Falsk Romans [SV]

meeeer 7ukt bra

nuu har jag sträckläst den här ff'en hela kvällen och jag kan bara säga att den är hemsk...t UNDERBAR! jag fan ÄLSKAR DEN! åh är helt beroende! ♥ ♥

asså har läst hela kvällen och i flera dagar! min kompis bah: läs den! den är as bra! jag bah: okeej! ;D
och hon hade rätt! du skriver AAS bra! längtar tills nästa kap. iiiiiiiih måste läsaa!!!!!!!!!! ^^ x)
*bevakar!

asså jag dööööööööör! mer när du har tid!

Aw don't die! Och tack för alla fina, fina kommentarer, varenda en betyder så mycket ♥ ♥ ♥

Ja... så har vi kommit till den tråkiga dag då de färdigskrivna kapitlen tog slut
Så jag är jättejätteledsen, men efter det här kapitlet kommer det dröja. Länge. Det går så segt att skriva på den här ffen... Promise to do my best, though ♥
_______________________________________

Wayne Hopkins/Hazel Crescendo

[Samtidigt som Draco och Hermione försvinner ner i korridoren]

Och iväg gick dom, Hazel och Wayne, sida vid sida, som på den gamla goda tiden.
Den gamla goda tiden? Eldwhiskeyn verkade ha stigit honom åt huvudet.
"Varför försökte du förhäxa Ron Weasley?" frågade Hazel efter en stunds tystnad, och sneglade upp på honom. Han kunde inte hindra ett leende.
Hon var så bedårande, och hade alltid varit. Sen suckade han, och besvarade hennes fråga ärligt.
"För att han har tagit min plats som Susans bästa vän och jag gillar det inte."
"Varför är ni inte vänner längre?"
Jaa, Wayne, varför är ni inte vänner längre?
"För att jag är en idiot."
Hazel begrundade detta en stund, och vid det här laget hade de tagit sig upp till entréhallen och vek nu av mot korridoren med alla frukttavlor.
"Varför valde du Megan Jones istället för Susan? Susan verkar vara en mycket trevligare person. Megan är ju hemsk."
"Hur vet du det här? Ingen av oss går i din årskurs. Ingen av oss-"
"-pratar med mig." Hazels ton blev bara en smula bitter. "Nej, ni kanske inte är mina vänner, men jag har väl ögon och öron som alla andra."
Wayne fick något plågat i blicken samtidigt som han stannade till framför porträttet som dolde ingången till Hufflepuffs sällskapsrum.
"Vi var bästa vänner en gång."
Hazel tittade bort och svalde, men svarade inte.

Väl inne i uppehållsrummet, som var väldigt ödsligt vid det här laget, tog de sig vidare till korridoren där alla sovsalarna låg. På dörren längst ner på höger sida satt en guldig skylt med orden "Sjundeårselever, pojkar" och när Wayne rörde vid handtaget för att sedan viska lösenordet ("Honungsöl" gick den upp med ett svagt klick.
Den mörkhårige pojken gick genast bort till sin koffert och började rota efter kläder, medan Ravenclawaren stod tyst kvar i dörröppningen. Han kastade en Wimbourne Wasps-t-shirt i hennes riktning och hon plockade upp den där den landat på golvet. När hon var säker på att Wayne inte tittade, förde hon den snabbt till ansiktet för att dra in doften.
Den överväldigade henne och klumpen i halsen växte sig större.
Ja, de hade verkligen varit bästa vänner en gång.
Hazel och Wayne... nej, fel. Hazel, Declan och Wayne.
Men det skulle aldrig bli så igen. Aldrig någonsin, så det var inte ens någon idé att hon tänkte på det. Hon skulle aldrig få tillbaks någon av dem.
"Dom här är nog för stora." Han fnissade, men höll upp ett par träningsbyxor. "Men prova dom."
"Okej", svarade hon tyst, och gick fram för att ta emot dem. "Eh... var kan jag byta om?"
Wayne plockade upp ett eget klädbylte och började gå mot rummets andra dörr. "Du kan stanna här, så går jag in på toan."
Dörren stängdes om honom och Hazel var ensam i sovsalen.
Den var tom- såklart. Även fast klockan var mitt i natten stod alla sängar bäddade och tomma, för varenda Hufflepuffare i sjätte och sjunde årskursen befann sig nere i fängelsehålorna och ingen hade kommit tillbaks ännu.
Tveksamt sparkade hon av sig skorna och drog lite olustigt i dragkedjan i sidan av klänningen. Det var en underbart söt vintage-sak, vit med blå band och broderier. Utan att släppa badrumsdörren med blicken ålade hon sig ur klänningen och drog snabbt på t-shirten, som nådde henne ner till halva låren men som var mjukt urtvättad och väldigt bekväm. Träningsbyxorna var lite stora i midjan men de höll sig i alla fall uppe. Hon satte sig försiktigt på kanten av hans säng för att rulla upp byxbenen till fotknölarna, och väntade sedan på att Hufflepuffaren skulle komma tillbaks.
Det gick en minut. Två. Det var sent, och Hazels ögonlock var tunga. Rummet var tomt och underbart tyst, och dunklet gjorde det inte direkt lättare att hålla ögonen öppna.
Bara en sekund, tänkte hon och la sig ner på rygg tvärs över sängen. Bara tills Wayne kommer tillbaks. Han kommer när som helst. Hon ögonen, och tänkte på kvällen.
Kanske drömde hon. Kanske hade hon inte gått till festen ändå, för det som hade hänt verkade så osannolikt att det måste vara en dröm. Hon log ändå, och suckade lyckligt. Om det var en dröm, så var det den bästa hon någonsin haft.
Wayne besökte hennes drömmar då och då, men han pratade aldrig med henne, såg på henne eller ville ens kännas vid henne. I den här drömmen hade han gjort allt det och mer. För allt som var heligt, här låg hon i hans säng! Ja, inte kunde detta vara verklighet, det var helt galet. Hennes leende blev bredare. Att galenskap kunde vara så underbart.

----------------------------------------------------------

När Wayne återvände från badrummet hade Hazel somnat på hans säng, och synen rörde något djupt inom honom. Det var så fel, så konstigt, så ovanligt, så otroligt, så vackert... Hon hade somnat på hans säng, och låg nu på rygg och andades fridfullt. Håret inramade hela hennes överkropp, rödbrunt, tjockt och sidenlent.
Han hade börjat nyktra till. Det var länge sen han druckit nu, och det blev bara lättare och lättare att tänka klart. Var det någon idé att väcka henne för att ta henne till sjukhusflygeln? Så illa hade hon inte haltat. Det kanske räckte med lite vila, och sen om hon fortfarande hade ont dagen därpå kunde hon gå dit om hon ville. Ja, det lät som en bättre plan än att väcka henne nu, stackaren... Men om han inte väckte henne, vad skulle han göra då? Låta henne sova?
På tå smög han fram till sängen. Han ville flytta henne så att hon låg åt rätt håll, med huvudet på en kudde och täcket över sig, men han vågade inte röra vid henne av rädsla för att hon skulle bli väckt. Så fick han en idé; han drog trollstaven ur fickan och använde sig av Wingardium Leviosa för att lyfta Hazel. Med tungan rätt i mun manövrerade han henne i luften samtidigt som han drog undan täcket så att hon sedan kunde sänkas ner försiktigt på lakanet. Han beundrade henne några sekunder till innan han stoppade om henne under täcket, drog för alla sängförhängen och gick för att sova i soffan ute i uppehållsrummet. Innan han stängde dörren om sig viskade han, knappt hörbart:
"God natt, min skatt."
Väldigt tidigt i deras vänskap hade de byggt en träkoja ute i skogsbrynet bortanför husen där de bott, och insisterat på att sova i den. Hazel hade sagt precis de orden till honom den kvällen och förklarat att det alltid var vad hennes mamma sa till henne och Declan innan de skulle sova. Sen hade de legat och skruvat sig i ungefär fyrtio minuter innan de gav upp och sprang hem till sina varma, trygga sängar istället.
Allt som rörde Hazel Crescendo blev så jobbigt känslosamt, därför hade han gjort sitt bästa för att ignorera henne genom åren. Och hon hade inte gjort några försök att kontakta honom, även om hon oftare sökte hans blick än han sökte hennes. Kanske var det för att hon aldrig ersatt honom med någon annan.
Men när han vred och vände på sig för att hamna i en någorlunda bekväm ställning bet han sig i läppen och erkände motvilligt att det hade inte han heller. Han hade delat det mesta med Susan, men aldrig allt. Susan var fantastisk, men i Waynes huvud skulle hon alltid komma tvåa efter hans första kärlek, Hazel Crescendo.

Åhhh, amaziiiing! Det här är nog min favorit ff!!mer när du har tid! ♥ ♥ ♥

Gaaaah! Så sjukt bra och jättefint kapitel på alla sätt! Det här är nog ett av mina favorit kapiteel!

UNDERBART! ÄÄÄLSKAR DET! ♥

helt Awesome! Älskar deen! <'3333

Du har gjort det igen, helt underbart!!!