är lycklig över att ha fått. Det är dig som jag vill spendera resten av mitt liv med. Austen Isabelle Collins, med den här ringen ger jag dig mitt hjärta, min själ och jag lovar att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt, säger Anthony och trär den släta guldringen på mitt finger.
Det tåras i mina ögon. Cody kommer fram och räcker mig den andra ringen. Jag tar den och tittar på Anthony.
- Jag kommer ihåg dagen vi träffades. Du hade precis räddat mitt liv. Jag kommer ihåg hur jag slog upp mina ögon och såg rakt in i dina blåa ögon. Sedan den dagen känner jag mig trygg varje gång jag möter din blick. Jag kommer ihåg vår första dejt och hur du fick mig att skratta. Sedan den dagen vet jag att du alltid kommer finnas där för att muntra upp mig när jag är ledsen. Jag kommer ihåg stunden jag insåg att jag var kär i dig. Det var Alla hjärtans dag och vi dansade. Sedan den stunden får jag en varm känsla genom hela kroppen varje gång du håller mig i din famn. Jag kommer ihåg många fantastiska stunder och dagar med dig och jag vill inget annat än att skapa fler ögonblick tillsammans med dig som jag vill komma ihåg för alltid. Anthony Aaron Goldstein, med den här ringen ger jag dig mitt hjärta, min själ och jag lovar att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt, säger jag och trär ringen på hans finger.

Nu finns det ingen återvändo. Ingen ånger. Nu är det han och jag för alltid. Jag är glad att jag vågade erkänna mina känslor för Draco den där dagen för över fem år sedan. För om jag inte erkänt dem och varit tillsammans med Draco så hade jag inte kunnat vara så här säker på att det är Anthony som är den jag vill leva resten av mitt liv med.
_______________________________________________
Ni som shippade Drausten, snälla, bli inte arga på mig!!!!
Jag hoppas att ni har tyckt om den här ff:en.
Jag har i alla fall tyckt om att skriva och dela med mig av den till er. Ni är otroligt fantastiska läsare och när/om jag lägger upp någon mer FF så hoppas jag verkligen att ni vill läsa den också.
Ni är bäst ♥
Kommentera gärna vad ni tyckte bäst om med den här historien som jag skapat!

Men ååh vilket fint slut!! Shippade Drausten men det gör inget alls med det där slutet!!

*mållös*

(Återkommer med en vettig kommentar imorgon när jag hämtat mig från plot-twisten, haha)