prs yehet & kkaebsong

"Visserligen kan varulvar och vampyrer vara onda under skiftningen, men vi kan inte döda dem för att de blivit bitna eller rivna. De kan inte göra någonting åt det. Om de är snälla, och inte är dödsätare i mänskligform, finns det ingen anledning till att spärra in dem." påpekar Joshua och skakar lite på huvudet, nej man kan inte spärra in någon som inte kan göra åt det som hänt dem. Försiktigt stryker artonåringen sina fingrar längs de röda lockarna, kramar försiktigt om Zihao som lutar sig mot hans axel. "Det är okej."

”Äsch då, det finns säkert en hel drös som inte alls är speciellt trevliga”, knotade Zihao och sneglade upp mot Joshua med en butter blick. ”Ja, det är okej eftersom jag inte kan göra någonting åt det..men det betyder även att du måste låsa fast mig vid ett träd eller något”, knorrade han vidare och rodnade blekt. Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Nittonåringen stönade högljutt och slog huvudet löst mot den yngres axel. Ibland önskade han verkligen att han kunde sjunka genom golvet och försvinna. Inte för stt han direkt ville gå upp i rök, men till och från skämdes han verkligen över sig själv och då, då ville han sjunka genom golvet.

Joshua slänger armarna om den äldre, knuffar ner honom mot madrassen så att han kan gosa in sig hos Zihao.
"Det tror jag inte kommer behövas," påpekar artonåringen, nu är det hans tur att lämna en drös med kyssar över den äldres ansikte. "Det har ju gått helt okej innan, eller har det blivit ännu svårare för dig?"

Zihao fnittrade till och knep ihop ögonen när Joshua började lämna små pussar över hela ansiktet på honom. Det kittlades, precis som det alltid gjorde. Men det betydde absolut inte att han kunde få nog av det, för det kunde han verkligen inte. Han tvärt älskade den andres fylliga läppar - ännu mer när de befann sig vid nittonåringens egna.
”Det har bara gått bra för att jag antingen varit ensam och utomhus eller för att jag tvingat i mig det där vidriga elixiret, vet inte hur det kommer bli när jag är såhär nära dig och resten av alla här i huset.”

"Okej," börjar Joshua, nickar kluvet för sig själv. Kanske det är bäst att ta det säkra före det osäkra. "Jag kanske kan försöka brygga det där elixiret, men vi kan vara ute tillsammans under fullmånen. Tror du att det blir bra?" frågar artonåringen och lämnar en lätt kyss på den andres läppar, det är där läpparna hör hemma. Herregud vad hela hans kropp skriker efter närhet, dumma läppar.

”Eller så kedjar du fast mig vid ett träd och går in och sover resten av natten, kommer inte att dö”, muttrade Zihao som inte alls hade någon lust att ta några risker. När Joshua sedan lämnade en liten kyss vid de smala läpparna, kunde han inte undgå att le. ”Du klarar dig faktiskt en natt utan mig, eller har jag fel?” Undrade nittonåringen och höjde lite på ögonbrynen. Det skulle faktiskt inte förvåna honom om han hade fel, med tanke på stt den yngre klängde på honom precis hela tiden. Inte för att han själv inte gjorde det, men fortfarande.

Med putande läppar skakar Joshua lätt på huvudet, rullar ner på rygg så att han kan stirra upp i taket istället.
"Klarar du dig en natt utan mig?" frågar han tillbaka, låter huvudet falla lite på sned så att han kan se den äldre i ögonen. "Jag vill hålla dig sällskap, särskilt under såna omständigheter." Visserligen vill artonåringen inte sova utan Zihao, men en natt skulle han säkerligen att klara. Men han vill verkligen inte, och det är en helt annan sak.

Nittonåringen kravlade sig över Joshua och började pilla med de rosa lockarna. Egentligen inte, nej, men det var nog bästa för alla om det blev så.
”Om jag ändå inte har någon som helst aning om vad jag håller på med och ändå inte känner igen dig, då kan jag nog faktiskt det”, förklarade Zihao och streck några fingrar över kinderna. ”Och även om jag av någon extremt konstig anledning skulle göra det, så klarar jag mig i alla fall”, fortsatte han och slöt ögonlocken med en liten gäspning, ignorerade fullständigt magen som börjat skrika efter mat.

"Jo, jag vet." Viskar Joshua tvekande och sluter ögonlocken, njuter av det lilla hårmassagen han får av nittonåringen. "Men vill du att jag ska vara med? För i såna fall är jag gärna det." Jo, det hela beror på om vad Zihao vill och inte vill, han är den enda som kan bestämma. Blicken vilar på nittonåringen med ett svagt leende. "Är du hungrig?"

”Om det betyder att jag kanske råkar göra dig illa så vill jag inte det, nej”, mumlade Zihao med rynkade ögonbryn och fortsatte dra fingrarna genom de rosa, mjuka lockarna. ”Och ja, jag är hungrig precis som vanligt”, erkände han därefter och log snett. ”Vilken dum fråga..jag är alltid hungrig.” Det där var verkligen sant, nittonåringen var hungrig ungefär hela tiden. Dag ut och dag in. Han kunde smälla i sig hur mycket mat som helst men trots det räckte det aldrig riktigt för stt tillfredsställa hans mage.