ORS

"Men jag äter inte FÖR mycket, eller?!", jag slutar äta och väntar på svar.

Jag tvekar. "Jag vet faktiskt inte, du tränar ju rätt hrt och så...och det syns inte, du är till och med riktigt snygg!!"

Jag kallsvettas och hela min kropp gör ont av att ligga på den hårda marken. Jag försöker se om det är någon på Quidditchplanen med hjälp av att bara vända blicken men det går inte. Det enda jag Är gräs, förresten, om det var några på planen skulle de ha kommit när jag skrek. Eller...?

"Tack", jag ler och önskar att jag alltid kunde prata så här med en vän.
"Jag lämnade kvasten, kom, vi går och hämtar den."

Jag nickar och kliver upp från bordet. "Ska vi gå?" frågar jag överdrivet artigt och räcker Brian min arm.

"Very well", jag tar henna vid armen och skrattar rakt ut.
"Folk stirrar", viskar jag hest i hennes öra.

"Ja, de tror säkert vi är ihop, och den chansen av uppmärksamhet tänker jag, som du vet, inte gå miste om!" flinar jag och pussar Brian lätt på kinden.

Jag skrattar högt.
"SJÄLVKLART!", nu stirrar ALLA.
"Vi måste skynda oss, min kvast är viktig, annars jag kanske inte är med i laget, och då är det ingen kul för dig och din uppmärksamhet."
Jag börjar springa ut.

Jag skrattar högt och springer ivrigt efter.

"HJÄLP!" Skriker jag gång på gång. Varför kommer ingen? "BRIAN!" Skriker jag, "PLING!".