Prs(Dragon Fantasy)

Uriah såg tyst och allvarligt på Mina. Han suckade. "Varför är du alltid så förstående!" muttrade han buttert och lutade sig mot henne.

"För att jag bara vet hur du har det." mumlade hon fram och kramade om honom mer.

Uriah log lite mot hennes axel. "Jag vet. Jag önskar att det vore annorlunda."

"Men så är det inte." sa Mina bara och drog ner dem båda så de åter låg. "Men för mig spelar det ingen roll, du är en fin pojke." log hon och kysste hans panna ömt.

Uriah log ömt. "Jag är så glad över att ha lärt känna dig..." mumlade han och kysste henne på kinden.

"Är glad av att du gjorde det..........mår bättre, inte lika mycket ilska." mumlade hon fram. Det var så hon förr tacklat att dölja allt, med ilska. Visst hon var så fortfarande ibland, arg, eller stängde allt ute eller kylig, men det var bättre.

Uriah blundad och somnade snart, med ett lyckligt leende på läpparna.

Mina la sitt huvud mot hans axel och armen om honom och somnade snart hon med, tätt intill.

Uriah vaknade av att någon ropade till. Han öppnade ögonen och fick se Arnold stå och stirra på dem. Ett brett grin for sedan över hans läppar, "Ooh! Jag fattar!" fnissade han och sprang ut ur rummet. Uriah rodnade och såg ner på Mina.

Mina såg efter Arnold och muttrade några svordomar, hon var på dåligt humör igen och satte sig upp. Hennes humör var oerhört pendlade och det var lika jobbigt för henne själv som för omgivningen. De hade haft så mysigt och nu kände hon bara ilska och hat mest mot sig själv. Hon suckade och slog händerna för ansiktet.