prs yehet & kkaebsong

Efter en liten stund när rummet verkar stå i tystnad och hans storebror tassat ner för att sysselsätta Noah, öppnar Joshua försiktigt dörren till sitt rum. Där inne finner han den yngste och äldsta brodern sovandes, gulligt. Väldigt gulligt. Dock pajar alla tankar om gull när han ser Zihao vid när det.
"Zihao," viskar Joshua, noga med att inte väcka de två på golvet. Försiktigt stryker han bort tårarna, som han fått efter konversationen med sin bror, med tröjärmen och rör sig mot nittonåringen. Hjärtat brister, för han kan se hur Zihao längtar.. kanske bara Joshua förstör allting? "Vill du tillbaka ut dit?"

Zihao vände de mörka, sorgsna ögonen mot Joshua oxh skakade lite på huvudet. Inte själv, inte utan dig. Att Joshua ens fick för sig att han inte ville spendera resten av sin tid på jorden med artonåringen, fick honom att vilja brista ut i gråt. När han insåg att den yngre nyss verkade ha gjort just det, kändes allting bara ännu värre. Varför kunde man inte bara få sjunka genom golvet vid såna här tillfällen? Nittonåringen slängde ytterligare en snabb blick ut genom fönstret innan han tamt lade sig nere vid pojkvännens fötter, med världens mest ynkliga ljud. Var Joshua arg på honom? Var Samuel arg på honom? Det var väl nästan självklart att han var? Usch, tankarna överväldigade verkligen hans stackars hjärna fullständigt ibland. Den var redan tillräckligt mosig och överhettad..

Blicken följer efter Zihao, ler svagt åt honom när han lägger sig vid hans fötter.
"Samuel är inte jätteförtjust i ideen, men du måste förstå att han inte hatar dig." Viskar Joshua bitter och bär den stora lurvbollen i sin famn. Det är ett vidunder att artonåringen ens får upp honom. I tystnad tassar han fram mot sängen där han lägger ner den stora vargen, för att sedan gosa ner sig bredvid honom. "Du ska bara veta hur mycket panik jag fick." Försiktigt börjar han pilla med den mörka pälsen, snurrar det runt hans fingrarna. "Du kommer stanna med mig, eller hur?"

Minst lika butter och sur som innan, samtidigt som skuldkänslorna susade omkring inne i hans valnötshjärna, gav Zihao den yngre en lång blick. Den var inte direkt anklagande, snarare sorgsen och fylld med skam. Det var så jävla uppenbart att Joshua inte alls var lika säker på deras förhållande som fluffbollen var, vilket i och för sig var helt förståeligt. Med en suck, återigen en väldigt ynklig suck, kravlade han sig över artonåringen och lade sig därmed till rätta. Nåväl, ett som var helt säkert var i alla fall att den äldre aldrig skulle lämna Joshua igen. Hur mycket han än ville bort från familjen Lewis hus, tänkte han hålla sig själv i nackskinnet och följa efter pojkvännen - som nu egentligen var hans blivande make - vart han än gick. Precis som en fästing.

Humöret och andan som Zihao så klart och tydligt utsprider får Joshuas mage att krypa ihop. Nu har han lust att gråta igen, vad gjorde han för fel? Ögonen vattnas, även om han beslutsamt försöker att trycka ner dem. Så artonåringen inte har någon lust att vara en börda för Zihao, gräver han ner ansiktet i den lena, välkomnande pälsen där tårarna kan gömma sig.
"Gjorde jag något fel Zihao?" Frågar Joshua kluvet, känner hur ögonen puffar till sig, låter blicken vila på allt som inte är fästmannen. Den landar på toasten, Gud vad hungrig han är... han hann inte äta någonting alls förrän alla började klänga på varandra. Dumma mage. Blicken stannar sedan upp mot fönstret. Hade Zihao stuckit om han inte kommit in?

Herregud, nej. Sådär fick Joshua absolut inte tänka. Om det var någon som gjort någonting fel så var det defintivt Zihao. Det var ju trots allt nittonåringen som hoppat på Samuel, betett sig som en femårig och varit allmänt dum. Han borde verkligen skämmas, vilket han ju redan gjorde. Men det räckte inte, han borde skämmas ännu mer. Försiktigt placerade han huvudet intill artonåringens och stirrade rakt in i väggen, för att därefter långsamt skaka på huvudet. Ingen hade väl egentligen gjort någonting fel, det var bara mixen av alla händelser på varandra och hans egna handlingar som fick honom att må så extremt dåligt. Det var helt enkelt ingen annans fel än hans eget, förlovningen, det eviga bråket med Samuel, överkänsligheten. Tja, allting med andra ord. Allting var Zihaos fel. Kunde han aldrig lära sig av sina misstag? Usch, han hade verkligen världens lust att klippa till sig själv över nosen.

Armarna slingrar sig om Zihaos nacke, kramar om honom medan Joshua tar några djupa andetag för att få andningen jämn. Gud vilken jävla panik.
"Jag vet vad du tänker, men du måste sluta med det. Kommer du ihåg vad du lovade?" Frågar artonåringen i viskande ton, sluter ögonlocken med en lätt, utmattad suck. "Tryck inte ner dig själv, det är väldigt mycket som hänt på sistone och det är viktigt att du förstår att det inte är ditt fel. Olyckshändelser sker, men du får verkligen inte hata dig själv för det."

Jo, det var visst Zihaos fel. Och nu kunde han inte få bort den förbaskade tanken från huvudet. Den hade liksom rotat fast sig därinne och verkade inte ha några planer på att försvinna i det första taget. Nittonåringen glodde stint på Joshua, med en menande blick skriven över ögonen. Trots att tanken var helt förbjuden, kunde han inte hålla den borta - funderingarna över om den yngre hade varit lyckligare om dumma, dumma Zihao hållit sig borta. Om han aldrig trampat i den där fällan hade artonåringen kanske mått jättebra just nu? Kanske hade ögonen inte varit rödgråtna och stämningen deprimerande. Ethan hade defintivt varit ett bättre val, framför allt ett smartare val.

Bestämt knäpper Joshua fingret mot Zihaos pälsiga panna, nej den äldre får inte tänka så. Det är som att han läser hans tankar, och just nu är artonåringen riktigt glad över att han kan läsa av den andre såpass bra.
"Sluta tänka så," säger han bedjande, låter sina händer kupa de lurviga kinderna medan ögonen ser rakt in i Zihaos stora, mörka. "Vet du hur många gånger jag tänkt likadant? Det gör ingenting bättre, för vi kommer aldrig kunna veta hur det skulle ha varit om vi tog olika vägar. Allt jag vet är att jag älskar dig, behöver dig och inte kan leva glad utan dig. Zihao, du måste försöka få bort de där tankarna, de kommer förstöra allting förr eller senare.

De hade ju redan förstört allting två gånger redan, eller hur? Så nu var de tvugna att se till stt de där två gånger inte utökas till tre. Det fick inte hända, punkt slut. Zihao, som vänt ögonen i kors när Joshua knäppt till honom i pannan, kom upp på fötter och lade sig istället raklång över artonåringen med en bedrövad suck. Usch, allting var så jävla deprimerande ibland, eller så var det bara valnötshjärnan som framställde den känslan? Mycket troligt faktiskt. Han vände upp de mörka ögonen och betraktade den andre med en sned blick. Och jag älskar dig, mer än du någonsin kommer att kunna greppa, tänkte han för sig själv och började lämna små, sliskiga pussar över Joshuas ansikte. Sådär ja, bort med all Samuel stank. Jo, i nittonåringens känsliga näsa luktade den jämnårige inge vidare.