Inez Malfoy är tillbaka! ~2

Ja!!! Nytt kapitel♥♥♥

Wow BarnOwl98! Jag tror att du just slog världsrekord i att kommentera snabbast på ett inlägg jag gjort ♥ hihi
Och du med sissi♥ ♥ hihi TACK

Och nu taggar vi The people!


Men okej här kommer: Del 24 ENJOY!!!

Del 24 Två veckor av mitt liv...borta

Mina ögonlock flög plötsligt upp. Jag kände en bländande smärta i ögonen från det ljusa rummet jag befann mig i. Jag stirrade runt omkring mig men allting var suddigt. Jag såg tre skepnader som satt bredvid sängen som jag låg i. Jag tog upp mina händer mot mina ögon och gnuggade men blev förvånad av känslan. Mina händer var inte lena som vanligt utan något strävare.
Tillslut såg jag bandaget som var lindat kring mina båda armar. Min syn var tillbaka och jag såg mig omkring. Då såg jag de chockade ögonen som tillhörde mina vänner Harry, Ron och Hermione.
”Inez? Inez hör du mig?” Jag såg hur Hermiones läppar rörde sig men ljudet var väldigt otydligt. Jag blinkade mycket och försökte sätta mig upp men stoppades av Harrys hand som direkt puttade ner mig igen.
Han gav mig en blick som betydde att jag skulle vila och inte anstränga mig och han hade nog rätt.
Jag försökte minnas vad som hänt, jag hade förstått att jag var på något slags sjukhus men jag kunde inte minnas hur jag kommit dit eller varför.

Jag låg ner i sängen i vad som kändes som en väldigt lång stund. Mina minnen började komma tillbaka och jag mindes hur jag hade följt efter Harry in i skogen, jag mindes smärtan från drakens brinnande andedräkt. Jag mindes också alla dessa saker som jag själv inte hade varit med om. Allt det som jag antagligen hade drömt.

När min hörsel var tillbaka så berättade Hermione och de andra om vad som hade hänt när jag var borta, om när Harry och Hagrid hittade mig och om den första deltävlingen. Jag låg tyst och stirrade upp i taket samtidigt som jag insåg att allt de berättade, visste jag redan! Allt som de sa om draken vid bron och hur Harry hade tagit sig förbi de blåklädda männen för att se min kropp, allt det hade jag redan sätt i min dröm. Jag förstod ingenting.

”Jo och vi mötte din bror när vi var på väg hit, jag tror att han hade varit och hälsat på dig precis innan vi kom” sa Ron plötsligt och jag vände snabbt mitt huvud mot honom.
”Jag vet...” sa jag plötsligt i en viskning.
”Va? Har du varit vaken innan?” utbrast Hermione.
”Ehm...” jag var fortfarande alldeles snurrig i huvudet och orkade inte komma på en bortförklaring och jag orkade inte heller förklara att jag antagligen kunde drömma om saker som hänt, fast som jag inte hade varit med om dem själv.
”Jag fattar inte att jag missade första deltävlingen” sa jag tillslut och tittade ledset på Harry. Men sen insåg jag plötsligt att Harry var ju okej, han var helt okej! Han behövde inte min hjälp för att klara av att möta en livsfarlig drake! Han behövde inte mig!


Några veckor passerade och jag fick tillslut komma tillbaka till Hogwarts. Men Madame Pomfrey ville att jag skulle stanna en dag i sjukhusflygeln innan jag återvände till lektionerna. Mina armar och ben, som hade fått mest stryk av elden, såg mycket bättre ut men de hade fått en lite brunare färg och man såg lite rester från brännskadorna men de på Sankt Mungos hade lyckats väldigt bra med behandlingen.

När jag var tillbaka på skolan kändes allting så annorlunda. Det kändes som om jag hade förändrats på något sätt, eller snarare som att världen hade förändrats. Jag hade missat två veckor av mitt liv. 14 dagar av mitt liv hade blivit bortkastat på att jag legat medvetslös i en säng på ett sjukhus, det kändes som om jag hade missat så mycket.
Direkt när jag var tillbaka så var de första som hälsade på mig, såklart, Melanie och Colin. Melanie var så lycklig över att jag var tillbaka, hon hade varit så orolig att hon inte hade kunnat sova om nätterna på två veckor. Hon hade till och med sovit i min säng för att hon saknade mig så. Jag blev så rörd av hennes fina ord att en tår trängde sig fram bakom mina blå ögon.
Melanie kom till mig mellan varje lektion så att jag inte skulle behöva känna mig ensam. Och jag var väldigt glad över hennes besök men under hela dagen så var det något i mig som bara hoppades att det var min bror som skulle komma in genom dörren varje gång den öppnades och Melanie steg in. Jag visste att han hade kommit till mig på Sankt Mungos, men jag ville att han skulle komma när jag var vaken, jag ville höra honom säga att han faktiskt brydde sig. Men såklart så kom han aldrig.

Du är så duktig på att skriva!! Blir mållös♥♥

I LOVE IT BEJB LÄGG UT THE ANDRA SNART COUSE IM STARVING ♥
Du skriver fantastiskt, hoppas Inez mår bättre snart att allt löser sig :c ♥

I love it =)♥

Jättebra! Wow, hon måste ha ett berg med läxor nu...

Tja, man kunde väl bara vänta sig att Draco inte skulle hälsa på henne när hon var vaken. Men att han faktiskt kom när hon var medvetslös visar att han faktiskt bryr sig. Det finns nog hopp för Draco ändå ♥

Jättebra♥

åh så bra!♥

Jättebra! älskar hur du skriver!

Tack så jättemycket alla underbara mugglisar! ♥ Era ord betyder så mycket!! ♥

kom ihåg att om du vill att jag ska sluta tagga dig eller om du vill bli taggad men inte är det så är det BARA att säga till ♥



Så här kommer:

Del 25 Tillbaks till Hogwarts

Jag hade bara suttit inne i sjukhusflygeln i sju timmar när jag bestämde mig för att jag inte klarade mer. Jag brydde mig inte om vad Madame Pomfrey eller någon annan sa, jag behövde luft.
Jag tog snabbt på mig mina ordentliga kläder och jacka och gick tyst ut genom dörren till sjukhusflygeln. Jag var förvånad över att jag över huvud taget hade klarade mig ut utan att bli påkommen. Jag såg inte en ända elev eller lärare när jag gick genom korridorerna och ut till stigen som ledde mot Hagrids stuga.

Så fort jag hade kommit ut så kände jag hur allting bara släppte. Att få andas in så frisk luft var så underbart att mina knän vek sig och jag föll till marken. Jag låg där på gräset som var täckt av frost och andades in den kalla och friska luften, i säkert 30 minuter.
Tillslut reste jag mig och fortsatte gå mot Hagrid.

När jag kom fram så knackade jag på den stora dörren som direkt öppnades av min stora vän. Jag väntade mig att se hans stora underbara leende men istället såg jag en chockad och orolig min under det svarta buskiga skägget.
”Miss Inez! Ehm.... stig po’ bara” sa han och höll upp dörren.
”Ja‘ trodde du skölle legga inne po‘ sjukhusflugen‘ hela dan’” muttrade Hagrid och gjorde vad som helst för att inte möta min blick, när han hällde upp en kopp varmt te i en av sina enorma koppar till mig.
”Jo, men säg inget till någon Hagrid” svarade jag och log i hopp om att få ett gott leende tillbaka. Men Hagrid bara skakade snabbt på huvudet och vände sig bort.
Plötsligt började han rycka till lite smått så att hela bordet hoppade.
”Men Hagrid, vad är det?!” frågade jag förskräckt.
Hagrid bara skakade på huvudet och snyftade.
”De’ va’ mitt fel!” sa han tillslut och snöt sig i en näsduk stor som en filt. ”Jag bode ha merkt dej i skogen o taget hand om dej (snyft) o...o...o ja‘ bode ha skuddat dej!”
Jag la min hand på Hagrids axel och gick fram till honom.
”Hagrid! Du får absolut inte tänka så, det var inte ditt fel! Det var dumt av mig att följa efter och jag, inte du, jag borde ha sätt mig för och varit mer uppmärksam på vad jag gjorde” jag log ”...och titta” jag drog upp ärmarna på min jacka ”jag är nästan helt som vanligt igen!”

Efter en lång stund av att jag fick skylla allt som hänt på mig själv så slutade Hagrid tillslut snyfta. Jag märkte plötsligt att jag hade varit hos Hagrid i över två timmar och att Madame Pomfrey säkert hade märkt att jag var borta.
När jag gick tillbaka till sjukhusflygeln så såg jag den där konstiga tjejen med det blonda håret som jag hade sätt på Världsmästerskapen i Qudditch tidigare det året. Hon stod och tittade på ett underligt papper som hängde i en utav korridorerna.
Jag gick fram till henne och tittade på pappret.
Det var stort och rött med en bild som rörde sig. På bilden sågs flera dansande elever och över stod rubriken Julbal.
”Typiskt att vi bara får gå om någon bjuder oss, man måste vara fjärde-klassare för att få gå” sa den blonda tjejen, Luna hette hon ju, och tittade drömmande på bilden.
Jag var lite osäker om hon pratade med mig eller om hon ens märkt att jag stod bakom henne och att hon bara pratade med sig själv.
Men om vi inte får gå, så får jag la hoppas att någon bjuder mig, tänkte jag och bilden av mig och Harry dansande i stora salen dök upp som en ny drömbild i mitt huvud och jag hoppades att den var sann.


♥ Mer kommer så snart jag får chans att skriva ♥