De utvalda

Simon nickade. "Okej" skrattade han. Ethan satte ner honom på golvet och drog på sig sin jacka. "Du kanske kan ta honom i selen eller ha honom med dig Eletha?".

"Det kan jag, bland plankor och spik får han inte vara." sa hon men tog honom i famnen först, "Kom så går vi och släpper ut hästarna." sa hon och kysste sin son på kinden.

Ethan nickade. "Det är nog ingen bra ide" instämde han. Han drog på sig stövlarna också och letade i skåp efter spik och hammare. Han hittade ett helt gäng och gick ut. "Jag börjar med taket, släpp hästarna ni". Han ställde en pall vid huset och lyckades få tag i kanten på taket och tog sig upp.

"Gör det, fall inte ner bara." sa hon och kysste honom innan hon och Simon gick in i stallet och började leda dem till hagen.

Ethan besvarade glatt kyssen. "Jag lovar". Han ville verkligen inte falla ner, för det var ungefär fyra meters fall om han skulle göra det, och då kunde man skada sig rejält.
Med några spikar i munnen så började han spika igen lösa plankor och täta håll och läckor.

Simon sitter på Elethas rygg och de har släppt ut hästarna och ryktat dem, nu sprang de runt och mådde prima. Eletha började gå tillbaka till huset.

Ethan kände sig nöjd med taket, det skulle hålla ett bra tag och inte läka in vatten eller kyla. Han började klättra ner, och satte foten på fönsterbrädan. Då hände det som inte fick hända. Den gled undan.
Handlöst föll han mot marken och luften gick ur honom. Men han kände ingen smärta, han kände sig bara chockad.

"Ethan, idiot, jag sa ju åt dig, nej, snälla." Eletha svär om vart annat mest för hon var rädd att förlora honom, hon sprang till läkaren och hämtade honom, hon var rädd att han skulle göra sig illa om hon lyfte honom.

Ethan hörde knappt Eletha, det var som om han var förlamad, han kunde varken röra sig eller andas.
Läkaren kom snabbt med och undersökte Ethan. "Han lever, men han verkar vara chockad". Han slog lätt till honom på kinden för att försöka få en reaktion.

Eletha darrade, hon höll få ett hysteriskt anfall, han fick inte vara förlorad, inte Ethan, inte hennes Ethan. "Gör något, snälla doktorn gör något." skrek Eletha och skakade honom, hon var helt till sig och flera av byns män fick försöka hålla i henne för hon skulle lugna sig och inte anfalla doktorn.