De utvalda

Ethan suckade. Men han tog Simon och gick in till sovrummet och bytte kläder på pojken och la honom i vaggan. Han hade tjockare hår nu och det var lika rött som Elethas. Han la sig själv i hans och Elethas säng och väntade.

Snart var Eletha klar och blåste ut alla ljusen. Hon kom in i rummet och la på lite mer ved i brasan innan hon kröp ner vid honom.

Ethan la armarna om henne och drog henne intill sig. "Så nu...berätta varför du är så upprörd, eller var" viskade han i hennes öra.

"Du.....du kunde dött." sa hon och försöker att åter inte gråta.

Ethan kysste hennes panna. "Men det gjorde jag inte". Han kramade om henne. "Jag finns alltid här".

"Jag vet, men jag var rädd för det. Det bara hände, du ramlade, låg där." stammade Eletha fram darrande.

Ethan satte sig upp lite så han kundebha henne i famnen. "Ja...Men det gick bra jag kände ingen smärta då och jag känner knappt någon nu". Han kysste henne igen.

"Nej, men det kunde." sa Eletha och lutade sig mot honom. "Jag är glad att du mår bra." log hon.

Ethan log större. "Jag är glad för detbjag med". Han strök henne över håret. "Simon har verkligen ditt hår, hans huvud serbutbatt brinna ibland".

Eletha skrattade lätt, "De sa att jag hade hår av den onde, av djävulen. Att jag var hans, när jag var liten rakade far av mig det innan jag kom till slottet, det är därför jag aldrig klipper det mer." sa hon och blev tyst en stund men log sedan, "Och även om det är det så gillar jag färgen." säger hon.