prs yehet & kkaebsong

Joshua rynkar på sina ögonbryn, låter blicken vila på Zihao innan han vänder honom ryggen och drar täcket över sig. Kanske han är en korkskalle.
"Jaha, gör något åt det då." Viskar han och gäspar tyst, hör hur Samuel än en gång klampar över trapporna och in i rummet.
"En toast till herrn," kvittrar storebrodern och går fram till sängen där hans bror ligger och behagar sig. "Gud vad jag kommer njuta att ha er som mina betjänter när ni väl är friska."

Zihao blängde på köttet framför sig och började pilla med sina tår, böjde och rätade ut dem några gånger.
”Inte rätt tillfälle, Samuel”, muttrade han utan att vända upp blicken. ”Joshua är sur på mig men jag förstår inte varför, du kan väl fråga honom åt mig?” Fortsatte han och putade med underläppen, försökte att ignorera det faktum att han ilsknar till. Suck, det krävdes verkligen inte mycket för att han skulle bli arg som ett bi. Nu var ju nittonåringen kanske inte så uppretad, men det syntes troligen ändå. Det riktigt stack i skinnet på honom. Usch.

Samuel ser från sin bror, till Zihao, till sin bror idé.
"Joshua, är du sur på Zihao," frågar nittonåringen och kravlar sig fram mot sin lillebror, försöker få ögonkontakt med honom Joshua skakar lätt på huvudet med slutna ögon och gnäller som den lilla hundvalp han är. "Verkar inte som det."Artonåringen klamrar sig fast vid sin bror och begraver ansiktet hos honom... varför är han så nedstämd?
"Vill bara gosa."

”Okej, så du är alltså sur för att du vill gosa?” Undrade Zihao och himlade lite med ögonen. ”Låt mig bara äta så ska jag klänga på dig resten av dagen”, lovade han och stirrade på köttet med huvudet lätt på sned. Okej, dags att äta riktig mat. Ja - det här var det enda som lilla Zihao ansåg vara riktig mat för tillfället, även om det fanns mycket annat som var gott. Han slängde en förstulen blick bort mot Samuel och Joshua, innan han knäckte fingrarna. Bra, nu skulle den jämnårige säkert campa i artonåringens säng för resten av dagen. Underbart.

"Och för att du kalla mig korkskalle." Viskar Joshua, som när han är ynkligt nedstämd tar han åt sig varje litet ord. Dumma hjärna. Artonåringen krampar sig fast vid Samuel, som utan någon tvekan håller om honom med ett nöjt leende.
"Du myser inte med mig längre när du har pojkvänner, jag har saknat det," påpekar storebrodern, jo när se var yngre kunde de brottas och klänga på varandra hela tiden. Men Joshua har fått andra att göra det med. Typiskt. Inte för att Samuel själv är helt oskyldig. Nej, verkligen inte.

Det var alltså så det låg till? Zihao slokade lite med axlarna som knäppte till och stirrade ner i golvet framför sig med ihopbitna käkar.
”Jag menade inget illa, Joshua..det var ett skämt”, suckade han och gjorde en liten grimas. Nej, nittonåringen hade inte sagt det för att såra den yngre. Att artonåringen ens tagit det på det sättet sårade honom faktiskt lite. Nåja, det gjorde åtmsintone ondare att att bryta i princip alla ben i kroppen, vilket sa någonting. De var verkligen hyperkänsliga båda två.

Jo, Joshua vet ju det egentligen så varför tänker hans hjärna på detta vis? Det spelar ingen roll, då han aldrig kommer få reda på det.
"Jag vet," försäkrar han i tyst ton bakom Samuels axel, granskar Zihao som håller på med skiftningen. I tystnad sträcker Joshua ut sin hand mot Zihao, viftar lite på den som tecken på att den äldre ska komma dit. Zihao kommer alltid vara bäst på att gosa.

Kluvet, tittade Zihao från köttet till Joshua. Han hade inte skojat när han sa att han var jättehungrig, för det var han verkligen. Äsch, täcket var redan smutsigt så det kunde lika gärna bli ännu mer skitigt. Smidigt, eller så smidig en Zihao nu kunde vara, hoppade han upp på sängen och la sig till rätta mellan Samuel och artonåringen. Där låg han sedan och tuggade på sin älskade köttbit. Fy fan vad äcklig nittonåringen var, men men. Den yngre kunde inte direkt sluta älska honom för något så litet.

Samuel stirrar stumt på Zihaos handlingar, rynkar på ögonbrynen mot sin lillebror.
"Klarar din tvångssyndrom av det där? Hur fan?" Frågar han förbryllat, lyssnar på Zihao som nöjt gnager på sin råa köttbit. Joshua som inte ens klarar av en liten te fläck. Hur ska han klara av alla dessa fettfläckar? Joshua, som inte orkar bry sig, klamrar sig återigen fast över Zihao och gömmer ansiktet i pälsen. Där är han säker.
"Han måste ju äta."

Precis så. Ingen levande varelse kunde gå utan mat alldeles för länge och hette man Xie Zihao var det ungefär samma sak som några timmar. Han kunde ju äta i princip hur mycket som helst.
”Åh, jag vill också mysa”, kvittrade Weimin som tydligen passerat utanför den öppna dörren. Med favoritsockorna dragna över fötterna, kravlade han sig upp i sängen och grävde ner sig bland kuddarna. Det skulle inte förvåna nittonåringen om alla i huset på något sätt skulle finna sin väg till Joshuas säng. Herregud.