Life - Lupple & Medi PRS

"Det är sant. Det kan vara snabbare att få barnen i säkerhet och det blir mer perfekt." Hon gick igenom efter honom och såg på honom.
"Visa mig vägen min stora make."

"Huset har ganska dåligt försvar, allt är öppen mark. "Sa han med en suck. "Det finns många säkerhetsåtgärder, detta är bara ytterligare en. "Sa han och nickade leendes. "Självklart. "Sa han och ledde henne igenom huset, sedan igenom byn och gick in i ett hemtrevligt hus och möttes av sin mamma som var den mest givmilda och förstående kvinnan någonsin. "Åh Gabriel, älskade. "Viskade hon och kramade om honom. "Och så du, Olivia. Välkommen tillbaka." Log hon och kramade om henne också.

"Det är därför mitt hus är bättre. Det har magi lite mer utgångar. Vi ska bara hitta alla." Hon såg på Gabriels mamma och kramade om henne.
"Hej det var länge sedan. Jag har ju smygit runt byn men glömt att hälsa." Hon log svagt.
"Så jag ber om ursäkt."

Gabriel suckade "Nej för det är öppet. Det finns ingen chans att försvara det på bästa sätt på en öppen yta. " Sa han och såg på henne. Men tystnade när hans mamma tog kontroll över samtalet. " Det är okej, kom in. Vill ni ha fika?" Frågade hon och gick till köket.

"inte ens om din by blir attakerad?" Hon såg på honom och såg på henne.
"Det skulle vara trevligt." Hon log och tog av sig skorna och såg sig om.
"Det är som jag minns det!" Sa hon förtjust och slog ihop händerna.

"Om min by blir attackerad så har vi en väldigt bra chans att försvara det eftersom ingenting är öppet här. Vi har skogen och det är en stark fördel. Det finns också åtgärder för vilka som ska evakueras och vilka som har det uppdraget, att få barnen säkra bland annat. "Sa han fortsatte in och satte sig i köket.
Hans mamma log. " Ja jag har inte haft hjärtat att ändra något, det här är ju mitt liv. " Viskade hon. "Där alla växt upp och där jag och min älskade man spenderat våra dagar tillsammans. " Sa hon och suckade lyckligt. "Tror till och med era namn finns kvar, de som ni ristade in någonstans i huset. Jag vet att vi hittade det men jag kan inte minnas vart nu. " Sa hon och ställde fram fika åt dem.

"Du har så klart rätt i det." hon log och såg mot kvinnan och satte sig ner.
"Jag minns att ni mätte oss och jag var sur på gabriel eftersom han alltid varlängre än mig." hon skrattade.
"De gångerna han var med sina vänner och lämnade mig ensam här var inte det roligaste." Hon såg på honom.

Hon log och skrattade lågt. "Det minns jag också. "Log hon och satte sig ned och serverade kaffe till dem alla. "Åh ja jag minns, men han försökte hålla dig säker. "Log hon lyckligt.

"Genom att leka med de andra?" Hon såg på Gabriel.
"Jasså det var det konstigaste jag sett då." hon flinade.
"Men han är så vacker och nu är han min."

Hon skakade på huvudet. "Genom att inte ta med dig, det var när han började skifta. Han började få information om sin inre varg och han ville bespara dig det. "Viskade hon och nickade. "Jag är lycklig för er båda. "Sa hon och tog sin sons händer och kramade dem hårt.