Skriva av sig-tråden

Så.. jag har dragit mig lite för att skriva i den här tråden efter som att jag inte anser att mitt nuvarande problem är särskilt stort i jämförelse med andras, inte heller ser jag en möjlig lösning att diskutera. Ja, egentligen borde jag kanske skriva i intresseklubben antecknar efter som att jag tvivlar på att vad jag tänker skriva är av intresse för någon annan än mig själv.
Hur som helst, Here i am.

Rastlösheten håller på att ta död på mig. Var enda cell i min kropp vrider sig i försök att bryta sig loss från sina siamesiska bröder och vart enda litet ben kliar med extrem intensitet. Det spelar ingen roll vad jag gör, rastlösheten fullständigt dränker mina sinnen och förstör likväl min koncentration som mitt humör.
Jag kommer på mig själv med sakna min tidigare insomni och stressen i min vardag. Trots tröttheten som insomnin för med sig så ger den mig otaliga nätter av ingenting där jag kan samla mina tankar. Dessa nätter hjälper mig att hålla hjärnan klar och mer fokuserad. När jag, som nu, låtit den slappna av sjunker den snabbt in i ett dimhöljt töcken. Det går att likna känslan med klaustrofobi, men inte den klaustrofobi som föds i trånga hisschakt eller i allt för små rum utan den som kommer till i tomrummet bakom min egen skalp. Tinningarna bultar och blodet trycker mot skallens insida som om det försöker ta sig ut, så långt bort ifrån mig som det bara kan.
Men självklart, tillståndet är bara en produkt av min hjärna.. Lika så är frustrationen och den oförklarliga vreden som jag vet snart kommer att bytas ut av något annat..
Herre gud.. Jag kommer antagligen att ångra att jag skrivit det här. Det kan inte låta klokt..
Jag tror att ni kan ha lyckats gissa vad mitt problem är nu. Det ligger inte hos någon annan person, inte i kärlek, eller skolproblem.
Mitt problem är mig... och främst mitt sinnestillstånd.

Haha. Vad underligt det låter..
Jag borde egentligen försöka att förklara mig bättre, men jag kan helt enkelt inte samla ihop mina tankar just nu.

Vad ni är underbara, tacktack! ♥ Jag uppskattar det verkligen, och Yvja, jag ska stå på mig!

Självklart kan det vara inbillning, lillamymin och Secchan - men jag referar mer till att jag verkligen är den enda som tar min tid på att försöka få en vänskap att fungera. Jag har vänner som jag vet kommer finnas där liksom att jag kommer finnas där för dem, även om det finns perioder där vi inte pratar lika mycket som alltid - dessa människor känner jag lika väl som mig själv, nästan. Det är vänner som står mig otroligt, otroligt nära.

Men det är verkligen inte kul att försöka ta kontakt med någon som egentligen inte känner sig det minsta intresserad; det är inte så kul att se en vän bry sig mer - låt oss ta ett exempel - om en internetbekant som denne knappt känner. Självfallet menar jag inte att det är fel att man tar sig tid och hjälper så många man kan - uppmärksamheten kan inte riktas åt en person och det är inte heller det jag menar, men att känna sig så otroligt betydelselös är väldigt jobbigt.

Det känns liksom som om folk bara tar och tar och tar ifrån mig utan att ibland ge något tillbaka, och det fungerar inte i längden, för förr eller senare kommer jag bara ge upp och inte bry mig, liksom de gör. :<

gin - Jag tror jag led av samma problem när jag kom tillbaka till den lilla byn jag bodde i när jag varit i Tokyo i fyra månader. Allting gick så otroligt långsamt att jag blev frustrerad. Ingenting hände under dagarna och jag blev så rastlös av att sitta stilla, när jag i fyra månader haft någonting att hitta på varenda sekund av dagen. Och så plötsligt fanns det ingenting. Jag var och är fortfarande så irriterad på Sveriges obetydlighet och att svenskarna envisas med att försöka vara viktigare än de är. Vi är ett litet, kallt, långsamt, efterblivet skitland, låt inte påskina något annat. Allt gjorde mig rastlös, stressad och frustrerad. Hela problemet låg hos mig, men jag höll på att förgås av hur uttråkad och rastlös jag var.

childhoodlight - När jag känner sådär brukar jag försöka tänka tillbaka på den tiden jag spenderat med mina vänner och försöker se det objektivt. Är det verkligen bara jag? Har de aldrig aldrig visat någon uppskattning till mig? Aldrig sagt ett tack eller sökt mitt stöd? När jag tänker tillbaka så märker jag att jag faktiskt inte är den enda även om det tidvis känns så och jag mår lite bättre efteråt

Secchan Jag syftar absolut inte på alla mina vänner - bara en del av min umgåttskrets. Och jo ja, jag har absolut tänkt så. Men jag har slut på ork liksom, verkligen. Tänker inte springa efter någon om denne inte uppskattar mig som vän och person.

Men tack för hjälpen kära du :>

gin Den här tråden är till för alla. Okej? Du behöver inte jämföra dina problem med andras - någonting som är stort för dig kan vara litet för någon annan, något som tynger ned någon enormt behöver inte nödvändigtvis väga så enormt mycket för dig. Så tveka absolut inte när du ska posta ett inlägg, folk kommer stötta dig oavsett vilket problem du bär på. :>

Jag finner tyvärr ingen lösning på det du har skrivit, men jag förstår att det är frustrerande. Finns det någonting du kan göra för att lösa det med någon annan, tror du? Någon proffisionell, eller någon som har gått igenom något liknande så du får lära dig av erfarenhet?

Okej, förlåt för upprepning men det är bara så jävla dåligt nu och anledningen är ganska självklar:
Veckan mellan jul och nyår, veckan då storasyster kommer hem.

Jag proppar i mig mat, för jag vet att jag behöver det. I vanliga fall har jag slutat bry mig, jag är nära nu, men samtidigt långt bort.
Men att äta en vanlig portion, att äta ett normalt fika blir så mycket jobbigare då hon sitter där.
Hon lämnar nästan alltid lite kvar på tallriken, hon tar mindre än mig. [jag satt långt ifrån så pappa gav mig en bit oxfilé, sen ser jag rätt över bordet hur syster tar den allra minsta biten som ser ut att vara ca hälften så stor som min].

Hur mycket tror ni att hitler i huvudet skriker på mig då? Vi är nästan lika långa, hon är lite längre, men jag äter typ dubbelt så mycket. (och hon fick ändå barn i juni). Hon är ju helt frisk såklart, till skillnad från mig, men att under ett par dagars tid se någon som är lika stor äta betydligt mindre - Det tar emot.

Det var längesen jag hade ångest men ALLA gånger sen jag blev sjuk som jag träffat min syster har varit de värsta. Vilket gör att jag nu går och längtar till hon, hennes pojkvän och deras dotter åker hem. För så fort hon inte är i huset och jag slipper se henne äta och jämföra hennes tallrik med min blir allt så mycket lättare.

Allt detta återspeglar sedan åt att jag känner att jag hamnar i skuggan av henne och alla andra. TROTS att jag fått mest uppmärksamhet i och med min sjukdom. Men det är inte uppmärksamhet jag vill ha, inte på det sättet. Jag känner mig så dum som går och längtar tills hon ska åka hem, jag som var ett så stort fan av henne då jag var liten. Så ända sen hon kom har jag bott i mitt rum, medan mina 2 bröder har tittat på systers barn har jag hållit mig undan.

Jag vill att hon åker hem nu, så att jag äntligen kan komma tillbaka till där jag var innan jullovet började. Men hon kommer stanna till söndag eller måndag, och eftersom väderleken såg lite sådär ut på söndag lär det bli måndag.
- Vilken hemsk människa jag är...

childhoodlight: You're most welcome Jag förstår fullkomligt att du inte tänker springa efter någon. Men ta inte bort dessa personer från diverse kontakter. Du kan en dag bli överraskad av att personen säger att h*n vill träffa dig, och den överraskningen gör en så himla glad

Padfootie Du är absolut inte en hemsk människa.

Du bör lära dig ett par saker för att ändra titt tankesätt. Du måste leda tankarna i nya banor för att kunna fungera med dig själv och känna dig bekväm i din systers närvaro, för det kommer hjälpa dig något otroligt då hon, trots allt, inte har gjort något fel. Uppfatta mig korrekt nu - jag menar inte att det är ditt fel att du tänker som du gör, för en del tankar kan man helt enkelt inte kontrollera och därför måste du lära dig att försöka tänka på andra sätt.

1. Jämför dig inte med andra. Oavsett om det handlar om mat, vikt, kläder och andra kroppsdelar.
2. DU är DU. Du är unik, fantastisk och underbar precis som du är och du behöver absolut inte ändra på dig själv för att behaga någon eller några andra.
3. Ät så mycket du vill för guds skull - att du äter en stor bit oxfilé gör du för dig själv, för det är gott och du tycker om det. Snegla inte på någon annans tallrik och må dåligt över att denne inte har tagit lika mycket.

Försök tänka på dessa tre saker och intala dem till dig själv konstant, för till sist tror du på orden. Jag förstår att du vill kunna slippa att önska att din syster och hennes familj ska åka hem. Kram och lycka till!

Secchan Hihi tack igen! Och ja, så ska jag absolut göra! ;>

Padfootie Jag vet precis hur du känner dig. Där sitter man och känner sig fetast i världen för att anorexin skriker så högt, ändå tvingas man äta dag ut och dag in, hela tiden, dygnet runt trots att man känner sig mätt och äcklig. Att sedan se "normala" människor hoppa över frukost, ta en banan till lunch bara för att är liksom okej enligt andra, men det känns förjävligt. Men om jag skulle göra samma sak så skulle det bli rena rama katastrofsituationen! Alla skulle vara på mig, ingen skulle bry sig om vad jag faktiskt ville, för jag SKA ju äta, för jag är sjuk.

Finns för dig vännen, vi klarar detta! ♥

Jo men hon tror bara att vi slått i något elr nåt..
försökt snacka med han med men då blir han bara sur...

Det låter verkligen hemskt. Ingen annan vuxen du litar på som du kan prata med? En lärare, en skolkurator eller något sådant?