Prs med Wolf

Nu var det Anaids tur att bli arg. Hon bet ihop sina tänder och vände sig mot Rascal. Hon hade en stor lust att slå honom men lät bli. Hon öppnade munnen men stängde den igen. Sedan öppnade hon den igen och pratade.
"...du kan inte mena allvar!?" Anaid andades ut väldigt häftigt och fortsatte sedan, "...du...!?"
Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"JAG OFFRAR NÄSTAN MITT LIV FÖR DIG OCH NU STÅR DU HÄR OCH SÄGER ATT VI SKA DELA PÅ OSS OCH ATT JAG SKA..." Anaid spottade i marken, "LEVA MIG MED NÅGON ANNAN?!"
För sent upptäckt Anaid vad hon hade sagt och satte handen för munnen.
"...jag menar..." Anaid stirrade rakt framåt för en sekund, "Jag tänker inte bli tillsammans med någon! Och jag tänker inte leva med människor! Har du glömt att jag inte är en människa?!"
Anaid skakade på huvudet och suckade samtidigt som Astrid reste på sig och gick efter Minosa.

Rascal sade inget utan stirrade bara envist på sina fötter. Aimil såg från honom till Anaid och tillbaka igen.
"Nu ska vi inte hetsa upp oss för mycket", sade hon försiktigt och pillade på öronsnibben. "Rascal, vad Anaid menar är att vi har gått igenom mycket tillsammans och att det knappast är möjligt för någon av oss att gå vidare utan varandra", sade hon sedan och Rascal svarade med att sparka lite i marken och se pinsam ut. Aimil vände sig till Anaid.
"Och Anaid, Rascal försökte bara tänka på ditt bästa. Om det vore möjligt hade även jag önskat dig ett normalt liv med människor." Hon reste sig upp och korsade armarna.
"Men nu är det som det är och vi är alla fast med varandra. Att bråka gör inte saken lättare", sade hon sakligt och nickade bestämt.

Anaid dunkade händerna i marken som ett argt litet barn.
"JAG VILL INTE LEVA MED MÄNNISKORNA!" skrek hon, "JAG ÄR INGEN MÄNNISKA! JAG HATAR MITT LIV BLAND MÄNNISKORNA! JAG VILL MYCKET HÄLRE VARA HAMNSKIFTARE!"
Anaid hostade mera blod av ansträngningingen att skrika och dunka.
Till slut lugnade hon sig och blev röd som en tomat i ansiktet. Hon hörde själv hur barnslig hon lät. Hon slog båda händerna för ansiktet och suckade.
"Förlåt,...jag är ledsen, jag..." hon tryckte händerna hårdare mpt ansiktet, "Du har rätt Aimil, det hjälper inte att bråka, jag bryr mig om er alla, jag vill ine vara arg eller något...förlåt mig"
Anaid tog bort händerna från ansiktet och en tår föll från hennes öga.

Aimil knäade framför Anaid och lade sin hand över hennes bröst.
"Det är okej. Vi bryr oss om dig med", sade hon och log. Rascal tvinnade en lock hår runt sitt finger och såg ner på Anaid.
"Jag är också ledsen. Det är bara så mycket som händer och jag blev väl bara lite stressad antar jag", sade han och hämtade några bitar av köttet han styckat och tog med det till de andra.
"Kanske är vi bara griniga för att vi är hungriga", sade han med ett litet leende och började vässa en pinne att spetsa köttet på. När han var klar räckte han den till Anaid. Aimil kastade en blick på brasan.
"Det är en väldigt liten eld. Vi får inte plats att grilla köttet runt den samtidigt. Vi hamnskiftare får äta vårat rått. Det är inte lika gott, men vi blir inte sjuka av det", sade hon och norpade åt sig en köttbit.

Anaid torkade sin kind och tog emot köttet av Rascal.
"Tack,...de andra kommer nog snart tillbaka" hon rynkade på näsan när Aimil åt köttet rått, "Det där kommer jag nog aldrig förtså..."
Hon skakade på huvudet och bet av en bit på sin del.
Trotts att Anaid satt nära elden och hade hela kläder på sig igen frös hon. Det blåste kallt i nacken och luften var kylig på sensommaren. Därför hasade Anaid med stor möda närmare Rascal igen. Han var alltid varmare än henne.
"Får jag?..." Anaid tog försiktigt tag i en av Rascals hårslingor och flätade den mällan sina fingrar. Sedan såg hon avvaktande på Rascal för att se om det var okej.

Aimil vände sig bort för att Anaid inte skulle se hennes ätande och känna sig obekväm.
Rascal log lite när Anaid rörde vid hans hår och nickade. Han var glad att deras bråk inte varat längre, men han var orolig över Sham. Han var fortfarande inte tillbaka och vad Rascal kunde känna var han inte ens i närheten. Han började frukta att han inte skulle komma tillbaka. Anaids flätande var lugnande och han slöt ögonen.
"Berätta om människor. Inte om allt det hemska, berätta om det du gillar med dem", viskade han mjukt. Han ville luta sitt huvud mot hennes axel, men han var rädd att det skulle skrämma bort henne, så han lät bli.

Anaid suckade och log ett litet sarkastiskt leende.
"Det finns inte så mycket gott i det männskliga sammhället och kulturen, men de flesta människor är underbara du har ju träffat Astrid och Minosa, dem ovh deras familjer var eller är underbara" nu log Anaid ett riktigt leende, "Astrids mor och far, min faster och farbror, bor i öst och bryr sig inte om krig och gamla traditioner. Om vi alla skulle besöka deras herrgård i Öst skulle de antagligen inte bry sig om att ni är hamnskiftare, de skulle snarare vara nyfikna på er"
Anaid flätade upp det hon precis flätat och började om på nytt.
"Det är olika var man kommer hur människor är och hur mycket de bryr sih om olika saker, i Öst finns det nästan ingen som bryr sig om magi och liknande nästan, i Norr är det likadant men man håller på traditioner, här i Syd är allt väldigt strängt, alla traditioner måste hållas och magi är skam...Väst är precis likadant"
Anaid såg upp på Rascals solbrända ansikte när han blundade.
"Traditionerna behöver inte vara så hemska häller, vi har en jaktfestival till exempel, den är ganska tråkig men den är inte hemsk, sen har vi en speciell fest på vinterna när den första snön fallit, och en på våren när de första vårblommorna har kommit upp, det brukar ofta vara samtidigt som min födelsedag i Mars" Anaid släppte Rascals hår och lutade försiktigt huvudet mot hans axel, "Födelsedagar är viktiga, vi har alltid en stor fest för släckt och vänner när någon blivit ett år äldre och mognare, min fest brukar alltid innehålla mycket vårblommor och ljus, det är väldigt vackert..."
Anaid log lite vid minmet av hennes förra födelsedag. Men rädslan att det aldrig skulle bli den samma var inte långt borta.

Rascal log. Anaids röst lät så vacker när hon pratade om saker hon gillade.
"Din tur Rascal, jag är säker på Anaid är lika nyfiken på oss som vi är på människor", mumlade Aimil. Hon var fortfarande bortvänd, men det hördes på rösten att hon log. Rascal öppnade sina gröna ögon och såg upp på taket av löv ovanför.
"Vi är inte perfekta och det finns många dumma regler hos oss med. Till exempel är kärlek mellan olika arter förbjuden, en varg kan aldrig älska en björn. Men vi har många fina traditioner också. Vi har en fest för vårens ankomst. Våren är en årstid för valpar, kärlek och naturens återfödelse. Eftersom allt vi har kommer från skogen är vintrarna oftast tuffa och vårens ankomst betyder mer mat och en större flock. När vi firar tänder vi en stor eld i mitten av lägret." Han gestikulerade mycket med sina händer och levde sig in i sina berättelser.
"Honorna dansar och hannarna spelar musik. Vi äter mycket och allt är varmt och bra. När en valp föds plockar alla i flocken varsin blomma och klär barnets bädd med dem... Jag plockade alltid en vit blomma", avslutade han och såg på Anaid.

Anaid log.
"Det låter väldigt mycket som festerna på hovet. Beronde på traditionen kan vi ha en stor brasa på borgården för lägre tjänare och tjänste folk, adeln och de högre tjänarna är inne i stora salen, den är ofta kläd i olika tyger som hänger från taket, levande ljus, och bord som dingnar av bakelser...speciellt utsädda musiker spelar men det är inte så ofta att någon sjunger...alla dansar...med varandra, pardanaer av olika slag, det är väldigt vackert när många gör det samtidigt" Anaid log, "Vi har alltid fest när ett nytt barn fötts bland de högt uppsatta, när kungligheter föds festar hela landet, folk dansar på gatorna, fyrverkeripjäser skjuts upp och allt möjligt händer..."
Hon såg in i Rascals gröna klara ögon. De var så vackra...
"Dansar du på fester Aimil?" Anaid värmde sina händer mot brasan.

Det lät absurt att människorna firade ett kungligt barn mer än andra. Som om det barnet var värt mer.
Rascal såg på Anaids händer intill elden och kom ihåg människors känslighet för kyla. Han lade en arm om henne och tryckte henne lite närmare sig. Aimil vände sig om och slickade sig om fingrarna. Köttet var uppätet, så hon hasade närmare dem.
"Jag dansade varje gång vi firade. Många killar kom bara för att se mig dansa. Sham var en av de som bara dök upp för dansen, men han tittade inte på mig utan de andra kvinnorna", sade hon med ett litet leende.
"När jag dansade bar jag ett vackert band om midjan i orange tyg. Det är det enda plagget av tyg vi bär och det är heligt, används bara vid speciella tillfällen." Rascal drog en hand över flätan Anaid gjort.
"Kvällen efter att vi träffats var det fest. Jag fick inte vara med som straff, men jag såg det på håll. Jag såg din dans Aimil, den var lika vacker som alltid", sade han. Aimil stack ut tungan och log.
"Tyst med dig Rascal, du börjar låta som de andra killarna i flocken", retades hon.