Life - Lupple & Medi PRS

"Du som är så vacker." Hon kunde höra ett ylande eftersom hon lämnat dörren till linneskåpet öppet och hon log svagt.
"Tror han letar efter dig." hon drack lite av teet och såg in i hennes ögon.
"Sammy älskar dig." Hon log svagt.
"Och jag älskar Gabriel. Så när de kommer så kan vi ta hand om dem båda efter du knäppt Sammy på näsan."

Hon skrattade. "Åh utseende är verkligen inte allt. "Flinade hon och nickade. "Det gör han säkert. " Sa hon med en suck. Hon kände ju av hans oro. "Jag älskar honom också, men just nu vill jag inte träffa honom. "Sa hon ärligt och skrattade. "Det vet jag att du gör. Och jag vet att han älskar dig. "Viskade hon och nickade.

Hon kunde höra tassande från övervåningen och hon suckade.
"Tror det är Gabriel." Hon reste sig och pekade mot källardörren.
"Ställ dig innanför så du inte blir sedd ifall det är Sammy..."

"Det är dem båda. "Viskade Luna med en irriterad suck. "Han vet redan att jag är här, ingen idé att gömma mig." Muttrade hon och stirrade ilsket in i väggen. Sammy tog sig fram så snabbt han kunde utan att gå om Gabriel. Väl framme så satte han sig och tittade på Luna och gnällde tyst. Han provade att lägga sig ned. Att närma sig henne. Han nosade henne försiktigt på benet och upp mot hennes mage och försökte klättra upp till henne. Hela tiden så stirrade han på henne. "Du är så jobbig. "Suckade hon och vände blicken mot honom och knuffade ned honom från sig men Sammy var helt klart nöjd. "Och jag hatar att du känner mig så väl. "Fortsatte hon och klappade honom på huvudet med ett snett flin.

Gabriel hade satte sig vid Olivias sida, för att vara nära henne men iakttagit Sammy. Han hade haft många deprimerande tankar den senaste minuten men när Luna gav honom uppmärksamhet så blev han överlycklig och hoppfull igen. Gabriel tittade upp mot Olivia och skiftade form. "Vi kan lämna dem nu. "Viskade han och pussade hennes kind.

Hon såg de två stora vargarna komma in och hon såg Sammys tappra försök att be om ursäkt och såg sedan mot Gabriel.
"Det är nog bäst." Hon log och smekte honom över huvudet.
"Kom." Viskade hon och vände på klacken och lämnade köket och log svagt.
"Förlåt för vi svävande ditt hus."

Luna satte sig på golvet istället och Sammy tog första bästa chansen att krypa upp intill henne, i hennes knä. "Du vet att du generade mig va? Det var hemskt hur du försökte markera mig. "Sa hon irriterat och stirrade på honom. Han såg väldigt skamsen ut.

Gabriel tog hennes hand och följde henne därifrån, och upp mot sovrummet för att få på sig lite kläder. "Det är helt okej. Du var säkrare i mitt hus än på klippan. Olivia du kan inte försöka gå emellan när vargar bråkar. Det är ju livsfarligt. "Din närvaro, det hade kunnat gå riktigt illa. Alla vi vargar läker, du gör inte det. "Fortsatte han och såg på henne med en orolig blick.

"Jag stod ju en bit bort men jag förstår vad du menar." Hon såg ner och vände sig mot honom och suckade.
"Förlåt att jag gjorde så." Hon såg över axeln och såg sen mot Gabriel igen.
"KOm vi ska till sovrummet. Du behöver kläder." Hon ledde honom upp.

Han nickade. "Men du ville gå fram och du var inte tillräckligt långt borta. "Viskade han och gick in i sovrummet och drog på sig kläder. "Det är okej, det gick ju bra men gör inte om det. "Bad han och smekte hennes kinder.

"Jag ska inte göra om det." Lovade hon och satte sig på sängen och såg upp på honom.
"Och i kväll kanske du vill få pälsen borstad igen?" Frågade hon med en hoppfull stämma.
"Jag vill borsta dig."

Han log och nickade. "Tack älskade. "Viskade han lättat och kysste henne mjukt för att sedan flina till. "Du vill borsta. "Viskade han och skrattade roat. "Då får du borsta mig. "Viskade han.