World War II

Anne sa inget mer men verkade ännu dystrare än förr då hennes far kom på tal. Gummorna hade värmt upp vatten till dem men Anne gjorde inget försen männen försäkrade om att de skulle vara i köket och gummorna skulle vakta så de inte kom in.

Isabell stod stilla tills de var borta och klädde då av sig och kröp ner i den ena baljan och började tvätta sig, hon hade inte gjort det på ett tag ordentligt.

Då Anne mer eller mindre försäkrat sig att alla var borta vågade hon klä av sig och krypa ner. Hon kände äckel inför sin kropp och blåmärkena hade börjat gulna. Hon ville inte se på dem, rörde knappt vid den, fast hon måste då hon tvättade sig. Det var en kamp för henne och inte en behaglig sådan.

Isabell hade snabbt tvättat sig och kommit upp och hade en handduk om sig då hon såg hur Anne kämpade. Hon sjönk ner på knä bredvid hennes balja och tog en mjuk svamp och började tvätta henne. "Är det okej?" mumlade hon.

Anne nickade och bet ihop med hårt slutna ögon. Det var en total lögn att det var okej och hon försökte uthärda svampens beröring, var glad att inte Isabell rörde henne.

Isabell fortsatte tvätta henne mjukt och försiktigt och tillslut var hon klar. Hon hjälpte henne upp och virrade om henne en handduk och började torka sig själv.

Anne sa inget mer utan lät sig självtorka för att slippa röra vid sig, hon såg tyst på Isabell, hon skulle sakna henne, alla.

Isabell torkade sig och klädde sig innan hon såg på Anne. "Ska jag gå?" undrade hon ifall hon ville vara själv. Hon började fläta sitt hår.

Anne nickade och såg ursäktande på Isabell. Hon ville inte såra henne, men hon klarade inte av blickar och någons närvaro.

Isabell nickade och gick tyst iväg och satte sig på sängen med en suck. Anne hade förändrats så, och allt var männens fel. Hon var glad att de var borta.