Eragon [privat]

Jag nickar. "Okej" säger jag och börjar packa ihop. Jag ser att han har med sig något mer, men inte vad, och jag bryr mig inte. Han planerar väl knappast att döda mig

Det här kan bli spännande tänker jag. Hon är försvagad och Murtagh vill antagligen inte att hon följer med så de kommer vara sura på varandra stor del av tiden. Jag är en svag liten människa som ska försöka ta kontakt med några aggressiva dvärgar, och till vår hjälp har vi två ungdrakar och en äldre drake med en svår uppväxt.
Allt det här känns för stort för mig.

Jag slänger allting i en väska och håller precis på att lägga ner mina underkläder när Murtagh kommer in. Jag stänger snabbt väskan och hoppas att han inte såg.
"Sildak, kan jag få prata med dig?" Frågar han och slänger en arg blick på mig. Men det finns något mer än bara ilska i blicken. Något jag inte kan avgöra vad det är...

"Jag har inte gjort något."
Jag blir förvånad av mitt eget barnsliga svar. Murtagh verkar arg, men mitt svar är helt ologiskt. Jag rodnar och nickar istället. Vi går ut.

Jag suckar och har nu packat färdigt. Jag sätter mig ner och
vet inte vad jag ska göra. Så jag ställer mig upp igen och lyssnar på Sildak och Murtaghs samtal

"Din idiot. Hon lyssnar på dig och du avråder henne inte ens från att komma med. Vet du vad du ställt till med? Det skulle inte förvåna mig om hon dör inom en vecka."
"Hon lyssnar på mig för att jag ger henne frihet att välja själv. Om jag skulle sagt att hon inte kan följa med så skulle vår vänskap gå förlorad och hon skulle aldrig följa mina råd igen. Och nu är det ändå för sent, så släpp det nu Murtagh"
"Svär på det gamla språket att i framtiden alltid göra allt du kan för att hon inte ska söka faror."
"Nej!"
"Du måste. Annars är din utbildning härmed slut och jag ser till att din drake får en värdigare ryttare."
Jag backar.
"Det kan du inte göra. Det går inte ens."
"Om jag vore du Sildak så skulle jag inte ta risken att testa."

Jag fattar inte varför Mittag ööverreagerar så mycket. Jag fortsätter lyssna och hoppas på att få veta svaret. Jag har aldrig sett (eller snarare hört) denna sida av Mittag förut. Han brukar vara retsam men snäll. Inte såhär...

"Vad är det med dig egentligen Murtagh? Varför vill du tvinga mig till det här?"
Han ser plötsligt rädd och osäker ut.
"det spelar ingen roll. Svär nu."
Jag känner paniken växa. Jag vågar inte ta risken att förlora Shea, vem jag vill verkligen inte lova något sånt heller. Framförallt inte på det gamla språket.
"Shea, går det verkligen?"
"Det tror jag inte... Men jag är inte säker"
Jag tar ett djupt andetag och svär stammande min ed, men jag har lämnat kryphål, och jag hoppas att Murtagh inte lägger märke till de förren det är för sent.

Jag orkar inte bry mig mer, men är undrande.
Jag suckar och tar upp min väska. Äntligen ska jag få åka iväg härifrån. Jag vill glömma allt som har hänt.
Sayn ropar på mig i mitt sinne

Jag är rädd för min ed, men jag hade inget val. Jag går in till Enya för att se om hon vill ha hjälp med att packa.