This feeling I have...Could it be... love?

^Ja verkligen

omg är det vem jag tror att det är?

^Det beror på vem du menar. Fast jag tror det är ........

Jag har mina aningar.....
JÄTTEBRA!

Nu har jag sträckläst hela denna helt totalgrymma fic och är helt lost. HURKANMANSKRIVASÅHÄRBRAKVINNA??? ♥

Förlåt för USEL uppdatering D: Jag känner mig skitdum >n< Men här har ni mer! ^^



Alltid kul med nya läsare! Tack så mycket för det fina berömmet :3

---

Kapitel 35 - April

Scorp

Jag slog huvudet i väggen, taktfast och hårt. Vid varje slag förbannade jag mig själv mentalt.

Fan.
Fan.
Fan!

Vad hade jag tänkt på egentligen?

Seriöst. Att skicka ett meddelande till henne för att säga det där var bara korkat och idiotiskt. Ett, jag kunde ha skickat en uggla – det var bättre och inte lika avslöjande – och två, eftersom jag hade gett henne alltför tydliga ledtrådar till vem jag var. Fast egentligen, insåg jag, kanske jag ville att hon skulle förstå. Eftersom en del av mig fortfarande älskade henne.

Jag slog mitt huvud i väggen igen.

Det var ingen liten del heller som älskade henne, det var en stor del, ett dominerande parti av mitt hjärta som gjorde det. Och det överskuggade också min motvilja mot henne efter hennes fega nekande av sina känslor. Ha, godtrogna lilla Scorpius som inte ens ville inse att det var slut. Slut. Över. Finito. End of story. Över!

Jag slog huvudet i väggen igen, och försökte övertyga mig själv om sanningen.

Rose och Scorpius var ett avslutat kapitel. Manusförfattaren hade satt punkt efter ett sorgligt slut, skrivit ut de sidor fyllda med sockersöta dagar och slutgiltigt häftat ihop dem. Boken blev dock inte utgiven, bara glömd någonstans i ett hörn, medan rollerna otåligt väntade på den tidpunkt då paret återigen skulle förenas i kärlekens ljuva omfamning. Men ett sådant ögonblick skulle aldrig inträffa. Inte mellan mig och Ros- Weasley i alla fall.

Jag suckade, och lät huvudet glida nerför den kalla stenen. Mitt blekblonda hår strök längs med väggen som vatten, eller klister. Jag log bittert. Var det verkligen bättre att älta något genom smärta ön att lugnt fundera över det? Jag visste inte. Om jag bara tänkte på det, satt i sängen och tänkte på det, skulle det sluta med att jag slog till något. Det var frustrerande bara, den där känslan av svek som fortfarande hängde i luften omkring mig som ett surrealistiskt myggnät, som istället för att stänga ute tankarna lät dem stanna kvar och nya att strömma in. Jag suckade. Jag orkade inte med min situation just nu. Och jag hade ingen att prata med – Simone var upptagen med Olivier, Henric var bara dryg och Zeus litade jag inte på. Att tala med min familj var helt uteslutet. Så vart skulle jag ta vägen? Det enda tänkbara var ju det där underliga rummet som kom och gick, men jag skulle antagligen möta någon lärare på vägen dit och det var något jag helst undvek. Så det var lugnare att stanna i sovsalen. Här störde ingen mig – kanske för att jag skolade från lektionen och de flesta klasser hade lektion vid den här tidpunkten. Varför jag hade skolkat? För att jag skulle ha förvandlingskonst med Gryffindorarna, och Rose skulle vara där. Hon var ju, som jag så passande sagt i mitt meddelande, på fötter igen och kunde inte smita från lektionerna längre.

Jag sjönk ner mot väggen, kände kylan från väggen tränga igenom skjortan jag hade på mig. Jag hade inte ens orkat ta på mig skolklädnaden, fast det ångrade jag lite när en isande kåre kröp nerför min ryggrad. Jag suckade för sjuttioelfte gången och insåg att jag faktiskt inte kunde tänka längre. Jag satt på golvet i några minuter, och reste mig sedan upp för att gå till uggletornet. Jag älskade djur, och dessutom så fanns ju den snövita ugglan Hedwig där. Jag hajade till. Hette hon faktiskt Hedwig? Jag hade ingen aning, men Ro-Weasley hade kallat henne det. Så jag hade också lagt mig till med namnet. Och jag tyckte om det. Jag reste mig upp för att gå till uggletornet.

Väl framme sjönk jag ner på den grova träbänken i mitten av det cylindriska tornet. Jag tillät mig att koppla av i hoandet från de många ugglorna. Jag lutade huvudet bakåt och slöt ögonen, när jag hörde det mjuka susandet av vingar alldeles nära mig. Jag öppnade ivrigt ögonen, i hopp om att det var Hedwig som hade satt sig bredvid mig, men icke. Med en stöt i magen upptäckte jag att det var Maxilim, vår – familjens Malfoys – tornuggla. Den hade satt sig bredvid mig på bänken, och sträckte fram ena benet mot mig. Ett brev satt fastsatt på det, med Malfoys typiska sigill stämplat på. Jag öppnade brevet med lätt darrande fingrar. Vad skulle det stå? Hade de upptäckt min och Weasleys förhållande? Jag drog upp arket och började läsa raderna, skriva med pappas handstil.

Skitbra! ♥

btw, älskar din forumsignatur

SUPERBRA!!!!!!!

MER!

OMG awesome, fast, vad hade jag väntat mig!?