prs yehet & kkaebsong

"Min stackars jävla röv," muttrar Noah och kravlar sig upp från golvet, låter blicken vila på de tre bröderna med rynkade ögonbryn innan han lätt skakar på huvudet åt sig själv. Gud det är så mycket drama här omkring hela tiden. Med snabba steg rör han sig ut ur rummet, smyger sig förbi sin bästa vän och hans lillebror.
"Hade du tänkt berätta för mig eller?" Frågar Samuel krävande, den skarpa, dömande bilden får Joshua att vilja sjunka genom golvet.
"Förr eller senare," viskar Joshua och kliar sig förstrött bakom nacken, paniken börjar dunka inom honom. Fan, fan, den.
"Det är helt sjukt Joshua! Ni har nyss träffat varandra igen på två år, då Zihao lämnade dig. Vad hände med Ethan? Tror du verkligen att du tänker riktigt och noga nu?"
"Samuel, det kommer att bli krig.. Med stor sannolikhet kommer vi att dö, vi vill bara hinna med så mycket som möjligt."
"Mhm, okej. Var detta din idé eller Zihaos? Du ville inte ens ha ett till förhållande, men när han kommer in i bilden kan du lika gärna gifta dig? Joshua, det han håller på med är utnyttjing, minst sagt."

Perfekt, Samuels röst ljöd lika klart som om han stod och skrek rakt in i öronen på Zihao. Men det insåg väl inte den jämnåriga idioten. Han trodde verkligen bara illa om nittonåringen, eller hur? Det var först när han nämnde det där om utnyttjning som han tappade humöret och slet sig ur Yaosus grepp. Allt det här var den äldre broderns fel. Varför kunde ingen av hans bröder hålla sina förbaskade käftar stängda för? Det förstörde en hel del faktiskt, vare sig de insåg det eller ej. Nu hade ju Zihao inte direkt ro nog till att tänka på dem dock, utan han hade stora planer på att göra mos av en viss Samuel. Nej, självkontrollen var som bortblåst. Den hade först flugit ut genom fönstret, drällt ner på marken och hoppat i sjön för att dränka sig själv. Därför var det inte direkt någon överraskning att nittonåringen flög rakt på den jämnårige, så fort han lokaliserat honom. Pang, bom, krasch. Bokstavligen.

Gud, kan det bli värre? Zihao hade uppenbarligen hört allting, så mycket privatliv de har. När nittonåringen trycker ner Samuel, tvingad Joshua genast att agera. Varför måste de alla vara så aggressiva, så elaka? Artonåringen förstår verkligen inte. Med ett raskt tag drar han bort Zihao från sin bror, som fått ett rejält slag av golvet. Nu matchar de två Lewis bröderna. Två stora blåmärken över ansiktena.
"Gick det okej?" Frågar Joshua tyst och hjälper sin storebror upp på golvet. "Förlåt. Jag borde verkligen ha pratat med dig först Samuel. Det hela bara hände så fort."

Det kanske var hur barnsligt som helst, men Zihao tyckte inte att han hade gjort något som helst fel genom att hoppa på Samuel. Han tryckte ändå bara ner nitonråognen precis hela tiden, dag ut och dag in. Allting han gjorde var uppenbarligen fel i den jämnåriges ögon. Med världens mest mordiska blick, lade han sig ner på golvet och blängde på de två Lewis bröderna.
”Åh, dumma Zihao”, utbrast Yaosu, som slet tag i pälsbollen och började släpa honom bort från korridoren. ”Vi borde låsa in dig..” fortsatte han uppgivet och föste in den yngre brodern i Joshuas rum för att sedan stänga till dörren med en hård smäll.

Samuel ser efter de två bröderna, innan han vänder sin uppmärksamhet mot sin lillebror.
"Han har ett riktigt hett temperament." Påpekar han ogillande, kramar försiktigt om Joshua som slängt armarna om honom.
"Svara åtminstone på den här frågan Samuel, hade du blivit lika upprörd om det varit Ethan? Eller är det bara pågrund av Zihaos bakgrund som du agerar så?" Frågar Joshua viskandes, vill inte att de tre Xie bröderna ska höra dem.
"Joshua," börjar nittonåringen och harklar sig lätt, väntar på att rösten ska komma tillbaka till honom. " Det spelar ingen roll vem det är. Jag avskyr inte Zihao, det gör jag verkligen inte. Visserligen gjorde jag det i början, och jag vet att han gör dig lycklig, dock kan jag inte bortse från faktumet att ni blivit tillsammans direkt efter du gjort slut med Ethan, och är riktigt ömtålig. Visst kan det vara spekulationer, men i mitt huvud går ni för snabbt fram, spelar ingen roll om det blir krig eller inte. Du förlät honom så snabbt för två år sedan, för all terrorisering han gjort mot dig. Du förlät honom snabbt när han lämnade dig första gången, och du förlät honom snabbt nu. Förlåt.. Jag vet att jag inte har något att säga om det alls, men jag måste försöka hålla koll på dig, hålla koll på honom. Du älskar honom, och förlåter därför honom för allt. Jag måste se det mer öppet. Neutralt."

Yaosu satte sig ner framför Zihao och drog fingrarna genom den svarta pälsen, med rynkade ögonbryn. Jodå, tjugoettåringen visste allt vad han hade ställt till med. Däremot ursäktade det inte den mellersta broderns beteende, inte ett endaste dugg. Han knep ihop munnen ett slag innan orden flög ur munnen på honom. Eftersom de var ensamma kunde han lika gärna ta konversationen på mandarin, då ingen annan behövde förstå.
”Du”, började han och drog upp lillebrodern, som fortfarande var extremt motsträvig, i knät. ”Det är inte okej att bara hoppa på folk sådär, vad de än säger”, fortsatte han började lirka ut några tovor. ”Nu vet jag ju inte riktigt vad Samuel sa, men det är ändå inte okej. Fortsätter du på det där sätter kanske vi faktiskt måste låsa in dig, dumbom. Vill du det eller?” Nej, ville någon egentligen bli inlåst? Vilken dum fråga. Dumma Yaosu.
”Ibland är du riktigt korkad, Yaosu”, påpekade Weimin som slagit sig ner i skräddarställning bredvid de andra två, med en borste i handen. ”Tror du att någon som Zihao har lust att bli inlåst eller? Han skulle tappat förståndet inom några timmar..” mumlade sextonåringen och började dra borsten genom fluffet. Aj. Inte skönt med tanke på alla tovor.

Joshua stryker försiktigt bort tårarna som dalar ner från hans kinder, ett svagt leende stryker sig över läpparna.
"Vi är unga och dumma, jag vet." Säger han och nickar, det är de verkligen. "Vi går alldeles för fort fram.. och även om jag inte vill medge det så är jag helt panikslagen över det." Samuel kupar de underbara kinderna med sina händer, han var alltid förtjust i de där när de var små.
"Så prata då med honom om det, han vill nog att du ska berätta allt för honom, inte hålla dina tankar för dig själv." Gud, Joshua har verkligen tur som har nittonåringen som storebror. Orden får honom att stor böla, tårarna bara sprutar. Han slänger sig om broderns hals och begraver ansiktet i hans nacke. Detta leder till att Samuel skrattar till, stryker fingrarna över Joshuas ljusrosa hår.

”Ibland föredrar jag dig faktiskt när du inte kan prata, Zihao. Då kan du inte käfta emot”, erkände Yaosu, vars fingrar börjat pilla med de mjuka öronen. Jaha, så trevligt. Kanske det hade varit bättre när han varit försvunnen? Då hade han åtmsintone inte kunnat käfta emot eller ställt till det så förfärligt.
”Äsch, säg inte sådär”, protesterade Weimin och klamrade sig med ens fast runtomkring nittonåringen. ”Tänk om han får för sig att dra igen bara för att du var obetänksam och dum”, fortsatte han buttert och slöt ögonlocken med en liten gäspning. Gräddbakelse, så otroligt jävla söt att det inte var sant. Åtmsintone tillräckligt söt för att Zihao skulle släppa virrvarret av tankar i huvudet för tillfället. Nej, han hade inga planer på att dra igen, nästan. Den enda gången han fick lust att göra det var när han kände sig som en börda. Så..typ nu?

Hur länge sitter de där snörvlandes? Tio minuter? En halvtimma? Kanske mer, dock är svaret oviktigt. De har nog behövt lite mer tid med varandra, ensamma, än vad de fått på sistone. Vilket är väldigt förståeligt i både brödernas öron.
"Ska du gå in och prata med honom nu?" Viskar Samuel försiktigt, undrar om hans lillebror somnat intill honom. Dock får han svar på det när det välformade ansiktet skakar lätt på sig.
"Jag tror de vill vara själva.. vill inte störa dem." Förklarar artonåringen och gäspar och gnäller tyst, en ytterst bedårande blandning, och begraver återigen ansiktet hos Samuels nacke. Herregud vad bedårande hans lillebror är, sagolikt bedårande. Samuel är fortfarande lite avundsjuk på det, hur Joshua fick moderns mjuka drag, nätta kroppsbyggnad, hänförande ansikte och mjuka lockar. Samuel själv är en hel del längre med skarpare ansiktsdrag, precis som fadern. Äsch, längden är bra när det kommer till att reta lillebrorsan.
"Du är riktigt omtänksam, vet du det? Precis som mamma."

Minuterna tickade långsamt vidare, fick nittonåringen att känna sig riktigt, riktigt rutten. Tystnaden tillät honom att tänka igenom sina handlingsr och därmed skuldkänslorna att öka i styrka. Vad hade han ens tänkt med? Sina tår? Det enda han kunde säga helt säkert var att han inte tänkt med hjärnan. Hade den slutligen gett upp hoppet och pajat ihop helt? Även om det inre var så kroppen riktigt fungerade, så kunde han svära på att det var där sanningen låg. Zihao lirkade sig loss från sina sussande bröder - de hade somnat på varandra i en trasslig hög - och tassade fram till fönstret där han sedan stod och glodde ut mot sjön. Nej, fy skäms. Han kunde inte dra igen, det visste han redan, men han kunde åtmsintone drömma. Eller var det minst lika förbjudet? Kanske han kunde kidnappa Joshua? Nej, den planen var också strikt förbjuden. Usch, fy, blä. Nittonåringen hatade sig själv igen, något alldeles förskräckligt. Så mycket att tankarna ännu en gång trängdes ihop i huvudet och gjorde tillvaron allt annat än rolig. Och nu när han inte hade någon Joshua att gosa ner sig med, fanns det inte direkt någonting som kunde stoppa dem.