PRS Lupple & Medi

"10? Oh herre gud." Hon drack upp och tog ett av paketen och öppnade den. Det var en av blomsterklänningarna. Den var svagt rosa med många lager vid kjolen och hon såg upp med tårar.
"Jag älskar den. Pion va? Tack så hemskt mycket " Hon reste sig och kramade henne och såg sedan på Dorian och såg oroad ut.
"Älskling jag mår bra. Du gör illa pappa." Hon gick ot honom och Maria tog henne i sina armar.
"Dorian är sådär överbeskyddande igen älskling. Du kan skadas av misstag. Lathan är inte skadad. De gör inte ont." Hon smekte hennes kind.
"Försök att sova. Alexander kanske kan ge dig något om du känner hjärtat galopperar iväg nu när du vet hur många presenter du ska få."

Armelle kramade henne tillbaka och det var otroligt svårt att släppa, hotet hängde så nära på något vis.
Men hon tvingade sig att släppa.
"Pion, precis. Bra att du gillade den." Log hon lyckligt och backade några steg ifrån henne. Greppade tag om Tristan för att få lite stöd i detta.

Dorian hörde henne, han hörde sin älskling tala och det var hans älskling. Men hon var i fara. Hon var inte skyddad som de nya krafterna skulle hjälpa henne med.
Och ändå så var det inte hon, något ont fanns inom henne. De använde hennes egna kraft mot henne själv och han hatade det.
Lathan tog några steg bakåt med Dorian halvt släpandes efter sig och hårt tryckt mot kroppen.
" Jag är okej kära Willow. Jag läker." Log han.

Alexander skrattade lågt. " Och det kommer bli mycket presenter, du förstår vi vampyrer gillar att ge presenter men det är inte så kul att ge till andra vampyrer eftersom de med största sannolikhet har något liknande. " Sa han i ett försök att skämta och ledde henne mjukt tillbaka mot sängen och hjälpte henne att lägga sig där.

"Klart att jag älskar den. Jag gav dig iden." Hon hängde den över en stol och kröp ner i sängen och såg på dem alla och log mot Dorian.
"Imorgon kommer jag vara en helt underbar pion bara för er." Hon tog emot pillret som räcktes fram och svalde med vatten och lade sig tillrätta.
"Och jag kommer att vara..." Hon somnade och Tristan såg på Dorian.
"Hon lät så skrämmande. " Han suckade och kramade sin syster.
"Hon är mirakelbarnet fortfarande och nu är hon mer värd än någonsin." Han ryste och såg på sin far.
"Hur är det far?"

Dorian såg henne somna och slets mellan att krypa ned intill henne och springa därifrån.
Han valde ett mellanting.
"Släpp mig, ned. Allihop." Sa han kallt och Lathan släppte taget och Dorian tog ledningen och nästintill stormade igenom huset och ryckte upp kylskåpet och började lägga fram allt blod.
De behövde dricka- i mängder.

Lathan var strax nere efter Dorian och stirrade på sin son och stirrade ut genom fönstret. Alexander kom in genom ytterdörren efter att ha tagit några varv runt huset.
Armelle kom också den vägen med bark på kläderna och löv i håret.
"Vi kan inte göra någonting. Vi kan inte säga någonting framför henne. Om de har henne som nån slags radio- de kan veta precis allting. Vi måste vara väldigt försiktiga. " Sa Lathan allvarligt och ryckte åt sig en av blodpåsarna.

Bella såg på Lathan och såg oroad ut.
"Vi kan blockera dem igen. " Hon såg på Simon och svor.
"Hon är bräcklig för vi satte inte upp väggarna. Hon har dem så tunna att hon är en radio." Hon drog med sig Simon och började att jobba. Efter timmar kom de ner.
"Hennes sinne är starkare och vi försökte ta oss in själva." Hon såg på Dorian.
"Det var så svårt för oss så det borde vara svårare för dem." Hon föll ihop vid bordet och såg helt slut ut.

Simon klarade knappt att gå utan föll bara trött ned mot väggen och drog upp benen lite, la armarna om dem och lutade pannan mot knäna.
Dorian hade efter Lathans varning slutat att prata och helt enkelt börja skriva och måla på papper vad han tänkte, dessa papper brände han ett efter ett.
De andra hade fortsatt i samma stil och många olika alternativ hade blivit memorerade.
De alla stod och drack blodpåsen efter blodpåse.
När Bella kom ned igen så stannade de alla upp och lyssnade.
"Tack för hjälpen." Sa Lathan och tog sedan fram mat från kylen som han värmde och ställde framför både Simon och Bella.

Hon började att kasta i sig maten och såg på Simon och gäspade stort.
"Det där tog på krafterna som fan." Hon suckade och såg på Latha.
"Men de kan inte höra oss nu. " Hon drog efter andan.
"Så festen är här." Hon såg på honom.
"Festen blir tidigare och på kvällen ger vi oss av." Ho lade huvudet på sned.

Lathan nickade sakta.
"Jag ser det. Ni ser väldigt utmattade ut." Sa han och log svagt.
"Skönt." Fortsatte han och studerade Simon som ansträngt försökte få i sig maten.
" Det låter bra. " Sa han och svalde hårt.
"Vi har ofantligt många byggnader i vår ägo på många olika ställen.
Vi har avrundat till fem stycken. Vår tanke är att vi delar in oss i grupper och sticker till de olika fem. Willow reser med er, några vargar och Laura. Om ni vill följa med det vill säga." Sa han och suckade.
"Vi andra rör oss till andra ställen och kommer vid olika tillfällen landa hos er. " Sa han tyst.

"Vi är med. Vi kan få kontraktet så kan hon skriva på det så fort vi kommer dit." Hon såg trött ut och lade huvudet mot bordet.
"Men nu.." Hon sluddrade och hade snart somnat och snarkade ljudligt.
"De arbetade livet ur sig." Tristan lyfte upp Bella och gick mot ett av de mysigare gästrummen och stoppade om henne och kom ner.
"Far är det inte bäst att vi vilar litge innan vi gör oss i ordning?"

Dorian stod som en staty och drack blodet.
Tänkte igenom allting som skulle kunna hända och det var få möjligheter som var positiva.
Lathan såg på Tristan och nickade.
" Vila ni. Jag stannar uppe och packar i ordning." Sa han och rörde sig ut från köket och in till kontoret och började effektiv jobba.