The rich man's daughter(PRS)

Mona kramade om henne hårt. "Nej det kommer det inte, jag kommer aldrig gå ut igen". Hon ville inte äta heller.

"Att du kommer, jag lever och jag vet många förutom dig som lever och är ute och går." sa Hilde med ett snett leende, hon var verkligen inte bra på att trösta, bara höll om henne.

Mona sa inget mer om just det. "Jag ser förfärlig ut, om någon annan såg mig nu....". Hon snyftade tiöö.

Hilde var glad att hon inte kommenterade detta det var inget hon tänkt att avslöja.
"Gå och tvätta dig då, borsta håret, kom igen annars tvingar jag dig." sa Hilde bestämt.

Mona satt tyst en stund innan hon tillslut tog sig upp på darriga ben. Hon gick in till badrummet och låste om sig.

"Jag väntar utanför, ingen kommer in." sa Hilde försäkrande väl medveten om att hon misslyckats förra gången och hon var rädd att möta Monas fader igen. Ändå var hennes plikt inte av en livvakt även om hon kunnat.

Mona sa inget utan bara hällde upp vatten i ett kar hon hade och klev i efter att ha klätt av sig. Hon lät bara smutsen åka av henne medan hon redde ut sitt hår med en borste.

Hilde sa inget utan lät tankarna gå, under denna tid på slottet eller medan hon träffat Mona hade hon dragit på sig mer skador än någonsin förr. Men det var nog för att första gången i sitt liv hade hon brytt sig om någon.

Mona tvättade sig och klev upp tillslut. Hon torkade sig och klädde sig i en stor rock hon hade och kom sedan ut igen.

Hilde spratt till och såg på henne.
"Bättre?" frågade hon med ett snett leende på läpparna. Hon var inte okänslig bara att hon aldrig som sagt var brytt sig om någon förr.