De utvalda

Ethan log lätt och kysste hennes panna. Han verkar ha tagit det otroligt lätt att han nästan dött. "Jag skulle ha varit försiktigare, men fönsterbrädan ramlade av".

"Har du inte ont?" frågar Eletha som fortfarande darrar, det verkade vara hon som tagit mest illa vid sig.

"Jo, i ryggen lite" sa Ethan och kysste henne igen. Folket runt dem började försvinna, bara läkaren och kvinnan som höll Simon var nu kvar.
"Du klarar dig, men du måste vila ryggen" sa läkaren varnande innnan han gick.

Eletha tog tacksamt emot Simon från kvinnan, det var bra att de tagit honom. Eletha visste inte vad som kunnat hända annars, hon hade inte kunnat kontrolera sig.
"Kom, jag hjälper dig upp." sa hon och drog upp Ethan på fötter.

Ethan lutade sig lätt mot Eletha. "Det känns som jag har en konstant ryggspärr" stönade han till men tog sig in. "Taket är i alla fall fixag".

"Tänk inte på det nu." sa Eletha, hon orkade inte mer, hon kände åter att hon höll på att falla i gråt, hysteriskt. Hon orkade inte med det här mer, "Ethan, skada dig inte mer." er hon och lägger honom i sängen, "Ta det lugnt nu, vila, snälla." sa hon.

Ethan la sig lydigt i sängen. "Jadå". Han blundade och drog en filt över sig. "Kom hit med dig sen..." mumlade han.

"Ja, sen." sa Eletha och gick till köket, det var hög tid att ordna mat och hon satte ner Simon i stolen.

Ethan somnade nästan meda Eletha fixade med maten. Han hade ontbi ryggen som om han sträckt sig.
"Pappa! Pappa!" ropade Simon glatt från köket. Ethan vaknade till och tog sig upp. "Ja?" frpgade han då han kom in i köket. "Leka!" Skrattade Simon.

"Nej, pappa ska vila." sa Eletha med en menande blick på Ethan som kom in i köket. Eletha vände sig åter mot spisen hennes hand darrade kraftigt då hon rörde om i grytan.