Svart EMO

Hallåjsan! Här kommer jag med ett kapitel... Men först, en sak som inte har med ff:n och göra: jag var på Science Fiction Bokhandeln igår, och måste säga att den är AWESOME! Köpte Harry Potter Poster Book med bilder från alla filmer, plus 9 stora affischer (som satt i boken) Gå in på http://www.sfbok.se om ni vill kolla på saker därifrån själva...!
Sen, en grej som har med ff:n och göra: Kloka Lily Evans kom på att det står ”Nu är du i dödsätarnas grepp och jag vet inte vad jag ska göra.” i brevet från Nicholas mamma, och Nick låyter Kim läsa det. Jag har försökt klämma in lite om det här nere, så det inte passerar obemärkt, och även om det blir lite dåligt hoppas jag det är okej för er Stort tack till Lily Evans, det skulle verkligen bli konstigt om Kimberlie inte märkte något
Slut på mitt urtråkiga snack! Här kommer ett sprillans nytt kapitel!

Kapitel 43

Kimberlie
Det kändes så fridfullt, att sitta där med huvudet lutat mot sin pojkväns axel. Det pirrade till i kroppen. Pojkvän. Nicholas var min pojkvän.
Det hade tagit lång tid att bestämma sig, men jag var helt säker nu. Vem fan brydde sig om man blev retad, om man blev retad för att vara med någon man älskade? Vem fan brydde sig om man blev viskad bakom ryggen på, om det var för att man kysste sin pojkvän?
Jag var överlycklig. Nicholas ville ha mig som flickvän. Jag ville ha honom som pojkvän. Vi satt tillsammans under ett träd vid sjön, medan vi höll varandras händer.
Nicholas tittade på mig och log det där strålande leendet som jag älskade. Ändå fanns det fortfarande en liten rynka mellan ögonbrynen som aldrig ville ge upp.
”Jag slår vad om att det inte finns ett enda par på Hogwarts som är så olika som vi är.” sa han och flinade.
”Nä” svarade jag. ”Jag tror inte det.”
Det var ju sant. Nicholas hade kritvitt hår, i kontrast mot mitt bläcksvarta. Han hade mörkbruna, nästan svarta ögon, och jag hade klara och gröna. Jag var den kaxiga EMO-tjejen, han var den blyga, vanliga killen.
Det enda som vi hade gemensamt var ju vår flykt och så, men förutom det våra familjer. Vi både kom från dödsätarfamiljer, men ville inte bli som de. Vi båda hade retat upp våra föräldrar, som nu jagade oss.
Allt om familjer fick mig att tänka på en sak. Jag rynkade pannan och vände mig mot Nicholas.
”Kan jag få låna det där brevet igen?”
Han nickad eoch gav mig det. Jag läste igenom det igen. Nepp, jag hade inte läst fel.
”Vad menar din mamma med ’nu är du i dödsätarnas grepp’?”
Nicholas ansiktebytte färg snabbare än ett trafikljus. Först rött, sedan grönaktigt och till sist blekt och vitt. Han flackade med blicken, och verkade ha panik, men sansade sig till slut. Nick verkade fortfarande skakad, men låtsades inte om det.
”Hon menar bara... Du vet, flykten när vi blev jagade... Och min pappa... Han är ju dödsätare...” sa Nicholas snabbt.
Jag tvivlade starkt på det ha sa, men sköt tvivlet åt sidan. Inget skulle behöva förstöra dte här ögonblicket, särskilt inte ett brev från Nicholas’ mamma.
”Okej, bara undrade.”
Han såg lättad ut, och jag kunde inte hålla mig från att tänka lite på det där. Vad hade mamman menat egentligen? Kanske det mystiska som hade hänt och fått Nick att överleva när han skulle offra sig?
En skugga föll över oss (som inte avr trädets).
”Är det inte rymlingarna?”
En kille i våran ålder stod framför oss och hånlog. Jga kände vagt igenom honom.
”Blaine. Alltid lika trevligt att se dig.” sa Nicholas med tillkämpat lugn.
”Jag måste tyvärr säga att jag inte håller med dig” sa Blaine nonchalant, ”då det inte är trevligt alls att se dig, vilde.”
Nicholas började resa sig upp, men jag tryckte ner honom igen.
”Åh, skyddar din lilla flickvän dig? Kan du inte göra något själv? Måste hon säga vad som är rätt eller fel?” hånade Blaine.
Jag såg i ögonvrån hur Nicholas blev rödare och rödare i ansiktet, men jag behöll lugnet. Jag var van vid sånt här, och ställde mig upp och såg kallt in i Blaine’s ögon.
”Måste din tjej fightas för dig också, rymling?”
Elever hade börjat flocka sig omrking oss. Nicholas reste sig och ställde sig bredvid mig.
”Namn?” frågade jag.
”Va?” snäste Blaine. ”Jag heter Blaine, om du har missat det. Har ni blivit döva av all tid i skogen?”
Jag himlade med ögonen.
”Efternamn, idiotunge.”
Blaine såg chockad ut, men sa så kaxigt han kunde:
”McLean. Blaine McLean.”
Jag höjde på ögonbrynet och skrattade.
”Hur kunde du hamna i Slytherin? McLean’s har alltid varit i Hufflepuff.”
Jag insåg nu att släktlektionerna där hemma inte ahde varit så onödiga. Jga kunde använda all släktinformation till att trycka ner personer som retade mig.
Blaine’s ansikte blev rött.
”Gjorde de inte alls det!” väste han.
Jag började räkna upp.
”Tristan McLean; Hufflepuff. Esmeralda McLean; Hufflepuff. David McLean, det är väl din morbror? Oj, du måste vara stolt, han var OCKSÅ i Hufflepuff!”
Några som stod runt oss skrattade. Blaine såg ut som om han höll på att sprängas av vrede.
Nicholas såg imponerat på mig.
”Nej, men vänta!” sa jag med låtsasförvåning. ”Det finns en till! Ja, din mamma, hon var... Men, gud, McLean, du måste vara stolt! Din mamma, heter hon inte Ulrika McLean efter att ha gift sig med din pappa?”
Blaine stirrade, och jag tog det som ett ja.
”Du måste vara riktigt stolt, McLean! Hon var i Gryffindor!!!”
Om det avr något Slytherineleverna hatade, var det att bli relaterade till Gryffindorarna, det visste jag eftersom min mor och far varit i Slytherin. Alla Slytherinelever brast ut i gapskratt, och eftersom resten av elevhemmen tyckte dte var kul att se en Slytherinelev bli retad, skrattade de också.
”Vill du ha en näsduk, McLean? Jag ahr en röd-gul åt dig!” ropade en elev.
”Nej, jag har en Hufflepuff filt där uppe i slottet! Ska jag hämta?”
Blaine såg ut som om han tänkte spy. Han gick upp till slottet med raska steg, och Nicholas ropade triumferande åt honom:
”Inte ska du väl springa iväg, Blaine?Jag trodde det var jag som var rymlingen här!”
Jag och Nick smet tyst ut ur hopen med elever, somhöll på att skingras. Vi gick in i slottet igen.
När vi var ensamma sa Nicholas:
”Kim, det där var helt awesome! Hur har du lärt dig hela McLean’s släktträd?”
Så fort han såg min blick verkade han fatta.
”Åh. Dina föräldrar.”
Jag nickade och vi började promenera runt.
”Det började när jag avr 3 år. Mina föräldrar satte mig på en stol vid köksbordet, spände fast mig och började läsa högt. De läste om alla viktiga och kända släktträd, så som McLean, Moore, Prewett... Jag var tvungen att sitta där tills jag kunde svara på frågorna de gav efter läsningen. Varje dag gjorde jag det, och efter sådan behandling så sätter sig faktiskt släktträden sig i hjärnan.”
Nicholas gapade. Det gjorde mig lite illa till mods, all uppmärksamhet bara pga av att jag kunde några släktträd.
”Kan du mitt?” frågade han ivrigt.
”Ja... Fast jag vill inte babbla upp ditt släktträd nu, tack.” sa jag kallt.
Om jag skulle göra dte skulle dte bara leda till andra dåliga minnen.
Nicholas tog upp händerna och sa:
”Okej, okej. Du behöver inte om du inte vill.”
Vi gick vidare i tystnad. Mina steg förde mig automatiskt till Ravenclaws uppehållsrum. Nicholas hade bara följt efter, och såg lite förvirrad ut när vi var framme.
”Hit?” frågade han.
”Ja” sa jag med överdrivet tydlig röst. ”Jag bor här, förstår du.”
Nick flinade.
”Så dum är jag väl inte?”
Jag himlade med ögonen, men log också. När jag gick upp mot dörren så tog han atg i min arm. När jag vände mig om så stod han några millimeter från mig.
”Jag vill faktiskt säga hejdå till min flickvän” sa han småleende och kysste mig.
Hjärtat tog ett skutt vid ordet ”flickvän”. Jag var hans flckvän. Även nu när han stod och kysste mig kändes det konstigt att tänka på det.
Jag besvarade kyssen, och sa sen skämtsamt:
”Är herrn nöjd med avskedet?”
”Mycket” sa Nick och backade tillbaka med ett flin.
Ingen var i korridoren, men jag önskade nästan det. Det skulle kännas verkligare om det fanns andra som kunde bekräfta att Nicholas var min pojkvän nu.
Jag följde honom med blicken, tills han gick runt hörnet. Då vänd ejag mig om och gick in.
De flesta stirrade när jag kom in. Vid det här laget avr jag riktigt van vid det, men det kändes ändå obekvämt. Det var nästan som om de kunde se rakt in i min hjärna, och jag försökte låta bli att tänka på kyssen som just ägt rum.
Efter en stund brydde sig ingen om mig längre, och fortsatte småprata och göra läxor.
Någonting kom och smekte mitt ben, och jag hoppade högt. Det visade sig bara vara en katt. Jag hukade mig ner och klappade den.
Den gick iväg. Jag reste mig och gick, med ögonen på katten, och krockade rakt in i någon.
”Aj!”
”Förlåt!” sa jag snabbt och tittade upp. En kille som verkade lite äldre än mig stod där och gned sig om huvudet. Han hade blont hår och blåa ögon.
Han verkade riktigt förvånad när han såg mig.
”Är inte du den där tjejen som rymde?” frågade han.
Jag önskade av hela mitt hjärta att han kunde vara tystare, men för sent. Alla vände sig om och stirrade.
”Ja” mumlade jag. ”Om du ursäktar mig...”
Jag försökte smita förbi honom, men han stoppade mig.
”Heter inte du Black?”
Jag blev irriterad.
”Ja, det gör jag, Om du ursäktar mig, jag har faktiskt lite saker...”
”Men varför är du i Ravenclaw, då?”
Några böjde sig nyfiket fram för att höra bättre. Som om det behövdes. Killen pratade jättehögt ändå.
”Jag vill verkligen inte ta den här diskussionen nu, kan du bara låta mig...”
”Brukar inte alla Black vara i Slytherin? Varför blev du ett undantag?”
Alla verkade hålla andan, och jag insåg att det här var ett populärt samtalsämne. De viskade om mig, undrade varför jag var i deras elevhem.
”Hur ska jag veta det?! Det får du för fan fråga den jäkla sorteringshatten! Jag abd aldrig om att vara med er idioter!” fräste jag och gick iväg.
Jag kände deras blickar bränna i ryggen.
Väl inne i sovsalen sjönk jag enr på sängen och började gråta. Inte av sorg, utan av ilska. Kunde ingen fatta att det inte var mitt fel att jag hamnat här?! Kunde ingen bara acceptera att jag var ett EMO, en Black som hamnat i Ravenclaw och sen bara vända sig om och sluta stirra?! De hade fått mig att rymma, och nu när jag var tillbaka så stirrade idioterna ännu mer!
Jag orkade inte vara där, och se de blå väggarna och alla Ravenclawbanderoller. Jag gick in i badrummet och tog fram mitt smink.
Jag lade på en massa smink. Det var så jag gjorde när jag avr arg eller ledsen; jag gömde ansiktet under en mask av hårt, svart smink. När jag kände mig nöjd så tog jag min bok, The Sea Of Monsters, och gick ut. Jag struntade i blickarna från mina elevhemskamrater i uppehållsrummet, och gick ut genom dörren och mot biblioteket.
Madame Pince, bibliotekarien, rynkade på näsan när hon såg mig komma in. Jag struntade i henne och satte mig ner med boken uppslagen.
Jag lät mig glida in i bokens värld, och kom inte tillbaka till verkligheten förrän jag Pince knackad emig på axeln.
”Ut med dig! Jag ska stänga!”
Snabbt slog jag ihop boken och gick därifrån. Korridorerna i slottet låg mörka och tysta. Jag tyckte jag såg en fladdermus, men skakade bara på huvudet och gick vidare.
Det kändes som om det tog en evighet att komma fram till uppehållsrummet. Jag öppnade dörren, tände ljuset och satte mig i soffan.
Och skrek.
Det var INTE uppehållsrummet. Väggarna var svarta med små vita dödskallar på. En plasmateve hängde på ena väggen, och mitt emot den stod en svart skinnsoffa. Mellan de båda fanns ett soffbord av glas. En svart matta i form av en dödskalle prydde golvet, och i hörnet av rummet var en enorm, svart säng
Med andra ord var det mitt drömrum.
Jag gapade bara, och märkte inte när dörren stängdes bakom mig. Det var exakt det rummet jag hade drömt om som liten (och stor). Jag gick runt och rörde på allting, för att vara säker på att det inte var en illusion. Till sist satte jag mig i soffan och satte på TV:n med en liten TV-kontroll som låg på soffbordet.
Det var konstigt. Inte kunde väl en elevs drömrum bara poppa upp på Hogwarts? Var det en dröm? Jag kom inte ihåg att jag hade somnat.
”Nu när jag ändå är här, så kan jag ju ha lite kul och kanske sova här.” sa jag högt.
Jag visste att ingen kunde höra mig.
Snabbt drog jag av mig skorna, strumporna och min kappa. Jag borrade in mina fötter i den lurviga mattan. Jga sprang runt och skrattade, och tänkte på hur löjligt det måste ha sett ut. Efter en stund satte jag mig ner i soffan och zappade mellan TV-kanalerna. Jag tittade på allt möjligt, i kanske tre timmar, tills mina ögonlock var tunga som bly. Jag hade en äcklig smak i munnen efter middagen jag ätit för flera timmar sen, och önskade att jag kunde borsta tänderna. I samma sekund som jag tänkte på det uppenbarade sig ett bås vid väggen. Dörren var öppen och jag kunde se en toalett och ett handfat därinne.
Gapandes gick jag in i toalettbåset, och fann ett skåp med tandborste och tandkräm. Efter att ha borstat tänderna och uträttat mina behov gick jag ut och satte mig på den sköna sängen. Det fanns ett svart nattlinne liggandes där, som jag satte på mig. Sängen var studsig och mjuk, och jag kunde inte hålla mig från at hoppa på den innan jag lade mig till rätta.
”Wow” var det sista jag tänkte innan jag gled in i en djup, drömlös sömn.

När jag vaknade dagen efter så fick jag panik. Var var jag?! Hade jag missat någon lektion?! Så kom jag på att jag var i det fina dödskallerummet, och att det råkade vara lördag.
Jag gick upp och borstade tänderna.I skåpet låg ett set med bra EMO-smink, som jag använde men alde tillbaka sen. När jag skulle byta om såg jag till min förvåning att min skoluniform hade blivit tvättad och strykd. Jag drog på mig den och tittade på resultatet i spegeln. Det såg bra ut.
Jag satt någon timme och tittade på TV. Enligt den stora klockan på väggen var klockan 10.00, och jag kände att det var dags att gå. Egentligen ville jag stanna, men Rummet verkad inte vilja ge mig frukost, och jag var riktigt hungrig. Jag gick mot dörren och gav rummet en sista svepande blick.
”Jag kommer tillbaka” lovade jag innan jag gick.


Jag vet, ett långt men tråkigt och händelselöst kapitel... Jag har lite idétorka. Men det händer någonting snart, jag lovar!
Och kan någon gissa vilket rum Kimberlie hamnade i ?

Vid-behov-rummet kanske? C:

Jätte bra :'

Aw, var så god ^^

Awzome skrivet

Tror som Lily Evans att det är Vid-Behov-Rummet Kimberlie hamnade i .

I alla fall du skriver helt fantastiskt

SUPERBRA!!!!

Hon var i vid-behov-rummet. Det ända som rummet inte kunde ge var mat, allt annat ploppade bara upp när hon ville. Allt stämmer ju.

Givetvis Vid-Behov-Rummet, Rummet som kommer och går... Ja, allt vad det nu heter. Kärt barn har många namn.

Vid-behov-rummet

AWSOME!

VA FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Jag hade skrivit ett kapitel på 2381 ord åt er, och enligt mig var det ganska bra kapitel, och nu är allt BORTA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

********************************** DATOR!!!!!!!!!

D8

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!
Inte hela kapitlet!! Just typiskt!

Jag vet Usch, nu måste jag skriva om... Jag tror det kommer imorgon kväll, hoppas ni orkar vänta

Vi väntar...