PRS Lupple & Medi

"Blodet blir dåligt om du inte packar det.
"Tristan såg på Dorian.
"Gå upp till henne. Blunda och håll henne nära." Han såg sedan på sin mor som sprang hon med.
"Jag kommer sakna detta hus."

Dorian stirrade på blodet och började sedan snabbt och effektivt packa ned det i en kylväska.
"Vi kommer komma tillbaka." Sa han lågt innan han snabbt försvann upp till rummet.
Packade ned det sista där som skulle packas och la sedan ned resten i lådor som han ställde upp på vinden.
Väl nere igen så kröp han ned intill henne och la armarna om henne och blundade.

Hon sov lugnt vidare och öppnade munnen och gav ifrpn sig en snarkning.
Morgonen kom och hon vaknade trött intill Dorian och såg på honom.
"Hej älskling. Jag vill gärna ha frukost på sängen. Kan jag få det? Jag är trots allt födelsedagsbarnet." Hon log mot honom och gav honom en kyss.
"Inget är bättre än att vakna upp vid din sida, i din tröja." Hon log mjukt och borrade in ansiktet.
"Åh."

Han låg sådär, stilla med armarna omkring henne och ögonen slutna hela natten.
När hon väl vaknade var det ganska motvilligt som han öppnade ögonen och lossade lite på greppet.
" Hej älskade du." Viskade han leendes, besvarade kyssen och även den var svår att avsluta.
"Såklart du kan få. " Log han och skrattade lågt.
"Älskar dig." Sa han och drog med fingret över hennes arm där det fortfarande stod på alla språk han kunde.
Han ville väldigt ogärna resa sig och gå och fixa frukost åt henne men det var samtidigt något hon önskade.

Hon såg upp på honom och log.
"Du vill inte lämna min sida va? Om du bär ner mig kan vi äta frukost där nere. Jag vill bara ha en bra start på dagen men det har jag redan." Hon placerade en öm kyss på hans läppar.
"Vi kan äta där nere men du vill jag att du är med."

Han såg på henne och log svagt.
"Helst inte."Viskade han ärligt.
Besvarade kyssen och smekte hennes kind sakta.
"Älskling, glöm aldrig att jag älskar dig. " Viskade han och såg in i hennes ögon.
Han tog sedan ett ömt grepp om henne och bar upp henne i famnen och höll henne tätt emot sig och började sakta gå ned med henne till köket.

Tristan mötte dem vid trappan.
"Matsalen Dorian. Vi är så många så matsalen är äst nu." Han bugade sig och blinkade med ena ögat.
"Grattis systern min."

Dorian stannade till när de mötte Tristan och han lyssnade noga på orden han sa.
"Självklart." Log han och styrde stegen istället mot matsalen.
Nog var det många som var innanför dem dörrarna.
"Redo?" Flinade han mot Willow, kysste henne mjukt innan han lät dörrarna öppnas och i samma stund som de klev över tröskeln så började alla andra sjunga till hennes ära.
Det var nästintill magisk sång.
Och rummet var pyntat med ballonger, girlanger- det var verkligen toppat men vackert. Otroligt vackert.

Hon fick tårar i ögonen och började att gråta av lycka och slog armarna om Dorians hals.
"Tack." Snyfftade hon och såg Stolen som var ämnad för Lathan dras ut.
"Jag är så lycklig här." Viskade hon och torkade bort tårarna.

Dorian bar sakta fram henne mot bordet men var väldigt ovillig att släppa henne.
Han såg på henne och skrattade lågt.
"Du är älskad." Viskade han och smekte hennes kind sakta för att hjälpa till att torka bort tårarna.
De alla stod vid sina platser och väntade in att hon skulle sätta sig.
Hennes plats var mest pyntad av allihop. Med många olika grattiskort.
Och massa småpresenter.