prs yehet & kkaebsong

"Riktigt elakt av dig," skämtar Joshua lätt, tankarna på längd och önskningarna om att ett åtminstone ett par centimeter till ska komma till honom, försvinner direkt när han känner Zihaos läppar mot sina. Där hör de hemma. Händerna finner sin väg upp mot nittonåringens axlar där de fastnar, håller sig uppe med Zihao som stöd. Gud vad deras läppar skriker efter varandra, Joshua finner det nästintill skrattretande. Men rätt gulligt, det måste han medge.

Jadå, när det kom till det där att dela med sig av längden, var han väldigt elak. Men tankarna drogs genast mot kyssen, sammanstötningen mellan deras läppar och den generellt underbara känslan som bara en kyss kunde medföra. Rättare sagt, en kyss med Joshua Lewis.
”Så, tycker du om att kyssa folk som luktar blöt hund eller?” Undrade Zihao fundersamt och lämnade ytterligare några små kyssar utmed artonåringens käkben. ”Jag stinker ju för fan, hur står du ut?”

Kommentaren får Joshua att rynka på ögonbrynen, och nypa till Zihaos näsa. Dumbom.
"Vi tog ett bad alldeles nyss Zihao.." nej juste, för mer än fyra timmar sen. Artonåringen hade trots allt sovit mesta delen utav dagen, gud vilken omtänksam fästman han är. "Du luktar faktiskt jordgubb, inte blöt hund." rättar Joshua med ett finurligt leende.

”Jag luktar, det är bara du som inte har något luktsinne, dumbom”, knotade Zihao och knäppte till Joshua i pannan. ”Du låter som en hundvalp ibland när du sover också, det är extremt gulligt”, fortsatte han och lipade mot den yngre. Återigen befann sig det där ytterst retsamma leendet på de smala läpparna. Med ett litet tjut, som inte direkt gynnade hans svullna hals, låste den äldre benen om artonåringen och började lämna små, fjäderlätta pussar över de puffiga kinderna.

"Jag har faktiskt ett väldigt bra luktsinne." protesterar Joshua och puffar besviket upp sina kinder Blicken vilar på den äldre när han lindar sina ben om honom, håller honom fast i ett starkt grepp. Gos gos. Huvudet faller på sniskan medan de stora, mörka ögonen vilar i Zihaos blick. "Det stör dig inte då?" frågar han, jo han har hört från sina rumskamrater på Hogwarts att han ofta brukade göra det. Jordan och Fred fann det irriterande, precis som Joshua hatade deras snarkningar, medan George och Julian fann det väldigt gulligt. Med ett litet, svagt leende gör han det lilla ljudet medvetet, ljudet som fastnat i hans vanor att göra när han är trött.

Gud, det lät så gulligt att Zihao hade lust att sjunka genom golvet och försvinna. Och nej, det var inte logiskt tänkande på någon nivå, men han var inte speciellt logisk av sig.
”För det första, nej, ditt luktsinne suger om man jämför det med mitt”, började nittonåringen och strök några hårstrån bort från Joshuas ögon. ”För det andra, du är på riktigt så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen”, konstaterade nittonåringen samtidigt som en liten rodnad smög över kinderna. Väldigt diskret, dock extremt tydligt för resten av omvärlden. Äsch då, han behövde inte känna sig generad inför artonåringen.

Jo, Zihao har minst sagt rätt. Jämfört med den äldre, som har levt som varg i över två år nu, är hans luktsinne icke existerande. Typiskt också, den här diskussionen kommer Joshua att förlora drastiskt.
"Där har du nog rätt, tyvärr." muttrar han och gosar ner sig än mer hos nittonåringen, låter fingrarna än en gång göra mönster över den bara bröstkorgen. "Det där tror jag inte på dock." lägger han till, nej så söt är han väl ändå inte? Joshua skakar på huvudet för sig själv och sträcker sig över tekopparna. "Samuel kommer bli sur om vi bara låter teet stå ensamt, då har han gjort all jobb i onödan."

”Jo, för ens gångs skull så har jag faktiskt det”, sade Zihao glatt och tog emot koppen med te. Med ett litet stön, hasade han sig upp i sittande ställning och satte sig till rätta bredvid Joshua. Han tog en liten, prövande klunk, för att konstatera att det fortfarande var på tok för varmt för att drickas upp på en gång. ”Hm, jo. Du är faktiskt så söt”, envisades nittonåringen därefter och nickade allvarligt. Det var som om den andre lagt någon snärjande förtrollning över sig själv, så pass gullig och oemotståndlig var han. ”Jag hoppas att du inser att det långsamt tar kål på mig, mitt hjärta är bara en sörja vid det hör laget och det är bara ditt fel.”

"Men Zihao," gnäller Joshua och snuttar på sitt varma te, blänger på pojkvännen bredvid honom med rynkade ögonbryn. "Då ska du bara veta vad du gör mot mig. Och det är faktiskt bara ditt fel, hoppas du känner dig ansvarig." skjuter artonåringen tillbaka med ett nöjt litet leende spridandes över läpparna. "Jag menar faktiskt inte att göra det ska du veta, om jag hade en liten knapp där det stod sluta ta kål på Zihao, så skulle jag definitivt att trycka på den."

Svaret fick nittonåringen att brista ut i skratt så pass att lite te lyckades rymma från koppen och ner på täcket. Han sträckte sig kvickt över Joshua och ställde den varma muggen på nattduksbordet.
”Jag ska se till att fixa det där med en gång”, mumlade han skamset och plockade upp täcket i famnen, för att sedan krångla sig ner från sägen där han genast började lirka ut täcket från påslakanet. Dumma, dumma Zihao. Han visste mycket väl att den yngre inte tålde oreda, så varför var han jämnt och ständigt tvungen att stöka till allting så förbaskat?