Lily~James - Always and forever [SV]

Stackars Lily!

VARFÖR GÖR DU ALLTID SÅ ATT JAG GRÅTER D:<

Jag skriver för långt och så stirrar du på skärmen så länge att det svider i ögonen.
Därför xD



Idag fick jag MINA FREAKIN GLASÖGON så nu kommer jag kunna skriva längre och oftare, för;

1. Texten blir inte som Mrs Weasleys havregrynsgröt
2. Det känns inte som om någon slängt Cruciatusförbannelsen över mitt huvud efter fem minuter vid datorn.

Vad skönt!!

Underbart kapitel ♥

Stackars Lily :'( *gråter*
Men awesome kapitel

tyvärr har jag ett liv och måste göra andra saker också. Men ska skriva minst ett kapitel om dagen efter elfte september i år, vi får våra datorer då
Ska skriva lite grann ikväll men kan tyvärr inte fortsätta där jag slutade förra gången och därför inte skicka det ikväll.

Att berätta varför jag inte kan fortsätta där jag slutade skulle vara att spoila hela novellen. Så nej tack, tennisrack.

jjjjjjjjaaaaaaaaa

Gud, nu dör jag lite här...

YaaaaY!!

Kapitel 26
September 1979
Snorgärsens svek.


-Vad tråkigt, Lily, sa Sirius och kastade en sorgsen blick på Lily, som tittade ner i bordet.
-Ja, jag är jätteledsen, sa Remus.
-B-beklagar, sa Peter.
-Tack… sa Lily med gråten i halsen utan att titta upp.

Cirka sex timmar efter att Lily anlänt till sjukhuset hade även Mrs Evans dött.
Lily sörjde, men hon var ändå lycklig över att hon hade kunnat berätta för sin mamma att hon skulle bli mormor. Lily höll i sin mors hand i dödsögonblicket, och det sista hon sa var ’’Jag älskar dig, mamma.’’ Hon hade alltid varit rädd för att hennes föräldrar skulle dö utan att Lily skulle få säga det en sista gång. Så något kunde hon i alla fall vara glad för.
-Jädrar! Skrek Remus plötsligt och hoppade upp ur stolen. James kollade snabbt en blick på klockan som stod på 18:56. Månen skulle gå upp 18:57…
-Spring! Skrek han och reste sig upp för att börja springa efter Remus mot hans hus. De rusade in genom vardagsrummet, öppnade dörren till järnboxen och han stänga dörren i exakt rätt ögonblick. Det sista James såg innan han stängde dörren var ett par smala ögon.
Han låste dörren och stack ner nyckeln i fickan, innan han gick tillbaka till köket.
-Hann du? Sa Sirius oroligt.
-Nej, det var försent och han slet mig i småbitar, sa James ironiskt. Ja, jag hann.
-Vi måste ha bättre koll nästa gång, sa Lily ängsligt. Sätta en äggklocka eller något.
-Vad är en äggklocka? Sa Sirius nyfiket men Lily viftade bort det.
-Jag dukar av nu, sa hon och viftade lite med trollstaven så tallrikarna, besticken och glasen flög in i köket.
-Tack så mycket för maten, sa Sirius och reste sig upp.
-Ja, t-tack så mycket, sa Peter och sköt in sin stol.
-Det var så lite så… sa Lily frånvarande och följde efter de flygande tallrikarna in i köket.
Sirius kollade på James men ett höjt ögonbryn, men fick bara en axelryckning till svar.
-J-jag ska upp tidigt imorgon, sa Peter. Jag g-går och lägger mig nu. V-vi ses.
-Vi ses, Slingersvans, sa James och Sirius i kör. Peter vände sig om och gick in i sitt hus.
James vände sig mot Sirius, som fortfarande hade ögonen på punkten där Peter hade försvunnit.
-Ska vi hitta på något? Schack? Kortspel?
-Det låter kul, om det är okej för Lily?
-Hon har säkert redan gått och lagt sig.
-Då så, om du väntar här kan jag hämta schackspelet, sa Sirius och log innan han gick in i sitt hus.

Ännu en vacker höst gick. Löven singlade ner som nätta små guldbitar, vädret blev kyligare och dagarna kortare. En ändring denna hösten var såklart också att Lily helatiden blev större och större.
Trots att allt var bra och de fem vännerna hade mycket att se framemot var det en sak som hindrade lyckan. Det stod om dödsfall i tidningen varenda dag, och dessutom om människor, vänner, som Lily och marodörerna växt upp med, som anslutit sig till Voldemort. Lily slutade att läsa tidningen, och James blev mer och mer ängslig för varje dag som gick.

En dag gick tråkiga nyheter inte att undvika.
-Läste ni tidningen idag? Vrålade Sirius när han stormade in i Lily och James hus en novemberdag.
Lily, James, Remus och Peter som redan satt vid bordet och åt frukost tittade förvånat upp.
-Nej vadå, var det en artikel som hette ’’Vråla högre så lever du längre?’’ för Tramptass, jag tror inte det funkar, flinade James.
Sirius var den enda som inte skrattade. Hans ansikte var lika illrött som det hade varit dagen då hans föräldrar hälsat på, och håret hade inte sin vanliga elegans utan hängde tovigt runt det blåbärsfärgade ansiktet.
-Snorgärsen! Fräste Sirius argt och slängde fram ett exemplar av ’’The daily prophet’’ på bordet. Mjölken föll omkull och Remus viftade snabbt på staven för att torka upp den.
-Vad är det med Snape då? sa James förbyllat och tog upp tidningen för att börja bläddra i den, och fick syn på en artikel:
Två nya dödsätare.
Under var en bild på en kraftig man med rödblont hår. ’’Richard Morrison, född 51, anslöt sig i förra veckan till Du-vet-vem.’’
Bredvid bilden på mannen som tydligen var Richard Morrison var ännu en bild – ett välbekant ansikte inramat med svart, flottigt, hår…
-Du skämtar… flämtade James med en djup rynka i pannan.
-Vad? Sa Remus och Peter i kör.
-Det är Snape…började James och kastade en orolig blick på Lily. …han har anslutit sig till Voldemort.
-Lägg av! sa Remus. Peter flämtade till.
Lily kollade snabbt ner på sina fötter.
Under bilden stod det en liten text;
’’Severus Snape, född 60, gick med bland dödsätarna i tisdags’’
-Jag kommer strax… sa Lily gråtfärdigt och rusade in i badrummet utan att lyfta blicken från golvet.
-Jag…är…så…arg, sa James och gnisslade tänder av ilska. Jag borde aldrig ha räddat Snape den där kvällen i trean då du trasslade till det, Tramptass. Jag borde ha låtit Måntand slita honom i stycken…
-Woah, nu tar vi det lugnt här, sa Remus med en arg blick på James.
-Jaja, sa James surt. Men ändå.
-Jag skulle kunna döda honom! Sa Peter. James tyckte någonting var annorlunda och kastade en snabb blick på den korta mannen. Men allt var som vanligt.
-Allt ni sa till honom var rätt åt honom! Fortsatte Peter med en blick på Sirius och James.
-Slingersvans! Sa Remus plötsligt. Du stammar ju inte längre!
-Nä, sa Peter surt. Jag hittade en formel man kunde använda…
-…mot stammande? Sa James roat.
-Ja! Snäste Peter. Hursomhelst, jag tror väl att Lily har hans adress, så åk dit och spöa honom eller ge uppgifterna till ministeriet så de kan spärra in honom.
-Lily är inte den enda som har hans adress, suckade Remus. Jag tycker bara vi ska låta det vara.
-Är du seriös, Måntand? Sa James förfärat.
-Ja, det är jag, sa Remus surt. Lämna det åt ministeriet. Eller åt alla andra helt enkelt. Bara gör det, snälla.
James glodde bittert på honom.
-Ja okej då, sa han och vände sig sedan till Sirius, som otåligt trampade runt med ett ansikte i samma nyans som blåbärssylt.
-Tramptass, lugna ner dig. Förresten, skulle vi inte julhandla idag? Ska vi ses om en halvtimme?
-Okej, vi ses, sa Sirius och gick ut.
James vände sig mot Remus och Peter, som glodde på honom med varsitt höjt ögonbryn?
-Vad är det nu då? sa James.
-Man tror ju att du om någon skulle bli förbannad för det här? Sa Remus frågande.
-Inte framför Lily, viskade James och lutade sig fram över bordet. Hon är tillräckligt ledsen ändå.
-Bra tänkt, Tagghorn, sa Peter med överdriven vördnad. Jaja, vi ses om en halvtimme då.
-Vi ses, sa Remus, reste sig upp och följde efter Peter ut genom dörren.

Lily kom tillbaka fem minuter senare, rödgråten och skakig.
-Snälla du! Sa James förskräckt när han fick syn på henne. Hur mår du?
-Jag vill inte prata om det, sa Lily kort och hickade till.
James kastade tvivelaktigt en tveksam blick mot henne, och fortsatte sedan.
-Vi tänkte julhandla idag. Följer du med?
-Självklart! Sa Lily snabbt. Det blir kul. Julhandla.
-Orkar du?
-Klart jag gör, sa Lily och slet bort armen James greppat. Älskling, jag tänker inte deppa ihop för att ännu en idiot ansluter sig till Voldemort. Upp och hoppa, vi har shoppinglistor att skriva.
Lily vände sig om och började rota i lådor och skåp. James anade att hon var mer ledsen och chockad än hon ville erkänna, men bestämde sig för att om hon inte ville prata om det så skulle han inte älta det. Hon fick göra som hon ville. Hon hade väl egentligen vetat helatiden, precis som James, att Snape skulle ansluta sig. Han hade alltid varit helt uppslukad av svartkonster.
James suckade, reste sig upp och gick efter Lily för att hjälpa henne leta.