Skriva av sig-tråden

linnvendela om du vill prata så vet du att jag vill gärna hjälpa om det går!!
Och InspiredPsycho jag finns för dig också om du vill prata med någon. Hoppas att ni båda känner er bättre snart.

DeppDeppDepp

Nejmen, behöver stöd '-'

Jag antar att det finns många därute som är olyckligt kära. Tror ni fattar så här långt.
Jag hade aldrig trott att det skulle bli något mellan mig och personen i frågan. Han är ett år äldre än mig, går på en annan skola, och den enda kontakten vi har är via skidorna, där han dessutom bara går vartannat år med mig.
Ändå kan jag inte låta bli att fälla tårar när jag ser att han fått henne flickvän och skriver "Jag älskar dig ♥" och dylikt på FB.
Har gråtit idag, vilket känts både löjligt och nödvändigt.

Show me some mercy, dear God </3

Jag kan bara säga om någon vill prata så finns jag här bara skicka en uggla!!!!! Till ALLA mugglisar här

Mina två kompisar och jag skulle fira nyår tillsammans, och vi ska typ äta i stan och sen titta på tolvslaget, och nu sa dom att de ville dricka och jag är verkligen motståndare till hela jävla alkoholgrejen, vill liksom inte vara del av den även fast jag absolut inte kommer dricka en droppe. Ska jag säga till min mamma att de kommer dricka men inte jag (och hoppas att hon inte säger något till deras föräldrar) eller ska jag bara låtsas som ingenting? Detta kanske låter som ett icke-problem men mår så jäkla dåligt av det :'|

^ Jobbigt. Jag är också sådan, antialkohol, medan mina vänner dricker om de får chansen till det. Jag berättar inte för mina föräldrar om det, då mina föräldrar är sådana som skulle ringa till deras direkt och jag tycker inte att mina föräldrar har något att göra med vad mina vänner gör.

Vi ska till Ungern på skolresa, där är det väldigt lätt att få tag på alkohol och alla kommer hänga på barer och dricka, jobbigt. Jag kommer få släpa tillbaks alla till hotellet efteråt.. Kommer nog vara typ den enda som är nykter.

Jag har så mycket jag vill skriva ut.
Jag har så mycket jag vill säga till folk.
Jag har så många känslor som jag bara vill släppa ut.
Jag vill bort härifrån.
Jag borde må bra, men ändå gör jag inte det. Jag vet inte varför. Jag är väll en negativ person bara. Men samtidigt är jag en positiv person.
Det känns som att jag är flera olika personer.
Jag har ofta konversationer med mig själv i mitt huvud.
Exempel;
Negativa tankar från "person 1" kommer upp, t.ex. "Du är så tjock, ful, värdelös, korkad, störd" osv.

"Person 2" säger "Äsch, håll tyst, du duger som du är, det är inget större fel på dig."

"Person 1" säger "Du är verkligen tjock och ful och värdelös. Du borde inte få leva, du tar för mycket plats på jorden. Allt vore så mycket bättre om du dog."

och så håller det på sådär.

Jag vet inte vad som händer med mig, och jag är livrädd.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att min familj ska lämna mig.
Jag är rädd för att mina kompisar ska lämna mig.
Jag är rädd för att börja gymnasiet.
Jag är rädd för att aldrig bli älskad.
Jag är rädd för mycket, men mest av allt är jag rädd för mig själv.

Jag går hos psykolog på KBT, men det är snart slut. Snart har jag varit på 10 möten, snart ska jag må bra enligt många. Men gör jag det? Nej.

Och jag vet egentligen varför.
När jag sitter där hos psykologen vågar jag inte berätta allt. Jag berättar en del saker, men långt ifrån allt. Jag vågar inte berätta om hur mitt självskadebeteende egentligen är, han tror att jag slutat för längesen, sanningen? Jag har inte slutat.

Alla känslor jag känner, det driver mig till vansinne. Min bror har under hela min uppväxt sagt att jag måste vara psykiskt sjuk. Jag har aldrig trott honom, men nu? Jag börjar undra om jag faktiskt är det.
Det måste ju vara något fel på mig, en "vanlig" människa ska inte känna så som jag gör.

Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Ena rösten säger att jag borde släppa taget och hoppa. Den andra rösten säger att jag måste hålla kvar och kämpa.
Jag vill släppa taget, men jag vill ändå hålla kvar.

Dags att försöka gråta mig till sömns igen

Somnium - Det kommer att låta som en kliché, men vad som händer är till stor del på grund av din ålder. Man blir lätt obalanserad i tonåren (precis som jag är grymt obalanserad just nu på grund av graviditet) och då spelar känslor en konstanta spratt. Samtidigt är tonåren en tid då man försöker hitta sin plats i livet och lära känna sig själv. Det är mycket prylar som händer på en gång.

Det är alltså inget fel på dig. Du är förmodligen inte psykiskt sjuk.
Kämpa. Håll dig kvar. Det blir bättre.

Någon gång när du känner att du behöver få ut allting, skriv det i ett brev och ge det till din psykolog. Då slipper du försöka säga allt det som kan vara jobbigt att få ut när du är där. Du kan exempelvis ge det i slutet av ett möte.

Men som sagt. Jag lovar dig, det blir bättre. Det är alltid värt att kämpa för sig själv och sitt liv. ♥

Har aldrig sagt detta men när mamma inte är hemma så kan pappa bl liiite för arg och slåss ibland ganska hårt...
Om vi säger det till mamma säger han bara
- va det har jag aldrig gjort! :,(

SweWolfMan mår inte alltid dåligt för att man gjort dem.
Jag lyckades sluta skära mig, och det enda jag känner just nu när jag ser mina ärr som för var dag bleknar bort mer och mer, är stolthet gentemot mig själv för att jag lyckades sluta i tid.

Dem finns alltid som en påminnelse för hur man mådde, vilket ger mig en boost att vara nöjd med det lilla. Jag ser mina ärr och känner mig glad för att det inte är öppna sår längre.

Och linnvendela Det är svårt, jäätesvårt att sluta när det väl blivit ett beroende. Det enda du kan göra just nu, är att ta vara på dem små stunder när du mår som bäst, och göm dem i ditt hjärta. Försöka stå emot när du vill skära, och kämpa så mycket du orkar.
Jag förstår när det blir svårt och känslan att "man bara måste annars överlever jag inte natten" kommer, men jag tror ingen som gått igenom det du går igenom kommer kräva av dig att klara mer än du orkar just nu. För pressen att bara orka andas dagligen är krav nog..

Oj, nu kanske jag inte blev så peppig som jag tänkt mig, ville bara säga att jag vet hur du känner. Vill du prata så är det bara att skicka en uggla.

*kramar*


InspiredPsycho Du är stark tjejen. ♥ fråga, har du och din familj provat familjeterapi av något slag, så du i en säker miljö kan berätta för din mamma hur du känner, för jag tror hon själv kan ha problem med att du mår dåligt, många föräldrar har. Det kan ju vara så att hon ger dig Antrax för hennes egen skull lika mycket som för din..

Och jag vill inte att du ska må dåligt älskade vännen. Du vet var jag finns om du vill prata, oavsett om vad du vill prata. Vi kan diskutera Ralph istället för ditt mående så slipper du tänka på det vid en kritisk tidpunkt när du är alléna.

*ger massor med krama och styrka*