prs yehet & kkaebsong

"Herregud nej, det orkar jag inte." Muttrar Joshua och skakar på huvudet. Det är inte så att han är i dålig form, inte alls. Artonåringen är hälsosam nu, att träna kanske bara skulle trigga igång gamla tankegångar. "Det tror jag faktiskt på." Medger han, blicken for upp när dörren öppnas och en trött Samuel kommer instigandes.
"Gud vilken snäll bror jag är."

”Latmask, du som alltid påpekar att du vill bli starkare”, knorrade Zihao och drog upp täcket över sig med ett ryck, när Samuel valsade in i rummet. Ungefär i samma veva tjöt magen ännu en gång och nittonåringens kinder blev med ens lätt rosiga. Varför lät hans mage som ett åskmoln? Ljudet var ju näsan öronbedövande, hur lyckades magen ens skapa ett så högt ljud? ”Åhh, jag är jättehungrig”, gnällde han och virae armarna omkring magen. ”Alltså jag menar verkligen hungrig..”

Sorgset blänger Joshua på den äldre och vänder sig bittert om, bara för att dra täcket över huvudet . Latmask?
"Jag vill inte bli starkare, jag behöver bli starkare." Rättar han sammanbitet och drar till sig sitt te, tar några klunkar för att lugna ner nerverna.
"Säg tack!" Kvittrar Samuel bestämt och ställer ner maten framför Zihao, innan han vänder blicken till sin lillebror. "Ska inte du ha något också? Antar att du inte vill ha rått kött?"

Åh gud, nu hade Zihao sagt något dumt igen. Fan. Han sneglade från köttet till Samuel samtidigt dom han gnagde sig själv i underläppen. Den där stackars läppen skulle förr eller senare gå sönder av allt bitande..
”Tack”, sade han motvilligt och kravlade sig över Joshua, ställde ner tallriken på golvet och började knuffa ut den jämnåriga från rummet. ”Ut, jag vill inte att du ska titta på mig när jag äter”, muttrade han och vinglade till en aning. Svindel, urk. ”Och om du inte redan visste det så äter Joshua inte kött.” Beservisser var nittonåringen också, perfekt kombination.

Joshua kikar upp från täcket och låter den följa de två nittonåringarna.
"Vadå får jag inte hålla er sällskap? Kan stirra ut genom fönstret medan du äter." Påpekar Samuel med putande läppar. När den andre börjar prata om brodern som inte äter kött ser Samuel bak mot dem över sin axel. "Han har inte gjort det på ett år, såklart jag vet! Jag fixar en toast till dig Joshi." Med ett litet flin på läpparna klappar han Zihao på huvudet. "Varsågod."

Vänta nu, va? Zihao stirrade blankt på Samuel med ögon stora som två tefat och munnen fullt öppen. Hade den jämnårige precis klappat honom på huvudet? Nittonåringen tittade förskräckt bak mot Joshua och pekade mot dennes äldre bror.
”Han klappade mig på huvudet, det är förnedrande ju!” Ylade han och lade sig platt ner på golvet där han sedan började rulla runt. Nej, nu hade han absolut ingen aning om vad han höll på med. Humörsvängningar från helvetet, för den tusende gången.

"Zihao, det är en vänskaplig gest, inget förnedrande." Protesterar Joshua med rynkade ögonbryn och drar täcket återigen över sitt ansikte. "Ta och är din mat nu, du är alldeles hungrig dör att tänka klart." Artonåringen ställer sig upp från sängen, går från till Zihao och börjar dra upp honom på fötter.

”Tänker inte inte äta det där med de hör smaklökarna”, muttrade Zihao och vägrade därmed tvärt att resa på sig. Envis som en åsna och ungefär lika smart som en sten. Han orkade inte ens skämmas över det längre. ”Att klappa någon på huvudet är väl ändå inte en vänskaplig gest? Jag menar, brukar bara så mot dig om jag vill retas”, knotade han vidare och blängde rakt in i väggen. Nåväl, egentligen hade han ingenting emot att bli klappad på huvudet, men nittonåringen var hungrig och när man är hungrig tänker man inte.

Herregud. Joshua släpper taget om Zihao och skakar på huvudet.
"Du bad Samuel att fixa mat åt dig, ät det då." Muttrar artonåringen, som är lätt irriterad på den bortskämda attityden. Aja. "Ja, och du retas inte för att vara elak mot mig eller hur? Samuel kan retas med dig utan att försöka vara elak mot dig." Påpekar han och gömmer sig under täcket igen.

Zihao fnös och himlade med ögonen. De hade alltså kommit till punkten där de missuppfattade varandra och med tanke på nittonåringens skills, skulle det hela troligen bara sluta med bråk.
”Det var inte så jag menade, klart att jag ska äta det, korkskalle”, muttrade han och blängde på Joshua med mörka ögon. ”Tänker bara inte äta det med de här slöa tänderna, det kommer ta år”, fortsatte han och petade lite på köttet framför med ett pekfinger.