De utvalda

Då Eletha gick ut på marknaden steg en man ut ur ett hus, han var medelålders, och såg rätt så bra och vänlig ut. Snabbt styrde han stegen mot Eletha.
"Ursäkta!" ropade han och tog sig fram till henne. "Ursäkta, jag måste prata med dig".

Eletha stelnade till men vände sig leende om mot mannen. Hon satte Simon på höften och såg frågande på mannen, "Ja?" frågade hon.

Mannen kastade en blick runt dem, inte mycket folk var ute än. "Jo, du förstår, mitt namn är Kazkar" log han, fortfarande vänligt. "Men, jag jobbade för kung Randa för några år sedan...Och jag har fortfarande bra kontakt med honom, och jag har fått höra att två särlingar har rymt från honom". Hans leende blev nu grymmare.
"Jag tänker berätta för kungen vart du och Ethan är, om...du inte går med på mina vilkor". Han lät nu också grym. "Och försök inte döda mig eller skada mig, jag har en tjänare här, om jag inte återvänder berättar han för kungen vart ni är".

Eletha tog skrämt ett steg bakåt och höll undan Simon. "Okej, vad vill du?" sa Eletha och bleknade, hon var rädd och det syntes på hela hennes gestalt.

Kazkar log, nöjt och grymt över att hon var rädd. Han älskade att folk fruktade honom. "Du är fruktansvärt vacker faktiskt, och...jag är ensam" han harklade sig smått. "Helt enkelt, du ska roa mig när jag behagar det". Han kastade en blick på Simon. "Går du med på det? Annars tror jag kungen skulle bli glad åt nyheten att ni två har ett litet särlingsbarn".

Eletha nickade och svalde, "Skada honom inte säg inget till Randa jag gör vad du vill." sa hon, för så var det, hon gjorde det mannen ville.

Kazkar skrockade lätt och slog ihop händerna. "Perfekt, säg inget bara till Ethan, och du får veta när jag behöver roas...". Han vände henne ryggen och skrockade fortfarande.
Ethan hade börjat på väggarna och spikade igen ett hål.

Eletha nickade, tyst och blek kom hon hem från marknaden, hon hade handlat allt som skulle handlas och tog sig in i stugan. Eletha darrade och händerna var kalla, hon släppte ner Simon och försökte bete sig normalt inför Ethan.

Ethan var tillslut kvar, han torkade svetten ur pannan och studerade nöjt huset. Det skulle inte läcka in till vintern. Han la ifrån sig verktygen och gick in i huset och fann Eletha.
"Hm?" Han såg hur blek hon var. "Är du sjuk?" frågade han oroligt.

"Nej, det är bara bra." sa Eletha och försökte le. Hennes försvar hon haft på slottet var som försvunnet, förr hade hon kunnat dölja känslor, men inte nu.
"Mat?" frågar hon och placerar en skål med hött och potatis på bordet.