förbjuden kärlek (hp)

Snape hörde inga steg i korridoren, varför kan ingen hjälpa mig tänkte han?
Han såg att det började svarta igen och han försökte slå bort det och andades tungt.

"Det var Professor Snape! Han låg där!!" skrek en tredjeårselev.
"Är du säker på det? Han skulle väl till sitt kontor och rätta våra läxor?" sa jag.
"Jag är dödssäker!" svarade tredjeårseleven som hette Noah.
"Det var säkert någon annan ..." sa jag. Fast Snape hade ju inte skrivit tillbaka än, och han hade ju haft väldigt mycket otur på sistone.

Snape försökte resa sig upp och ta sig till sin privata kammare men han ramlade ihop igen och skrek högt.
Varför verkade ingen höra honom?

"Jag kanske borde gå kolla ...?" sa jag. "Visar du vägen, Noah?"
Han skakade på huvudet.
Jag suckade.
"Okej, då går väl jag och kollar" sa jag och började leta i korridorerna.

Snape tyckte han hörde något öppnas långt bort och hoppades att det var någon som skulle åt detta håll.

"Lumos" sa jag högt. Jag orkade inte försöka vara duktig.
Jag såg mer nu.
"Professorn, är du här?" sa jag och gick runt.

Snape hörde en röst och försökte få fram några ord.
- Miss....Chang...

Jag blev stel.
Professor Snape låg nästan avsvimmad på golvet en bit bort.
"Professorn" sa jag hest och sprang fram till honom.

Snape såg knappt Miss Chang där han låg och hela hans kropp visade vilken smärta han var i och han flämtade och nästan skrek igen.

"Vad händer Professorn?!" skrek jag och var vettskrämd över att se honom så.