What the shadows tell us [PRS]

Samuel följer sin flickvän bort till soffan. Tre dagar ifrån Audrey har känts som en evighet, och allt han vill nu är att krypa ner under filten med henne. Dra henne nära. Låta världen utanför försvinna för en stund. Men han kan inte. Inte än. Först måste hon få veta. Först måste han berätta vad han har gjort under de senaste dagarna.
Så han sätter sig med ett litet avstånd mellan dem. Händerna darrar lätt när han lyfter dem mot kappan och börjar knäppa upp knapparna med fingrar som fortfarande är stela efter nattens kyla. Varje knapp lossnar med ett litet klick, och när den sista knappen väl lossnar glider kappan från hans axlar och avslöjar de mörkbrunröda fläckarna som torkat in i tyget på skjortan.
”Det är inte mitt,” säger han och sväljer hårt. Låter blicken vila på fläckarna som nästan ser svarta ut i det dämpade ljuset. Sedan möter han ögonen på flickan han älskar. Letar efter något i hennes ansikte. Förståelse. Ilska. Rädsla. Snälla, inte rädsla. Det är den enda reaktionen han inte tror att han klarar av. Samuel känner ingen ånger över det han gjort. Allt han oroar sig för är hennes reaktion. Om Audrey ryggar tillbaka nu… Han vet inte vad han gör då.
”Jag kunde inte låta honom leva”, fortsätter han, tystare nu. ”Inte efter vad han gjorde mot dig.”

Någonting känns fel. Väldigt fel. Audrey har blivit duktig på att läsa av sin pojkvän, men det krävs inte någon tankeläsare för att se att han är bekymrad, besvärad. Hon kan känna av det med bara sättet han går på, hur han rör sig, hur han sätter sig ner i soffan. Han sätter sig med en bit avstånd mellan dem.. vilket får hjärtat att slå ännu hårdare. Hon börjar bli nervös. De brukar alltid sitta nära varandra. Varför sätter han sig längre bort än vad han brukar? Även om det kanske är en liten sak, så är det ändå något som leder till att hon oroar sig. Hennes stora ögon stryker sig över Samuel. Han ser kall ut. Hans kinder är lätt röda från vinden och snön som faller ner från himlen. Det värker i hjärtat på henne.. han har varit borta i tre dagar, och hon vill aldrig släppa taget om honom igen.. men just nu känns det lite avlägset.
”Du skrämmer mig lite..” Säger hon och ser in i hans mörka ögon, innan hon ser ner på hans händer, som knäpper upp hans jacka. Han ser oerhört kall ut, hans händer darrar. Audrey vill ta tag i dem, göra honom varm, men hon avvaktar. Det är uppenbarligen något fel. Någonting har hänt som Samuel är rädd för hur hon ska reagera.
Och så får hon syn på fläckarna över hans skjorta.. mörkröda, som torkat in i tyget. Hennes redan stora ögon blir genast nästintill dubbelt så stora, och hon ser på honom med chock i blicken. Blod. Det är tydligt för henne att det är blod. Det första hon tror är att han gjort sig illa, riktigt illa. Men han säger att det inte är hans.. vems är det då? Audrey rynkar lite lätt på ögonbrynen, medan hon pusslar ihop det hela. Det är någon annans blod.. vad har ha gjort?
Det pojkvännen säger får hela hennes kropp att stelna till. Hon känner hur färgen i hennes ansikte försvinner, hur hennes händer klämmer sig fast i filten som vilar över hennes ben. Jag kunde inte låta honom leva.. inte efter det han gjort mot henne? Hon kan känna hur det tjocknar i halsen på henne. Han behöver inte säga mannens namn för att Audrey ska förstå vem det är han pratar om. Hon har tänkt på vad han gjort mot henne varje dag sen det började.
”Du dödade honom?” Undrar hon och ser in i Samuels ögon. Vad borde hon känna vid det här laget. Ilska? Rädsla? Förskräckelse? Ja.. hon borde nog känna allt det. Hon har aldrig tyckt att det är okej med mord, trots att hon haft så många som ärrat henne. Speciellt den mannen. Men på sistone har hennes tankar om det förändrats.. hämnd har på något sätt blivit mer tilltalande. Hon är stel en stund, med inga känslor i ansiktet, men snart börjar hennes ögon att vattnas, hon kan känna hur tårar trycker mot ögonkanten. Hennes ögon blir alldeles blanka, och hennes kinder lätt rosiga.

Samuel betraktar sin flickvän när kappan glider upp och ser hur hennes ögon vidgas, hur ljuset i dem skiftar när hon får syn på de mörka fläckarna som torkat in i tyget på hans skjorta. Hennes fingrar klamrar sig fast i filten tills knogarna vitnar, kroppen spänner sig, och han kan se i hennes ansikte när hon lägger ihop bitarna. När hon förstår vem han talar om.
”Du dödade honom?”
Samuel sväljer igen.
”Ja,” säger han till slut. Rösten är låg, men stadig. ”Det gjorde jag.”
För dig, vill han tillägga, men låter bli. I stället lutar han sig mot henne, långsamt nog för att hon ska hinna dra sig undan om hon vill och lägger ena handen över hennes.
”Jag såg allt han gjort...” fortsätter han och hör själv hur rösten förändras, hur något mörkare sipprar igenom. ”Mot dig… och mot andra kvinnor.” Han sänker blicken och en liten rynka dyker upp mellan hans ögonbryn när han tänker tillbaka på allt han sett. Samuel förstår fortfarande inte hur hans förmåga fungerar, men när han vidrört mannen hade bilder återigen spelats upp för hans inre. Tvingat honom att se allt genom mannens egna ögon – som om han själv varit där. Det hade varit så många av dem. Kvinnor han aldrig mött, aldrig känt, men ändå hade deras ansikten etsat sig fast i hans minne. Han hade sett hur mannen betraktade dem. Han hade sett vad han gjort mot dem. Och mitt i allt det hade han sett Audrey. Och det var då det blivit klart för honom. Han kunde inte låta honom fortsätta. Han kunde inte låta honom leva.
När Samuel tittar upp igen ser han hur Audreys ögon blivit alldeles blanka och hennes kinder lätt rosiga. Han säger tyst hennes namn. Nästan bedjande. Han vill röra sig närmare. Dra henne till sig. Försäkra sig om att hon fortfarande vill ha honom – trots allt han precis berättat. Men han sitter kvar på sin sida av soffan. Rädd att hon ska stöta bort honom om han kommer för nära.

Audrey minns honom.. hon minns allt. Det hade börjat när hon var liten, och pågick ända tills Edmund fick reda på det när de var femton. Flera år, och tillslut hade hon kommit därifrån. Hon minns de brutala händerna, hoten som han slängde mot henne varje gång. När hon fått modet till sig att berätta för sin pappa, så hade han viftat bort det.. han var en våldsam man själv, och med tanke på all alkohol han konsumerade varje dag så brydde han sig knappt om något. Inte ens sina barn. Varje dag kommer minnena tillbaka, hur han skadat henne mer än någon annan, hur han ärrat henne så pass att hon tvivlat på att hon förtjänar något bra i livet. Hon minns hur han strypt henne, hur han hotat med att han skulle döda henne om hon öppnade munnen. Hon har aldrig litat på polisen, framför allt med tanke på att mannen som skadat henne så mycket själv jobbat som polis, och han hade inga problem med att skada folk.
Hennes blick är skakig, hon kan knappt se pågrund av tårarna som samlas, som vill ut. Samuel hade sett allt han gjort mot henne, och mot andra kvinnor.. Den unga kvinnan visste att han kunde ge sig på andra, och hon hatade tanken över att han skulle göra någon mer illa. Uppenbarligen hade han gjort det.. lämnat flera flickor och kvinnor med ärrade liv. Och nu är han död.
Samuel visste om allt, och han stannar med henne. Än en gång känner hon en sån enorm tacksamhet över att ha honom hör, att ha fått träffa honom. Hennes fingrar håller fortfarande hårt om filten. Hennes blick glider ner mot hans hand som vilar över hennes, och hon känner hans värme strömma igenom henne. Eller ja, egentligen är han rätt kall med tanke på att han precis kommit utifrån, men han får henne att känna värme. Det är uppenbart att Samuel är orolig över att hon ska dra sig undan, att hon inte ska vilja ha med honom att göra längre.. men han kan inte ha mer fel. Artonåringen snyftar till och flyttar sig närmare honom. Hon borrar ner sitt ansikte vid hans nacke och axel, och sluter ögonlocken. Hon darrar, mycket, men hon känner sig trygg hos honom.
”Tack,” viskar hon medan hon kramar om sin pojkvän. Kanske hon inte borde vara tacksam, kanske hon borde vara rädd, arg, kalla på polis.. men det gör hon inte. Hon vill inte. Hon känner sig trygg, tacksam. Hon snyftar till än en gång och lutar sig försiktigt tillbaka för att torka bort några tårar med hennes smala fingrar.
”Såg någon dig med honom?”

Lättnaden är enorm. När Audrey tackar honom och borrar ner ansiktet mot hans nacke och axel är det som att all luft lämnar Samuels kropp på en gång. Han andas ut djupt och skakigt, som om han hållit andan i timmar. Axlarna sjunker långsamt ner och alla spänningar i honom ger äntligen vika. Han har inte förlorat henne.
Nästan desperat drar han Audrey intill sig igen. Han känner hur hennes kropp darrar mot hans egen, små skälvningar som hon inte verkar kunna kontrollera. Varsamt låter han handen glida genom hennes hår i en långsam, lugnande rörelse, och när hon till sist lutar sig en aning bakåt gör han detsamma, men bara tillräckligt mycket för att kunna se henne ordentligt. Hennes ögon är röda och svullna, huden blank av tårar. Och ändå... är hon det vackraste han någonsin sett.
Försiktigt stryker han bort en ensam tår med tummen, och när hon frågar om någon såg honom flackar hans blick instinktivt ner mot de intorkade blodfläckarna på skjortan. Magen knyter sig igen. För ett ögonblick hade han nästan lyckats glömma det. Han skakar långsamt på huvudet.
”Nej. Jag tror inte det”, säger han tyst. ”Men jag borde göra mig av med de här kläderna i morgon.”
Orden lämnar en bitter eftersmak. Han gillade verkligen den här skjortan. Den var en present från hans föräldrar, köpt särskilt inför hans första termin på skolan. Hans mamma hade ställt sig framför honom i studentrummet och rättat till kragen innan de skulle gå. Hon hade lett mot honom, nästan lite rörd, och sagt att han såg vuxen ut i den. Tänk om hon kunde se skjortan nu, nedfläckad av blodet från en man som han precis dödat ... Samuel skjuter undan den tanken och lyfter istället blicken mot Audrey igen. Nu när adrenalinet långsamt börjar lämna kroppen slår tröttheten emot honom med full kraft. Och egentligen är det inte konstigt. Han har knappt sovit någonting de senaste tre dagarna. Varje gång Samuel försökt blunda har han hört ljud från källaren. Rörelser mot betonggolvet. Dunkanden. Mannens röst som växlat mellan hot och desperata böner. Samtidigt har oron för att någon skulle hitta dem hållit honom på helspänn. Att någon skulle råka gå förbi det övergivna huset och se eller höra något. Han försökte intala sig att platsen var säker. Huset hade stått tomt i flera år. Fönstren var igenbommade och trädgården halvt uppäten av ogräs. Men han hade aldrig kunnat känna sig riktigt säker. Och nu, när han äntligen är tillbaka i Audreys armar, börjar han inse hur utmattad han faktiskt är.
”Kan jag stanna här med dig i natt?” frågar han försiktigt. Han vill inget hellre än att krypa ner intill henne. Men först måste han tvätta bort alla spår efter de senaste dagarna.

Det känns obegripligt. Audrey har tidigare fått tanken på att hon vill göra den där mannen illa, bestraffa honom för allt han gjort, så att han inte kan göra det mot någon annan. Men samtidigt har hon alltid varit emot sån hämnd, hon skulle aldrig göra det själv. Och om det varit för några månader sedan så hade hon nog tagit avstånd från Samuel, och troligen också blivit både rädd och arg. Men nu? Nu är hon glad, tacksam, över att han fått det han förtjänat. Hon önska nästan att hon kunnat se skräcken i hans ögon.. vad är det som har förändrats? Vad är det som gör henne mer belägen om hämnd? Om att vilja göra folk illa? Hon förstår det inte.. och troligen finns det ingen rimlig förklaring till det heller.
Hon flyttar sig närmre sin pojkvän och kramar om honom hårdare, som för att vara säker att han är hos henne. Att det är sant.. och att veta att hon för engångsskull är helt trygg i en mans sällskap. Hon känner hans hand i sitt ljusa hår, och hennes blick är fäst i hans. En del av henne känner sig generad över att hon börjat gråta så mycket.. hon har inte gråtit sen hon var liten. Samtidigt vet hon att Samuel är den sista som skulle döma henne för det. Artonåringen lyssnar på det han säger och nickar, medan blicken glider ner mot hans skjorta. Hon vet att han verkligen tycker om den skjortan, och hon gör en mental notering om att köpa en likadan till en julklapp.
”Ja, vi löser det,” säger hon med ett litet leende och tar ett djupt andetag. Hon vet inte riktigt vad det bästa sättet att göra sig av med blodiga kläder är. Gräva ner det någonstans? Djupt inne i skogen? Hennes tårar slutar att rinna, men hennes kinder är lätt våta och hennes ögon svullna. Hon har sovit förskräckligt dåligt, varit så fruktansvärt orolig och inte kunnat sluta tänka på Samuel en enda minut. Hon kan inte ens tänka sig hur trött han är.. Audreys hand glider upp mot hans kind, och hon lutar sin panna mot hans. Hon hör hans fråga och nickar utan att behöva tänka igenom det en extra gång.
”Absolut.” Säger hon och ställer sig upp från soffan, kanske det är bäst att han tvättar av sig redan nu.. så att de kan krypa ner tillsammans och få somna i varandras armar. ”Har du ont någonstans?”

Det finns egentligen ingen bra förklaring till hur Samuel hittade mannen. Det var som om något hade lett honom till platsen där han befann sig. Viskningar i hans huvud. Samma röster som han hört den där gången då han förföljde Audreys ex-pojkvän till stupet. De hade dragit honom genom de tomma gatorna, och i samma stund som Samuel fick syn på mannen hade det inte funnits något att fundera över, ingen tvekan kring vad han behövde göra. Som om beslutet redan varit fattat långt innan han själv förstått det. Och det skrämmande var inte hur enkelt det hade varit. Det skrämmande var hur rätt det hade känts. Precis som när han såg Andrew falla mot sin död.
”Inte direkt. Jag är mest bara trött …” svarar han när Audrey frågar om han har ont någonstans. Fast trött räcker egentligen inte för att beskriva hur han känner sig just nu. Det känns som om hela kroppen hålls uppe av ren vilja vid det här laget, men han är mest bara glad över att vara tillbaka här med Audrey. För herregud, vad han har saknat henne. De har varit oskiljaktiga sedan de blev ett par, så tre dagar utan henne hade känts som en evighet...
När hennes panna vilar mot hans sluter han ögonen för ett ögonblick, och något i honom mjuknar omedelbart. Det är nästan skrämmande hur mycket makt hon har över honom utan att ens veta om det, och det är en enorm lättnad att hon inte avskyr honom för det han gjort. Kanske borde hon göra det. Kanske borde hon dra sig undan och se på honom med rädsla nu, som om hon äntligen förstått vad han egentligen är kapabel till. Men istället sitter hon kvar här. Med den där mjuka blicken riktad mot honom, som om han fortfarande är någon värd att älska. Som om de här nya mörkret i honom inte skrämmer henne.
”Tack”, säger han tyst. Ordet känns alldeles för litet för allt han egentligen vill säga. För att hon väntade på honom. För att hon fortfarande låter honom röra vid henne. För att hon fortfarande ser på honom med kärlek i blicken.
Han reser sig långsamt från soffan och blir stående intill henne en stund. Sedan lyfter han handen och stryker försiktigt bort en fuktig hårslinga från hennes kind. Han vill kyssa henne. Gud, vad han vill det. Men inte så här. Inte med mannens blod fortfarande intorkat på huden och kläderna.
”Jag ska bara tvätta av mig”, fortsätter han. ”Sen kommer jag tillbaka till dig.”

Musik från radion fyller bilen. Årets nya låtar fyller deras öron medan snön faller ner mot marken utanför. Audrey har vant sig vid den här bilen, de sköna sätena, radion, de stora fönsterna. Det är inte alla bilar som har en radio, så hon uppskattar verkligen de som har det. Hon har vistats mycket i Samuels bil. De har åkt runt på små utflykter, in till staden en bit bort från skolan. Hennes pojkvän har låtit henne träna på att köra bil, trots att hon inte lagligt kan få ett körkort. Det har gått lite si sådär, ett par gånger har det varit nära att hon kört ner i ett dike och förstört hans fina bil, men det har aldrig faktiskt hänt. Hon nynnar till musiken. Artonåringen sitter i passagerarsätet och har tagit av sina skor och har nu benen uppe mot det framför henne. Att bara har ett par strumpbyxor och en kjol gör det lite svalt för benen, men hon gillar att ha benen så. Samuel sitter vid ratten, och hon har hans ena hand i sin egna, medan hon pillar lite med hans långa fingrar. Hon sjunger med i musiken, och hon har en väldigt fin sångröst som passar till de olika låtarna.
”Det blir kul att du kommer få träffa min moster. Jag tror du verkligen kommer tycka om henne.. hon är rätt.. tja, speciell. Och har en liten tendens att vara överbeskyddande,” säger hon till Samuel och stryker en hand genom sina ljusa lockar. Ja, hennes moster är rätt överbeskyddande av tvillingarna. Hon vet vad de varit med om, och hon kan vara lite svår att imponera på. Men Audrey är inte det minsta orolig egentligen, Samuel är naturligt trevlig och charmig, så det kommer säkert inte ta så lång tid att vinna över henne. Hon själv har träffat Samuels föräldrar. Första gången var när Michael attackerat honom, när föräldrarna åkte dit för att se till så att deras son varit okej. Sen så har hon träffat dem ett par andra gånger. Hon hoppas själv att de gillar henne, men hon vet inte riktigt.

Edmund är osäker till hur allt kommer gå under jullovet. Han hade tagit Samuel åt sidan för ett par dagar sedan och konfronterat honom om hur systern förändrats sedan de blivit tillsammans. Hur något står fel till. Det är uppenbart att Samuel inte är så förtjust i honom, precis som han själv inte är förtjust i Samuel. Någonting är fel. Och han tycker inte om det. Hans blick vilar på Audrey som verkar obekymrad över allting, hon verkar bara exalterad på att få spendera lovet med sin pojkvän. Hon verkar inte riktigt ha märkt av den spända stämningen mellan hennes pojkvän och hennes tvillingbror. Det är väl lika bra. Han vill inte göra henne ledsen.. nej, absolut inte.
”Du är räddaren i nöden, vet du det?” Mumlar han till Ellis under musiken, så att de två andra inte ska höra. Han är väldigt tacksam över att Ellis följer med, att han inte ensam behöver stå ut med turturduvorna. Han är säker på att han kommer ha det roligare med Ellis. Enda sedan han börjat umgås mer med Ellis, i hemlighet från hans pojkvän, så har han äntligen slutat att rasa i vikt. Hans kläder är fortfarande för stora, men han äter mer, och får mer energi. Pojkvännen har visat sig vara otrogen flertalet gånger, men helt ärligt så bryr sig Edmund ingenting. Han är bara glad när Henry är borta från honom, när han slipper honom. Dock har hans våld inte minskats. När de väl ses så blir han sur, anklagar Edmund för diverse saker, och gör honom illa när han inte får som han vill. Han har fått ett nytt blåmärke i ansiktet, även om det bleknat lite. Hans läpp är lätt brusten, och han har blåmärken på armarna för att Henry hållit så hårt tag i honom. Att slippa honom under lovet är en lättnad.. även om pojkvännen sagt till honom att han måste ringa varje dag.

Ett leende drar över Samuels läppar när han hör Audrey nynna med till musiken från radion. Ena handen vilar stadigt på ratten medan den andra ligger i hennes. Tummen stryker långsamt över hennes handrygg under tiden som han lyssnar på henne.
”Överbeskyddande?” upprepar han med ett roat leende. Han lyfter flickvännens hand till sina läppar och kysser mjukt hennes knogar. ”Nu gör du mig faktiskt lite nervös”. Han skrattar till, men sanningen är att han faktiskt är lite nervös. Han vill att hennes moster ska tycka om honom. För Audreys skull. För att han vet hur mycket den kvinnan betyder för henne.
Hans egna föräldrar blev förstås besvikna när han berättade att han inte skulle komma hem över jul, men han vet att de egentligen är glada för hans skull. De ser hur kär han är i Audrey. De hör det varje gång han pratar om henne. Så när han berättade att han skulle tillbringa jullovet med henne lät de honom åka utan några större invändningar. För även om de kommer sakna honom vet de att det är precis här han helst vill vara.
En rörelse i backspegeln fångar Samuels uppmärksamhet, och leendet bleknat något när hans blick stannar på Edmund. Audreys tvillingbror drog honom åt sidan för några dagar sedan och anklagade honom för att ha förändrat henne. Som om Samuel på något sätt förstört henne. Det hade gjort honom förbannad. Men Samuel hade hållit sig lugn. Nästan kusligt lugn. Han hade bara sett Edmund i ögonen och sagt som det är — att han älskar sin flickvän och att hon gör honom lycklig. Resten har Edmund inte med att göra.
Samuel möter kort tvillingbroderns blick i backspegeln innan han vänder uppmärksamheten tillbaka mot den snötäckta vägen framför dem. Käkarna spänns omärkligt. Han tycker inte om Edmund, och han är rätt säker på att känslan är ömsesidig…

Något har förändrats inom Ellis de senaste veckorna. Efter alla dessa år av förnekelse har han till slut tvingats acceptera sanningen. Hans morbror är död. Den insikten gör fortfarande ont, men den kväver honom inte längre på samma sätt. Istället har ett märkligt lugn börjat slå rot i honom. Som om han äntligen slutat fly från sorgen och istället lärt sig att leva den. Och samtidigt som han tvingats släppa taget om någon han älskat, har han fått tillbaka någon annan. Edmund. Efter allt som hänt hade Ellis aldrig trott att de skulle hitta tillbaka till varandra. Men nu träffas de i hemlighet när de får chansen, och kanske inbillar han sig bara, men han tycker faktiskt att något har förändrats hos Edmund också. Våldet har inte upphört. Henry fortsätter att lämna sina spår. Men Edmunds har fått tillbaka lite av färgen i ansiktet, och han rasar inte längre i vikt som förut. Det finns mer liv i honom nu. Och ibland kan Ellis till och med få en skymt av den han en gång lärde känna. Den Edmund som fortfarande finns där någonstans under blåmärkena, rädslan och allt Henry försökt göra honom till...
Men det där lugnet Ellis känt på sistone är som bortblåst nu när han sitter i baksätet på Samuels bil. Han försöker hålla sig stilla, försöker se oberörd ut, men kan inte riktigt hindra sitt ben från att studsa upp och ner mot golvet. Han ska fira jul med Edmund och hans familj. Bara tanken räcker för att få nervositeten att krypa under huden. Ellis har aldrig gjort något sådant här förut. De senaste jularna har han tillbringat ensam på skolan, omgiven av tomma korridorer och den där märkliga tystnaden som alltid lägger sig över internatet under loven. Och åren innan dess var det bara han och Michael. Han vet inte riktigt vad som väntar honom nu. Om han kommer känna sig malplacerad. Om alla kommer märka hur lite han egentligen vet om familjetraditioner och högtider.
Hans blick lämnar det snötäckta landskapet utanför fönstret och söker sig istället mot Edmund. Det gnager i honom att han ännu inte köpt någon julklapp till sin vän. Det handlar inte om att han glömt. Problemet är snarare att han inte vet vad han ska köpa. Ellis brukar aldrig lägga särskilt mycket tanke bakom presenter. När någon fyller år blir det oftast något enkelt och opersonligt, vanligtvis en flaska alkohol. Det har alltid varit lättast så. Men det här är Edmund, och Ellis vill ge honom något som faktiskt betyder något. Problemet är bara att han inte har den blekaste aning om vad det skulle kunna vara. Hans fingrar trummar rastlöst mot benet medan han funderar. Kanske kan Audrey hjälpa honom?
När Edmund säger något om Audrey och Samuel dras Ellis ur sina tankar. Ett leende letar sig fram och han kastar en blick mot paret i framsätet.
”Jag börjar förstå vad du menar ...”, viskar han roat tillbaka. ”Har de ens varit ifrån varandra längre än fem minuter sedan de blev ihop?”.

De mörka ögonen stryker sig över miljön utanför vindrutan. Det är väldigt vackert, höga träd med ett täcke snö över sig, som gnistrar i solljuset. Audrey fortsätter att nynna till musiken. De senaste månaderna har hon varit genuint lycklig.. och allt det är Samuels förtjänst, han kan nog inte förstå hur tacksam hon är. Hon kan inte förstå vilken tur hon har som träffat honom. Hon flinar åt det hennes pojkvän säger, och hennes blick glider tillbaka mot honom. Kyssen på hennes hand får henne att le, ett lyckligt leende som bara han kan skapa. Är han nervös? Hon själv kan förstå det, hon hade varit oerhört nervös när hon skulle träffa Samuels föräldrar. Hon har en tendens att prata för mycket, och det kändes nästan omöjligt att kunna hålla sig från att säga något klantigt.
”Äsch.. det behöver du inte vara, hon kommer se hur fantastisk du är på direkten.. plus så har jag redan pratat väldigt gott om dig,” säger hon med ett flin och biter sig lätt i underläppen. Ja, när hon pratat med sin moster i telefon så har hon alltid pratat gott om Samuel, det finns inte något negativt att utmärka. Vilket nästan galet, i hennes ögon har han inga dåliga sidor.. Hon kramar om hans hand hårt, innan hon börjar massera den med sina smala fingrar. Hon minns tillbaka till deras första dejt, när hon masserat hans hand för första gången. Sedan dess har hon gjort det flertalet gånger.
”Kritisera bara inte hennes mat, hon är väldigt känslig när det kommer till det,” säger hon med ett litet flin. Nu trodde hon aldrig att Samuel skulle göra det i vilket fall som helst, men det kanske ändå är värt att förvarna om. ”Och du kan alltid ge en komplimang om hennes hundar.. ibland tror jag att hon älskar dem mer än mig,” lägger hon till, självklart skämtandes. Mostern älskar sina systerbarn mer än något annat, men ja, hon älskar också sina tre hundar. Tre stycken corgies som alltid är lekfulla. Som var hennes skatt när maken gått bort, och innan tvillingarna flyttat in.

Edmund ser fram mot sin syster och Samuel. Hur Audrey alltid har ett leende kring honom, hur han gör henne mer lycklig än hon någonsin varit tidigare. Kanske han borde ha hållit tyst, men han tycker inte om Samuel. Han försöker däremot inte göra det märkbart, tvillingsystern skulle nog inte kunna hantera om de två var osams hela tiden. Hans blick möter Samuels en kort stund, innan han vänder bort blicken med ett djupt andetag. Egentligen hade han hoppats på att Samuel skulle fira julen med sina föräldrar istället för hemma hos familjen Abbott, men tja, han har haft en hel del otur på sistone. Hans blick glider mot Ellis ben som studsar mot golvet. Musiken täcker ljudet, men det är uppenbart att hans vän är stressad. Även om han kanske inte vill att det ska synas. Eddie lägger försiktigt en hand på Ellis ben och ser på honom.
”Jag är väldigt glad att du är här, vet du det? Jag skulle ha det ofantligt tråkigt om du inte följt med ska du veta..” Säger han och ler mot Ellis, innan han börjar inse att han lagt sin hand på sin väns ben. Han drar strax tillbaka den, och han känner en rodnad stryka sig över hans kinder. Han har slutat rasa i vikt, och han har till och med börjat gå upp lite igen, tack vare en viss vän. Han försöker gömma sina rosiga kinder under kragen på sin tröja, och han ser ut genom fönstret. Edmund kan känna hans systers blick på sig genom backspegeln, och han är säker på att hon har ett roat leende på sina läppar. Men han vägrar möta hennes blick när han har så rosiga kinder. Han lyssnar på det han säger och kan inte undgå att le.
”Verkar inte som det.. han har beslagtagit henne, jag träffar henne knappt nu,” skämtar han med ett litet leende. Det är inte helt fel. Förut hängde de två tvillingarna varje dag efter skolan, men tja.. med Samuel och Henry så har det blivit mycket mer sällan.