De utvalda

Ethan virrade en lock av hennes hår runt hans finger. "Ditt hår är vackert" mumlade han och lysdnade på hennes berättelse. "Om jag någonsin servdin far igen slår jag nog ihjäl honom".

"Gör inte det, han är min far." sa hon bara och suckade lätt. Även om hon hatade honom så var de ändå släkt.

Ethan suckadr. "Men jag vill bra gärna göra det, eller åtminstone slå ner honom" För allt han gjort mot Eletha.

"Det går bra, men jag fick en syster, det gjorde han bra." ler Eletha, att försvara sin far var något som satt i henne.

"Det enda bra han gjort, och att sätta dig till livet". Han la sig ned och drog henne med sig. "Men varför försvarar du honom? Han var omänsklig mot dig".

Eletha skrattar lite, "Jag vet inte, han är min far. Men hur dålig han än är, så är han min far." sa hon, hon visste inte hur hon skulle förklara det.

Ethan skakade lätt på huvudet. "Nåja, säger du det så...". Plötsligt så flämtade han högt till och blev vit i ansiktet. "Min rygg" stammade han fram. Det hade huggitvtill så i den.

"Vad? Ska jag hämta doktorn?" säger Eletha och far upp ur sängen och ser skrämt och oroligt på honom.

Ethan drog ner henne igen. "Nej! Det gör bara lite ont jag var inte beredf på det bara". Han försökte le lugnande motbhenne.

Hon nickade men såg inte övertygad ut, "Lova bara att säga till om det blir värre.." säger hon bedjande.