prs yehet & kkaebsong

Blicken glider upp mot Zihao när han drar till sig täcket med det spilda teet, rör sig upp från sängen. Snabbt griper Joshua tag i nittonåringens hand och skakar lätt på huvudet. Känner hur stressen börjar byggas upp inom honom, dock tvingar han ner den.
"Jag lovade att jobba på det här också Zihao," viskar han, biter sig i underläppen och nickar lätt för sig själv. "Vi tar hand om det sen. Jag måste lära mig att vara lite lugnare, och inte få panik av i princip allt." Med ett svagt leende ser han upp mot den äldre, stressen är fortfarande där men hjärtat tillåter honom att vara stolt över sig själv.

Okej, Joshua hade ju sagt att han skulle jobba med just sådana situationer. Zihao stoppade motvilligt tillbaka täcket i påslakanet och kröp upp i sängen, drog upp benen under sig och sträckte sig efter sin kopp med te igen.
”Kommer du ihåg när jag spillde choklad över ditt täcke och du blev helt manisk och skulle genast få bort det?” Undrade nittonåringen och lutade sig lätt mot den andre. Han tog ytterligare en klunk med te och vände sig sedan mot den yngre med ett snett leende. ”Det är inte bara jag som gör framsteg, du har blivit betydligt bättre på att hantera såna här situationer i största allmänhet”, mumlade han och tittade ner mot sin tekopp igen.

"Ja, det kommer jag ihåg." Viskar Joshua lätt, kramar om keramiken på tekoppen med ett litet, svagt leende. Ja, det har varit svårt det där. Tvångssyndromen växte så fort artonåringen slutade äta och började gå ner i vikt, då blev det hysteriskt, nu i en hälsosam vikt är det inte lika mycket. Han har lärt sig en del hos läkarna han varit hos. Artonåringen reser lite på sin kropp innan han sätter sig över Zihaos knä, benen runt vardera sida av den längres kropp vilket leder till att Joshua för engångsskull är lite längre. Ansiktena är nära varandra och Joshua ser Zihao djupt i ögonen. "Du vet att det är du som hjälpt mig mest av alla när det kommer till det?"

”Jag? Och jag som trodde att jag bara gjorde allting värre genom att klampa omkring och förstöra allting?” Mumlade Zihao och ställde ner tekoppen på nattduksbordet igen, så att han kunde slänga armarna omkring Joshuas midja. Nittonåringen sneglade skamset upp mot den yngre och pressade fram ett blekt leende. Jo, det var defintivt i sådana banor han själv tänkt på saken, men det hade uppenbarligen varit fel. ”Nåja, jag är i alla fall väldigt hedrad över att veta att någonting av allt jag gör har varit rätt”, konstaterade han med ett litet skratt och sköt ut hakan en aning, med båda ögonen maniskt fästa på artonåringen. ”Du är väldigt vacker, det stör mig. Min hjärna är alldeles mosig.”

Huvudet faller på sniskan av Zihaos ord, visserligen har den äldre spillt drycker hit och dit, och förvirrat hällt för mycket badbubblor. Men alla gånger nittonåringen hjälpt honom överväger allt det där.
"Du tror väldigt fel där," säger Joshua och lutar försiktigt sin panna mot den andres medan händerna vilar mot de skarpa kindbenen. "Du har gjort mycket rätt Zihao, det är synd att du själv inte inser det." Ja, tänk om nittonåringen kunnat se sig själv på det sätt Joshua ser honom på? Och vise versa? Mycket hade varit annorlunda då. En liten rodnad stiger över kinderna av komplimangen. "Stör det dig? Ska jag försöka bli lite fulare kanske?" även om artonåringen inte håller med om detta, att han är vacker, så påminner han sig själv om att han ska jobba på det.

Ja, det var väldigt synd att Zihao inte kunde förstå att många av hans handlingar varit väldigt hjälpsamma och, i största allmänhet, bra. Med tiden skulle det kanske ändra sig? Det vad väl helt enkelt bara satt vänta och se.
”Ha tålamod, Joshua. Jag är på god väg mot självacceptans ska du veta, och det är din förtjänst”, viskade han och slöt ögonen när artonåringen lutade sin panna mot hans egen. ”Och nej, du ska inte göra någonting åt det”, började han därefter med ett litet skratt och slog upp ögonlocken för att betrakta Joshua. ”Jag var bara tvungen att påpeka det, dumbom.” Nittonåringens händer letade sig upp mot de puffiga kinderna, där de vant kupade sig om den andres ansikte. Usch, han var verkligen så förälskad att det nästintill var patetiskt.

"Det vore toppen," viskar Joshua sanningsenligt, ja om Zihao kunde vara mer självaccepterande skulle det bli perfekt. Nittonåringen förtjänar verkligen att älska sig själv, inte konstant trycka ner sina handlingar. Med ett svagt leende nickar artonåringen lydigt. "Okejdå, jag ska inte göra någonting åt det." Särskilt inte nu när han börjar acceptera och gilla sig själv, inte avskyr allt han ser i spegeln varje dag. "Du är också väldigt vacker, ska du veta." Jo, varje år som de gått i samma skola har den yngre funnit Zihao väldigt attraktiv, hur patetiskt det än må vara.

”Vacker? Kanske? Tycker du verkligen det?” Undrade Zihao med ett höjt ögonbryn och började rita små cirklar över de puffiga kinderna. ”Jag skulle nog mer beskriva mig själv som attraktiv, men sure. Om du tycker det så”, fortsatte han och ryckte lätt på axlarna, med ett leende krypande över läpparna. På många nivåer kunde han verkligen inte hålla med, men komplimangerna fick ändå humöret att gå upp i taket. Det var en riktigt trevlig känsla faktiskt. ”Det sorgliga är att jag undermedvetet tyckte att du var minst lika vacker under vår skolgång, men att jag inte gjorde någonting åt det..eller det gjorde jag ju på sätt och vis.”

Den tvekande tonen på Zihaos röst får Joshua att le till, det är lite gulligt. Eller ja, jävligt gulligt. Zihao är jävligt gullig.
"Ja, det tycker jag." försäkrar artonåringen med ögonen fästa i den andres, där hör de hemma. Även om han alltid varit rädd för de där ögonen som yngre har han lärt sig att älska dem, de är hans hem. De har varit hans hem i hela två år, utan att han själv godkänt det. "I mina ögon är du både väldigt vacker, och väldigt attraktiv." Zihao är en härlig kombination av allt, vacker, attraktiv, snygg och gullig. Hur kan en endaste person vara på det viset? Ytterst underligt och orättvist i Joshuas egna hjärna. Ett bittert litet leende glider över läpparna, Joshua kan endast nicka åt orden. "Rätt typiskt, eller hur? Jag tyckte alltid att du var attraktiv, men det vet du faktiskt redan."

Det där lilla bittra leendet som smugit sig över Joshuas läppar fick Zihao att förstå ungefär precis vad den andre tänkte. Främst eftersom precis samma tankar virvlade omkring i hans eget, redan proppfulla, huvud. Hur hade deras relation sett ut om nittonåringen betett sig annorlunda under de där första fem åren? Hur hade deras förhållande sett ut om han inte stuckit? De frågorna skulle han väl aldrig lyckas få något tillfredställande svar på.
”Väldigt typiskt”, instämde han och sänkte blicken i några sekunder, innan den genast flög upp igen. ”Du..” började han långsamt och rynkade lite på ögonbrynen, försökte att inte förlora sig själv fullkomligt i artonåringens ljuvliga, mörka ögon. ”När jag var borta, vad hände egentligen då? Du har inte berättat allting och jag måste veta, eftersom jag är skitjobbig.”