When the sun rise [Sv]

SÅ mysigt att läsa om George och Fred! Lite creepy, men hallå det är skönt! Sorgligt, mysigt, creepy, tårgråtarkänslans källor!

Ha det så roligt!
Skynda dig tillbaka...

Kapitel 22 ?
Rose Weasley

Det blev ett ganska vemodigt adjö medan vi en och en hoppade in i elden hemma i Kråkboet och uppslukades av lågorna. Sist kvar blev jag och Fred. Fred kramade om sina föräldrar och när han kramade om George kunde jag höra honom viska;
"Han finns alltid med dig, pappa." George såg sorgsen ut. Ingen av de andra vuxna verkade ha hört vad som sagts mellan far och son.
Med ett snabbt "Hejdå!", klev jag in i elden och försvann.

Nästa dag var sista dagen på lovet. Alla var tillbaka, och slappade i sällskapsrummet. Själv höll jag mig i biblioteket. Eftersom terminen inte startat än så var det rätt lugnt bland bokhyllorna.
"Rose." Jag ryckte ofrivilligt till, och väntade mig att åter få ont i hela kroppen. Men det var bara Albus. Han studerade mitt ansikte.
"Trodde du att det var någon annan?", undrade han, med huvudet på sned. Jag ruskade förskräckt på huvudet.
"Nej. Du skrämde mig bara. Det är allt.", ljög jag. Jag hatade att ljuga. Särskilt för familjen. Särskilt för Albus. Han var inte bara min jämnåriga, supersnälla kusin. Han var också min bästa kompis.
"Varför umgås du inte med Emma längre?"
"För att hon har en ny kompis.", sa jag tyst. Min kusin nickade.
"Liza?"
"Mmm.."

Jag tror att det var i det ögonblicket som Albus förstod vad det var som hände med mig på kvällarna. Dock sade han inget, utan förblev tyst. Vi tog sedan sällskap tillbaka till gryffindortornet.
"Du kan berätta för mig." En enda lång blick. Sedan var han borta. Tyst gick jag upp till min sovsal. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Jag ville berätta för Albus. Kanske. Jag suckade. Jag fick ta det som det kom.

Jättefint kapitel, superbra!

ÅH VAD BRA

Omg, Rose tell Albus what's going on ! ;o

Om något sånt hände mig skulle jag nog också resonera så:/

Jättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Omg, asbra!!!!!!!!!!!!