PRS Lupple & Medi

Hon såg på uret och höll det mot hjärtat.
"Det är vackert. Jag vill öppna Gustavs pressent den Allies." Hon log och lade ifrån sig uret och log.

Dorian log svagt och nickade, nog var det vackert.
Gustaf stirrade storögt på presenten och det syntes att han blev lite obekväm av att hon verkade vilja öppna hans.
Men han höll god min och gav över sin present med ett svagt leende.
" Låt mig prata först. " Sa han och sträckte lite på sig.
" Denna sak är en gåva från oss alla vargar. Den är väldigt betydelsefull. Vi ser dig som en vän Willow." Förklarade han och log mot henne.
" Vi vill att även andra vargar ska se dig som vän och inte fiende. Bär du denna med dig. Så kommer varje varg som följer traditionerna att behandla dig som vän eller gäst och aldrig attackera dig." Sa han leendes och såg på henne.
Det var ett halsband i, med en vargtand på. På tanden var massa tecken inristade för att symbolisera vän till vargar. Även halsbandet var specifikt, kedjan i sig eftersom det symboliserad just Gustafs flock.

Hon öppnade den och log stort. Hon for upp och slog armarna om honom och kramade om honom.
"Tack så mycket. Jag har två halsband på mig redan men man kan aldrig ha för många." Hon satte på sig det och såg på Dorian.
"Älskling jag är ett smyckeskrin." Utbrast hon.

Dorian var otroligt imponerad av Gustafs gåva, även om han hade förklarat vad det stod för så förstod nog inte Willow exakt hur värdefullt det var om man jämförde med resten av de som stod i rummet.
Vargar brukade sällan släppa in folk, brukade sällan lita på folk. Men detta. Det var stort.
Dorian såg på honom och böjde huvudet lite i respekt men också av tacksamhet.
Gustaf fångade henne och log stort och kramade om henne.
" Är du någon gång i fara, håll upp tanden mot fullmånen och viska mitt namn till tanden, fem gånger. Jag kommer känna dig. Oavsett avstånd. " Log han och släppte sedan taget om henne.

Dorian stirrade på Gustaf i chock och insåg hur mycket de alla stod i tacksamhetsskuld till vargarna. Det var en väldigt värdefull sak. Han kunde nästan känna att de andra vampyrerna också förstod det.
Han vände sedan blicken mot Willow och skrattade lågt.
"Jag ser det älskling. " Log han lyckligt och smekte hennes kind lätt.

"Varför fem gånger?" Hon smekte tanden mellan fingrarna och såg upp på honom och log och såg sedan på paketen.
"Det kommer ta timmar att öppna alla." Hon skrattade.
"Allie ge mig ett av dina paket."
Hon hade nu öppnat alla, allt från kläder till smycken. Böcker och skivor och rökelser från simon och amuletter från Bella. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
"Oj jag är trött."

Han skrattade lågt och såg på henne.
"För att det är min femte tand som jag har tappat. " Sa han lugnt.
Det var ju en mycket mer komplicerad förklaring bakom det också. Men han valde att inte gå in djupare på det. Det var ju trots allt en del hemligheter i det också som han inte fick eller ens ville dela med sig av.

Dorian stod bakom Willow, och smekte hennes rygg och axlar sakta.
" Wow, du kommer behöva en större garderob." Flinade han.
"Större allt." La han sedan till. Det var otroligt mycket grejer hon hade fått.
"Vill du äta?" Log han och såg på henne.

"Jag vet. Kanske tar mitt gamla rum som förvaringsrum." Hon log och såg på honom och log.
"Ja. Alle samman det blir middag nu." Hon log och smekte Dorians kind och log mot sina vänner.
"Jag har lite ont i nacken. Det kliar lite. Kan jag ta av mig korset Dorian?"

Han log svagt, valde att inte svara på hennes ord.
Att de snart skulle flytta, eller fly eller vad man nu ville kalla det kunde han berätta senare.
Dorian såg på henne, hörde hennes fråga och såg sig omkring i rummet.
Det var kanske inte det säkraste sällskapet.
" Om någon närmar sig. Har du magi nog att skydda dig." Log han, men han gillade verkligen inte tanken.

"Jo men jag vill inte ha för många halsband på mig. Men jag kan alltid ha en tjockare tröja på mg och visa ett i taget." Hon pekade på medaljongen som Dorians mor haft och hon log mot honom och bet sig i läppen.
"Dorian jag vill inte vara otaksam. Men du verkar lite diströ. Vad tänker du på?"

Han såg på henne och skrattade lågt.
"Älskling, du var ju ett smyckeskrin nyss." Viskade han och smekte henne över ryggen och studerade medaljongen hon bar och log brett.
" Den kan du ta av dig om du vill." Föreslog han. Det var ju inte riktigt till för att skydda henne på samma sätt.
Hennes fråga eller snarare ord, eller ja både och chockade honom tillbaka till verkligheten.
Ja vad tänkte han på? Ringen som nästan brände i fickan på honom, hennes säkerhet eller snarare hur osäkert det var för henne överallt. Att de skulle fly.
Han bet sig lite i läppen.
"Dig älskling. Men njut av festen." Viskade han och ledde in henne i matsalsrummet och fann det väldigt fint uppdukat.