The marauder's map [SV]

Du är ju ASGRYM!!

När kommer det mer HP_Maja?!?!??¿¡¿¡

Har streckläst hela nu och jag kan bara säga... Wow. Fy så bra du är, allvarligt talat! Jag hoppas verkligen du skriver mer snart!
Kram från mig

Nej nej nej, det är inte tråkigt, tvärtom!
Kapitlen är precis lagom långa!
Jätte bra kapitel! Skriv meeeer nu! !!

Alltsååååååå..
SKRIV MER. NU.
Annars...
..
Annars....
....
Annars vill du inte veta vad som händer!!

Nej nej neej! De är så perfekta som de kan bli!

Okej, nu orkar jag inte vänta längre!


Åhh, tack allihopa! Ni ÄÄÄÄÄGER!!

Ja, som sagt, om ni har åsikter om texten kan ni skriva det..

Jag ääälskar det här kapitlet!!!
Och jag kan lova att hon kör till det för sig sen...

Edit: Haha, glömde klistra in kapitlet..

______________________________

Kapitel 29 ~ Balen [Del Två]
Jag och Te går arm i arm in i salen.
Alla ansikten som är vända mot oss visar olika känslor, avundsjuka, glädje, ilska, ledsamhet, skratt, kärlek, allt.
Jag gör mitt bästa för att le, men när vi kommer fram till tomrummet som bildats i havet av elever blir jag osäker.
När vi börjar den första dansen känner jag mig bara löjlig, men i och med att dansgolvet fylls så blir jag mer självsäker.
Te ler brett mot mig när vi äntligen får sätta oss ned och äta. Middagen vara i femtio minuter, informerar professor Dippet, och sen kommer det finnas plockmat fram till klockan två, när alla ska vara utkörda ur salen. Tio minuter senare ska korridorerna vara tomma.
Runt om i salen står cirkulära bord, lagom stora för tio personer att rymmas runt. Vi söker upp Lily och Peter i folksvamlet, vilket tar fem minuter, och sen sätter vi oss vid ett bord. Mirandas två kompisar och deras dejter är också med.
"Finfint", säger Peter och slår ihop händerna. "Jag är hungrig som en varg."
"Hur ska jag få tag på den där?" Mirandas kompis kille pekar dumt på en maträtt som står mitt på bordet.
"Tillåt mig", jag riktar mig stav mot rätten, "Wingardium Leviosa!"
"Dålig idé, dålig idé", mumlar Peter nästan ohörbart, men rätten flyger helt kontrollerat över till pojken.
"Kendra", presenterar jag mig.
"Jag vet vem du är", snäser han.
Under hela middagen kommer jag inte på bra fot med pojkarna. Tjejerna går lite bättre, men alla tre är ganska blyga.
"Så ber jag alla att ställa sig upp och gå ut i mitten?", ropar professor Dippet och alla går till mitten. Ett snabbt vift med sin stav och alla bord skjuts ut till kanterna. Musiken går igång igen, men den här gången snabbare och högre.
Några danser senare, danser av olika kvalitet, sätter jag mig ned vid ett av borden och pustar ut.
"Hur ska vi orka med det här hela natten?", skriker jag över oväsendet i salen till Lily, som slår sig ned bredvid mig. Te kommer och sätter sig han med.
"Hur ser planen ut?", ropar han.
"Vet inte. Ska vi äta nåt? Jag är törstig", ropar Lily.
"Visst, kom", ropar jag och undertrycker ett skratt. Vi tar för oss lite mat och dryck och går sedan bort från salens oväsen.
"Skönt att komma ut", säger Lily.
"Borde vi inte sagt till Peter att vi stack?", frågar jag.
"Han är upptagen", ler Te och tar ett bett ut en muffins han hittade. Jag nickar tungt.
Jag kan inte förstå att jag faktiskt var på julbalen med Te.
Jag ger honom en blick, men han tycks inte märka det. Han bara tuggar vidare på sin muffins och pratar glatt, men jag hör honom som i ett parallellt universum. Sen vänder han huvudet mot mig och ger mig en frågande blick. Tes läppar rör på sig, men jag kan inte hör vad han säger.
"Kendra?" Hans röst låter som den gått genom vatten. När han rör mig dras jag upp till ytan. "Hörde du vad jag sa?", frågar han. Jag skakar på huvudet.
"Nej", säger jag, "nej."
"Har du haft kul?" Jag kan göra på hans röst att han har ställt frågan minst tre gånger. Jag nickar lamt, och sen sjunker jag in i mina egna tankar igen. Mina egna tankar på Remus.
Jag såg honom på vägen ut. Han gav mig en mörk blick som fick mig att vela gråta.
Jag tänker på honom. Han som gjort mig så mycket ont, men ändå så mycket gott.
Jag kan se Te när han kommer gående genom korridoren, men kinden uppslagen, armen ur led och sår, djupa sår, över hela kroppen. Jag kan känna doften som steg från såren efteråt, jag kan se hur Te ligger i sjukhusflygeln, höra hur han säger att Remus är farlig och att jag ska hålla mig borta från honom.
Men jag kan också se Remus skratta, hur han håller om mig. Jag kan känna värmen från hans kropp när jag var ledsen. Jag vet hur orolig han brukade vara över mig, jag kan se alla känslor i hans nötbruna ögon. Oro, sorg, men också glädje och värme.
Var det kärlek?
Jag tror att det var kärlek en gång, men känslorna jag har haft för honom under terminen har ändrats.
Lily brukar säga till mig att hat och kärlek är liknande känslor, men hatar jag Remus?
Jag kan fortfarande inte tänka att Remus lade något magiskt över Te, och jag var bara tvungen att agera som jag gjorde!
Jag känner en hand på min och återvänder till verkligheten igen.
"Kendra? Är du okej?", frågar Te oroat.
"Jag måste få lite frisk luft", säger jag och går ut genom de öppna portarna.
Utanför är slottet är det utsmyckat men bänkar, och glasbubblor med en älva i varje som hänger i träden runt om på skolområdet. Det är så tyst att jag tror att jag skulle kunna höra piskande pilträdet om det knakade tillräckligt högt.
Jag ställer mig under "vårt träd" och kollar ut över det blanka vattnet.
"Försöker du förstöra min dejt för mig?", frågar Te när han ställt sig bredvid mig.
"Va?", säger jag dumt.
"Mistel." Han kollar upp i trädet, och mycket riktigt, i trädet hänger det mistel.
Jag vänder mig mot honom, och ler. I ögonvrån kan jag nästan svära på att jag ser Remus, men jag ignorerar det.
Jag glömmer Remus, lutar mig fram och kysser Te rakt på munnen.

Vid två är jag uppe i sovsalen igen. Jag fattar inte hur tiden har kunnat gå så fort, men jag är inte glad. Jag känner mig osäker och liksom smutsig.
Mina isande blå ögon blänger på mig genom spegelglaset. Jag hatar mina ögon.
Lily skuttar fram mot mig och ska precis dra ut den första hårnålen när jag ändrar på mitt hår så att varje hårnål och varenda snodd ramlar ur. Han kollar förskräckt på mig.
"Ibland skulle det vara skönt om du gjorde saker mänskligt", skriker hon, och det räcker för att jag ska brista. Alla känslor jag känt under kvällen svämmar över.
"Så du kallar mig omänsklig nu?", skriker jag och reser mig med sån kraft att stolen ramlar i golvet. Jag hinner halvvägs över rummet mot min säng innan Lily samlar sig.
"Jag menade inte", piper hon innan jag avbryter.
"Jo," skriker jag," det var precis vad du menade! Du ska veta att det inte är bara kul att vara som mig!" Jag slänger mig ned på sängen och det blir helt tyst. Såklart är inte de andra där.
Efter ett tag knakar det till i fjädrarna i min säng.
"Gillade du inte kvällen?", frågar hon. Jag vänder mig om och ser henne rakt i ögonen.
"Jag vet inte om jag känner så för Te", säger jag.
"Har du inte erkänt det gör dig själv än?", frågar hon. "Du tittar på honom på satta sätt som du tittade på Remus."
"Tittade?" Lily ger mig en menande blick.
"Hat är nästan samma känsla som kärlek", säger hon.
"Jag vet." Jag lägger mig ned och kramar om min kudde igen. "Men jag tror inte att jag hatar honom."
"Tänk på det", hon ger mig en klapp på armen och går igen.
Men trots allt kan jag inte sluta tänka på Remus.
'Har du inte erkänt det för dig själv än?'
Nej, det har jag inte, Lily.
Kommer jag någonsin göra det?

jättebra!!

Åh. Så sjukt bra!! Så. Sjukt. Bra.
Snälla, jag kommer ... om jag inte får mer. NU ♥

F E E L S 8}
Älskar det, längtar efter mer 83