Från olika världar!

Morgana log roat mot mannen, då hade hon inte förlorat sin förmåga att analysera folk helt, men det var det roligaste hon hade kunnat ha vid hovets banketter, ja det vill säga innan hon fick reda på att hon hade magiska krafter, efter det hade hon betydligt roligare. Men hon gillade att spela i skuggorna, dra i trådar som folk inte visste fanns.
När han åter tilltalade henne höjde hon ett ögonbryn innan hon tog en klunk av drycken.
"Alla dör för eller senare, det går inte att förneka men varför skulle jag sörja de människorna jag ville se döda?" frågade hon, det var självklart en retoriskfråga, inget han egentligen skulle kunna svara på. "Och jag har aldrig påstått att jag har ett samvete, jag vill påstå att jag hade ett en gång i tiden, innan jag insåg hur mycket i vägen det var" sa hon och skrattade lätt innan hon åter log mot honom. Visst tog hon det hon ville ha, men det hon helst velat ha hade hon aldrig fått, hon hade inte fått sin tron i Camelot, något hon var oerhört bitter för.
Morgana såg på Sol och log bara, det fanns inget hon ville säga till kvinna, vad skulle hon ens säga? Jo man kan ha för trevligt, så trevligt att man dör? Nej här var det bäst att le artigt och inte säga något.

Sol såg efter Yuu då han försvann i folkmängden, hon ville ha något att göra. Hon kastar en blick på kvinnan och undrar hur mycket i magiväg hon klarade av och hur det fortlöpte.
Fundersamt dricker hon och ser på folket som vimlar om dem. Utanför var det kaos, men inte här ännu. Sol kände sig på bushumör, det roade henne gränslöst att ställa till det för andra även om det mesta skulle kunna ses som i klass med att palla äpplen.
Hon låter en av vintunnorna bakom baren falla omkull och hamna i rullning ut på dansgolvet. Sol använde sig av tankekraft, vilket var ett mycket enkelt sett att få det hon ville. Män och kvinnor hoppar skrikande undan tunnan som knuffar i ett bord vars ben går av. Det var inte mycket men när Sol låter en vindpust öppna dörren och ett par grisar far in blir det mer liv i luckan. Visst det var inte så förfinat, men hon hade aldrig fått detta då hon var liten om än hon gjort saker som att förvandla maten till maskar och liknande.

Morgana tittade efter mannen och nickade, som om hon ursäktade honom.
Hon hann precis dricka upp sin dryck innan kaoset bröt ut, hon tittade på kvinnan som även hon studerade folket som låg på marken dränkte i vin och grisarna som förskrämt stod mitt på golvet och undrade vad som hände. Morgana funderade på om kvinnan hade ett finger med i spelet, det hela verkade inte naturligt och Morgana tvivlade på att det fanns andra magikunniga i landet, men hon var självklart inte säker på vad kvinnan kunde.
Morgana reste sig upp och nickade mot kvinnan men sa inget när hon gick därifrån, hon lyfte upp klänningen och skred över golvet med en överlägsen blick, hon fann ingen mening att vara i en lokal där det sprang runt grisar och vin låg utspätt över golvet, hon såg på mannen som verkade vänta på ett offer och hon log roat mot honom när hon gick fram till honom.
"Jag tror inte du lär finna det du söker här" sa hon och lutade sig mot honom och viskade i hans öra. "Men vad vet jag" sa hon och gav honom en puss på kinden och vände sedan om och gick ut ur lokalen, hon såg på området utanför och det såg inte bättre ut, Morgana suckade och såg på folket runt henne som verkade förvirrade och hon bestämde sig för att passa på att ta en häst som stod och frustade vid vägkanten, Morgana gick lugnt fram till den och tog tag i tyglarna innan hon svingade sig upp, hon var glad över att hon hade en resklänning på sig, hon hade inget problem med att hästen inte hade någon sadel på sig, hon hade ridit i många år, nu skulle hon bara finna sin väg tillbaka.

Sol såg båda sina såkallade kumpaner försvann, Morgana med en idiotisk kyss på Yuu som bara stod och gapade som en guldfisk i några sekunder. Sol ser med ogillande blick på det, men gör inget åt det. Vad skulle hon göra åt det? Varför skulle hon göra något åt det?
Nej, det fanns ingen anledning att göra det ena eller det andra, hon sitter kvar och ser på lugnt kaoset framför henne medans hon dricker upp det sista.
Hon kom ut i färd med att se kvinnan rida iväg åt ett håll, hon kunde se henne än längst gatan. Yuu var försvunnen, men hon kunde känna att han inte var alltför långt borta. Vad skulle hon nu göra då? Sol börjar vandra planlöst längst gatorna, något av henne vill se vad Yuu gjorde, men vad hon visste behövde han ha kul själv.
Sol önskade att hon slapp sina samvetskval och allt efter, hon älskade att leva ett olagligt liv, men inte hennes andra halva. Busstreck som detta gick dock an för båda delarna av henne.

Morgana stannade hästen och funderade på om hon verkligen ville återvända till herrgården, hon hade förstått att det var ett finare hus, iallafall jämför med de husen som stod längs gatan hon nu red på. Men hon såg bort längs vägen som ringlade sig fram framför henne, vad skulle hon göra i det stora huset, sova? Det hade hon gjort i några hundra år och hon ville roa sig med något, kanske skulle hon återvända och även hon finna sig ett offer, kanske någon att ta ut all ilska på som hon hade inom sig, hon log och vände sig om, hon skulle ta ut ilskan på någon. Morgana vände hästen och hon såg Sol stå längre ner på gatan, hon visste inte var mannen var men det gjorde ingen skillnad. Morgana red ner längs gatan igen och hon fann en man som såg levande ut, Morgana fick hästen att stegra och hon låtsades ramla av, hon slog i backen och tog sig om ankeln för att låssas att den var stukad. Mannen som hon valt ur var snart framme vid henne för att se hur det var med henne.
"Jag tror min fot är stukad" sa hon och mannen nickade.
"Om my Lady ursäktar så tänker jag lyfta upp henne och hjälpa henne hem" sa han och Morgana nickade och log blygt.
"Så länge herrn håller fingrarna i styr skall det gå ann" svarade hon och han nickade.
"Ingen gentleman gör något opassande mot en dam i nöd" sa han och lyfte upp henne i famnen och hon fnittrade.
"Ni är stark" sa hon och mannen log mot henne.
"Så vart bor ni?" frågade han och Morgana pekade in på en sidogata.
"Åt det hållet" svarade hon och mannen började gå och hon dolde ett slugt leende, hon skulle få sitt roliga nu.

Sol sjönk ner mot en husvägg och undrade vad hon skulle göra. Göra något som skulle bringa henne i samvetskval? Höra Tengil förmana? Eller bara ha det tråkigt? Visst, hon hade det väl inte tråkigt, men ändå.
Hon såg på människorna som sprang om varandra, det hela hade börjat lugna ner sig nu. Grisarna hade antingen sprungit bort, kommit till nya eller gamla ägare. Stackars grisar, snart skulle de bli mat. Ironiskt att hon tänkte så, det var som att Silje eller Jezebel spökade i hennes sinne.
Tyst ser hon på hur Morgana försvinner med en man, även om det nog såg ut som att mannen försvann med Morgana. Den kvinnan kunde allt spela så hon själv trodde det. Sol reser sig och skakar på huvudet, hon själv skulle aldrig klara något sådant. Eller jo det skulle hon, hon hade en gång lurat en by att hon var from som ett lamm och guds ängel innan hon råkade bränna ner allt.
Tyst börjar hon bege sig hem med händerna i fickorna, hon hade slut på idéer för tillfället.

Skuggorna ifrån husen föll över dem båda och hon bad honom stanna och han såg undrande på henne när hon gjorde små cirklar över hans armar och sedan när hon började uttala de för honom främmande, men för henne så välbekanta orden. Morganas ögon lyste för en sekund gula som de gjorde när hon använde magi, oftast syntes det inte men i mörkret syntes det tydligt, de lös till en sekund innan de åter blev grönagråa, mannen stod helt stilla och hon hoppade enkelt ner ifrån hans famn, hon gick några var runt honom och övervägde vad hon skulle göra med honom, kanske skulle hon låta honom springa sig själv till döds, kanske skulle hon få honom att döda hela sin familj, eller skulle hon använda kniven? Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon bestämde sig för att börja med kniven, hon körde in den i mannens mjukdelar, precis ovanför njurarna, hon såg hur han ville skrika men inte fick fram något ljud och hon log, hon såg blodet som hamnade på hennes fingrar och torkade av det på hans klädnad.
"Jag vill att du tar kniven och sticker dig själv i magen" sa hon och mannen tog kniven och såg på henne med panik i ögonen när han ofrivilligt körde in kniven i magen upprepande gånger och hon log mot honom, hon strök honom över bröstet.
"Torka av dig den på dina byxor" sa hon och mannen gjorde som hon sa och hon tog sedan tillbaka den och stoppade den under kjolarna.
"Nu vill jag att du springer tills du dör" sa hon och mannen började springa, hon log ett kallt leende, det var inte i närheten så tillfredsställande som hon hade önskat, men det var allt hon kunde göra här. Morgana suckade och drog upp luvan på klänningen och började gå samma väg tillbaka som hon kommit för att se om hästen fanns kvar, hon kände hur hon hade blod i ansiktet och torkade bort det innan någon såg. Ingen av människorna på gatan verkade känna igen henne och hon log, men valde ändå att hålla sig i skuggorna när hon började vandringen hemåt.

Sols vandring hem var mer eller mindre händelselös. Det vill säga om att ett par mäns skosnören märkligt nog hade knyt sig fast i varandra och då det kom en galen hund från ingenstans så skrek de förfärligt, snubblade omkull och kom inte loss. Sol visste inte varför hon gjorde det, men det hela såg så löjligt skrattretande och blodigt ut att det fick henne på bättre humör.
Snart är hon inne i Herrgårdens trädgård och påminnes med ens om att Jezebel inte finns där längre och att begravning eller vad de nu tänkte ordna för de båda männen skulle ske, troligtvis någon av de följande dagarna.

Morgana höll sig dold i skuggorna hela vägen hem, att ha en mörkare klänning hjälpte att hålla henne dold. Hon fann ingen mening med att dra någon uppmärksamhet till sig, inte nu när hon ville lämna staden. De människor hon mötte såg henne inte eller så låtsades de inte om henne, men ju längre bort hon kom ifrån huvudgatan desto mindre människor mötte hon.
Morgana var inte säker på hur lång tid vandringen tog men snart var hon framme vid herrgården, hon såg Sol längre fram men fann ingen mening med att gå ikapp henne. När hon kom in innanför väggarna stod Cain och väntade otåligt på henne.
"Vart har du varit?" frågade han och hon låtsades skämmas.
"Jag ber om ursäkt, men Sol och den unga mannen visade mig staden, jag var inte vid medvetandet om att det kunde vara farligt" sa hon.
"Yuu" flikade Cain in när hon sa den unga mannen och äntligen hade Morgana ett namn på mannen, Yuu. Det var ett konstigt namn, men o andra sidan var Sol det också. "Och varför skulle det vara farligt?"
"Ni såg oroad ut och man är endast oroad om det ligger någon fara i det personen gör" sa hon och Cain log lite.
"Vi undrade endast vart du tagit vägen" sa han och hon nickade. "Riff följer dig till dit rum, godnatt My Lady"
"God natt my Lord" sa hon och neg innan hon följde efter mannen som hette Riff upp till rummet där hon skulle sova, hon sa godnatt och gick fram till sängen, tog av sig kläderna och la sig till rätta i den stora sängen.

Sol som var redan på väg upp för trappan till sitt rum då kvinnan anlände himlade smått med ögonen åt konversationen. Cain verkade överbeskyddande och Morgana spelade naturligtvis på det, som hon alltid gjorde mer eller mindre, de gångerna Sol hade sett henne i alla fall. Sols spelande om oskyldighet och hjälplöshet var ofta skrattretande då det syntes att hon inte var det men Morgana lyckades riktigt trovärdigt.
Hon tar sig in på sitt rum och börjar göra sig ordning för natten. Hon gillade inte natten, inte natten efter hon varit ute och betett sig illa, hon ville inte ha de drömmar som hon visste skulle hemsöka henne.