Vad har ni i ert "ctrl + v" just nu?

^HAHAHAHAHAHHA, dog ♥

(on topic: a............)

naturel knuckly

(Ehh, ja .__.)

741.478.E1C.S36.Q86.FBM.37K.111.JA1.887.256.376

im Jakobsson

Snart hördes de första skriken. När vi kom ut och såg mugglar familjen svävande i luften upp och ner gick det en rysning i hela kroppen på mig. Skräcken tog ett järngrepp om min hjärna och kropp. Om de såg mig! De kunde väl aldrig veta? Eller? Ett gällt skrik och rop efter hjälp fick mig att vakna upp från mina skräckslagna tankar. Det kom från ett av de brinnande tälten! Hade någon fastnat? Det hade inte hänt i boken. Jag sprang mot tältet och ignorerade Hermiones, Rons och Harrys förskräckta och rasande skrik.
”Annie kom tillbaka!” skrek Harry. Det kunde han ju glömma.
”Är du alldeles från vettet!?” ropade Ron efter mig. Möjligen, tänkte jag men fortsatte mot det brinnande tältet.
”Annie vi måste härifrån!” Hermiones gälla skrik fick mig inte ens att blinka. Skriket som kommit från tältet hade varit ett barns skrik. Ett vettskrämt barn. Inte kunde jag lämna ett barn i ett brinnande tält. Jag täckte för ansiktet med min vänstra arm och sprang in genom en öppning i tältet i blindo. När jag kommit in i tältet och det var möjligt att se en aning öppnade jag ögonen och såg att tältet var, precis som vårt, förhäxat så att det var större än vad det såg ut. Det var stekhett och jag började genast svettas. Jag tittade frustrerat omkring. Jag såg ingenting förutom flammor och rök. Röken började tätna och det blev svårare att andas. Om jag hade svårt att andas måste ju ett litet barn nästan ha svimmat. Jag kämpade mot paniken som började stiga inom mig. Jag måste ut härifrån och det snabbt! Men inte utan barnet. Det var omöjligt att se så jag blundade och fokuserade all min energi på att lyssna. Alla instinkter, både mänskliga och varg, gick åt att lyssna efter liv i tältet. Ett gny följt av kippande efter luft hördes från min höger. Jag vände mig häftigt om och såg en flicka, som inte kunde varit mer än sju år, på alla fyra nere på marken. Jag suckade lättat och satte mig på knä. Jag kröp fram till henne och tog tag i hennes hand. Hon såg upp på mig med rödkantiga bärnstens ögon.
”Håll ut lite till.” viskade jag. Hon nickade nästan omärkligt och lät mig lyfta upp henne i min famn som en baby. Sedan reste jag mig upp och började titta efter en utgång. Rök överallt. Där det inte fanns rök fanns det eld…
”Stäng ögonen. Bered dig på lite värme.” sa jag till flickan i min famn innan jag sprang rakt igenom en flamma.

-Fortsättning-

Jag sprang igenom flamman och till min, och flickan som jag bar på, lycka så revs tyget bakom flamman sönder när jag sprang på det. Vi kom ut sotiga och hostande. Jag la ner henne på marken och såg till att hon var okej. Hon hostade och andades ryckigt, men hon levde, och hon verkade inte ha gjort illa sig något värre än några få brännskador. Hon skakade och grät men jag antog att det var mer av rädsla än av smärta. Jag rullade runt och la mig på rygg. Genast fick jag en smäll i pannan. Jag satte mig tvärt upp och möttes av ett par bruna ögon. Hermione.
”Vad var det där bra för!?” utbrast jag surt.
”För att du skrämde vettet ur mig!” skrek hon rakt in i mitt öra.
”Okej, okej! Du behöver inte skrika jag hör dig klart och tydligt.” svarade jag.
”Du borde inte ha gjort det där! Du kunde ha dött.” var det första Ron sa till mig när han joggade fram till mig och Hermione. Jag himlade med ögonen. Det som förvånade mig allra mest var Harrys reaktion när han kom ifatt.
”Har du helt tappat huvudet!? Är du dum eller!? Vad tänkte du på!” skällde han på mig. Först såg jag bara på honom helt chockad. Sedan ställde jag mig upp såg honom rakt i ögonen och slog till honom på kinden. Inte särskilt hårt. Men det var tillräckligt för att få de allihop att stirra på mig i chock. Harry rörde sin kind där jag slagit honom. Den höll på att bli röd och man kunde se ett märke av en hand forma sig på den. Okej, jag kanske hade slagit honom hårdare än jag trott men just nu kände jag att han förtjänade det.
”Vad i…” började han, men jag avbröt honom.
”För att jag precis räddade ett liv, och du kallar mig dum och frågar vad jag tänkte på. Här är svaret på din fråga. Jag tänkte på henne!” jag pekade mot flickan som fortfarande låg och flämtade på gräset, ”Hade du hellre sett henne död? Eller brännskadad för livet?” han svarade inte. Om det var för att han fortfarande var chockad eller om han skämdes visste jag inte. Jag brydde mig inte. Istället vände jag mig till Ron som ryggade tillbaka.
”Borde jag inte ha gjort det, säger du?” sa jag lugnare än vad jag kände mig. ”Borde jag inte ha räddat hennes liv, tycker du?” jag kände ilskan stiga. Jag vände mig mot Hermione som inte såg rädd ut men som tydligt skämdes. ”Du slår mig efter att jag har sprungit igenom en eld för att rädda en hjälplös flicka!” jag ville nästan gråta men jag gjorde inte det. ”Ni beter er allihop som om jag har gjort något dåligt!” utbrast jag och slog ut med armarna. ”Det har jag inte! Tvärt om! Jag har precis gjort något otroligt bra! Och ni säger att jag borde gjort tvärtom! Ni hade gjort precis samma sak om ni hört henne skrika. Det vet jag. Så varför kan inte jag?” jag tittade på dem och de i sin tur såg på varandra. Och plötsligt såg jag svaret. Det kändes som att någon slagit mig i ansiktet precis som jag gjort med Harry nyss.
”För att jag är… mugglare?” väste jag genom tänderna. ”Får inte jag vara hjälte för att jag är… mugglare!?” jag spottade ut det sista ordet.
”Annie…” exakt vad Hermione tänkte säga fick jag inte reda på, för jag kom på att vi var tvungna att springa! In i skogen. Och det snabbt. Jag vände mig om och hjälpte flickan att resa sig.
”Vad heter du?” frågade jag. Hon såg oförstående på mig och svarade.
”Je parle francais.” skit. Nu hade jag ett helt nytt problem.

Kapitel 28
Jag kunde inte mycket franska. Faktiskt kunde jag högst några meningar och ord. Och den enda meningen som skulle vara vettig att använda var ’vad heter du?’ jag suckade högt.
”Tu t’appeles common?” jag fick upprepa meningen några gånger innan hon förstod, men jag fick tillslut reda på att hon hette Elise. Jag såg på Hermione.
”Kan du någon franska?” sa jag oroligt.
”Une petite.” svarade hon lätt.
”Kan du säga att vi måste härifrån och fråga om hon kan gå.” Hermione nickade och började prata på franska med flickan. Flickan nickade två gånger och sa ’Oui.’ Hermione nickade och sa.
”Hon kan gå.”
”Bra.” jag vände mig till flickan och vinkade åt henne att komma. Hon kom fram till mig och vi började jogga mot skogen. Jag märkte direkt att flickan hamnade på efterkälken. Och ändå joggade vi inte särskilt snabbt. Jag såg mot henne. När hon märkte att jag tittade sprang hon fortare. Jag såg att hon ansträngde sig. Alldeles för mycket. När vi kom in i skogen kom hon långt efter. Jag stannade och granskade henne från topp till tå. Hon var barfota. Hon haltade och såg utmattad ut. Jag suckade. Hon var alldeles för stolt för sin ålder och för sitt eget bästa.
”Hermione! Säg åt henne att hoppa på min rygg.”
”Jag vet inte hur man säger det.” svarade hon osäkert. Jag vände mig till flickan och satt mig på huk. Jag pekade mot min rygg och puffade lite på henne så att hon kom närmre. Hon såg väldigt osäker ut. Hon var antagligen rädd att missförstå och göra något konstigt. Tillslut svingade jag upp henne på min rygg och nu kunde vi springa på riktigt.
”Annie!” flämtade Ron, ”Blir det inte tungt?” jag skakade på huvudet.
”Jag har elva små kusiner jag är…” jag avbröt mig. Mina kusiner. Jag saknade dem så mycket att det gjorde ont att tänka på. Ännu mindre prata om. Jag fick en klump i halsen och kämpade med att tänka på nuet. Det gick ovanligt lätt eftersom Ron snart snubblade på en trädrot. Jag vände mig tvärt om så att Elise nästan ramlade av min rygg. Malfoy skulle vara här. Mycket riktigt så stod han där. Jag hörde snart Ron svära högt och ljudligt.
”Är det där det bästa du har, Weasley.” sa Draco hånfullt. ”Om jag var ni så skulle jag sticka. De kanske upptäcker henne där.”
”Och vad ska det betyda.” sa Hermione med högt huvud.
”De vill ha mugglare, Granger. Och om du inte har lust att visa fram dina underbyxor medans du svävar uppochner så är det kanske bäst att du går.” sa han med ett leende på läpparna. Jag hade fått nog. Ilskan över att blivit så orättvist behandlad av Harry, Ron och Hermione hade inte avtagit och det här hjälpte inte. Jag ställde ner Elise på marken. Jag gick fram till Malfoy och kom så nära jag kunde utan att stå näsa vid näsa med honom och väste genom tänderna,
”Håll käften Malfoy, annars ska du få veta att du lever.” det blev tyst en stund.
”Hotar du mig?” spottade han fram.
”Det kanske jag gör!” sa jag kaxigare än vad jag kände mig. Han hade trots allt trollstav och var ungefär ett huvud längre än mig.
”Annie kom tillbaka!” skrek Hermione gällt. I dina drömmar. Jag var rasande. Och inga ord i världen kunde lugna mig. Ett högt brak hördes men jag hoppade inte ens till. Men det gjorde Draco.
”Är du rädd eller Malfoy?” viskade jag, ”Varför då? Du har väl inget att vara rädd för! Du med ditt kristallklara blod!” min röst blev högre och högre för varje ord jag sa. Då slog han till mig. Han slog till mig på samma sätt som jag hade slagit till Harry. Jag hoppade på honom med ett ryt. Han föll mot marken hårt. Jag satt med knäna på hans mage och såg på honom. Han såg rädd och patetisk ut. Han hade inte varit beredd på att jag skulle hoppa på honom. Det hade inte jag heller. Men nu kom Harry och Ron fram. De drog på mina armbågar och var såklart starkare än mig. Jag föll av direkt.
”Det här ska du få för!” morrade Draco.
”Vadå! Tänker du springa till mamma och gråta!? Tänker du skvallra om att en tjej slog ner dig på marken till din Pappa!?” skrek jag mot honom. Nu fick Harry och Ron praktiskt taget dra mig bort från Draco. Jag hatade honom. Om han visste vad jag var skulle han antagligen vilja se mig död. Och det fick mitt hat att växa så stort att jag glömde allt annat. Jag visste att han inte var ond. Men elak var han.
_____________________________

ett kapitel ur min ff....