PRS Selma...|AlexZz

Hydra slår upp ögonen, känner hur hon börjar hyperventilera och det tar knappt en sekund innan hon slår sig omkring med panik.
"Nej! Lugna ned dig! Sh! Shh! Hydra, här, shh. Det är Max, du är säker här, hon är inte här." Säger en röst som Hydra känner igen, men varför är den så djup? Den låter annorlunda och händerna känns så stora.
"Shh, så, snälla lugn, lugn." Säger "Max" igen och Hydra begraver ansiktet i hans bröst. "Det är okej, jag är här, det är okej. Du är okej." Mumlar Max samtidigt som han vaggar henne fram och tillbaka. Det är mörkt, varför är det mörkt? Hydra blinkar och blinkar innan hon äntligen inser varför det är mörkt och trycker sig ifrån Max bröstkorg.
"Jag är lugn." Mumlar Hydra och inser till sin förskräckelse att hon låter som ett litet barn.
"Såklart du är." Svarar Max med en suck och Hydra rullar åt sidan. Hon ser på sig själv och inser att hon är ett litet barn igen, varför är hon liten?
"Varför är jag liten?" Frågar hon Max som ser på henne med en oskyldig min.
"För att det är de betydelsefulla minnena jag har av dig." Svarar Max och tar sig snabbt åt sidan när Hydra börjar slå på honom i frustration, precis som på den gamla goda tiden.

((*Cheesy movie-moment engaged!*))

Celine känner fortfarande inte igen honom när han kommer inom synhåll men vid snittet kommer hon ihåg saker som vem hon är, vilket gjorde henne förvirrad.
"Kronprinsessan Celine Rosa Alessandra Neroh." Viskar släpiga utdragna röster. Ormarna, tvillingormarna. "Välkommen tillbaka, prinsssesssaa." Fortsätter dem följt av ett skratt som skulle låtit främmande om hon inte spenderat några år med att samtala med dem.
"Kronprins." Dominick! Paniken som vällde upp i bröstet drar kvickt upp henne från sängen och hon inser inte att han är precis där förrän hon blir snurrig över att göra snabba rörelser.
"Ah! Celine!" Rin. "Ut därifrån, ni måste ut därifrån!" Fortsätter Rin och Celine stänger henne ute för tillfället när hon istället halvt om halvt sjunker ned på golvet och slår armarna om Dominick.
"Jag älskar dig." Mumlar hon dämpat då hon vill få det sagt innan något annat händer som kan hindra henne från det. "Du kom." Hon säger det med tårar rinnande nedför kinderna och hon kan inte bestämma om det är av lycka eller sorg. Det måste ändå vara lycka. Tríwaña hade fått henne tro att Dominick var död, men han lever. Om han hade dött skulle Celine hellre fyllt sin egen grav än att åka hem igen. "Jag trodde du var död." Fortsätter hon och vet inte om hon vågar släppa honom.

Tríwaña ser på Hyron som ligger under ungefär samma behandling som Celine gjorde, men med mer magi inbelangat. Den här mannen hade inte velat ligga stilla direkt. Hon skrattar som smått åt mannen, hon behöver honom inte längre. Om hon har tur kan svärdet ge henne all magi hon behöver och då måste hon inte hoppa mellan källor till liv, då kan hon etablera sig själv. Hennes "kopia" av Hyron gör ett fint jobb med att hålla de eländiga mutantäcklen upptagna och nu speciellt med kronprinsen och kronprinsessan. Hawkeye sitter fängslad, de enda hon inte har koll på är Max och det där minnesankaret, men vad kan dumdristiga Maximillian lyckas med egentligen? Hon skrattar igen samtidigt som hon lägger svärdet på ett bort. Det flammar fientligt upp.
"Åh, lillen, inte behöver du göra så." Flinar Tríwaña roat.

[YAY! JAG TRODDE ALDRIG JAG SKULLE GILLA SÅDANA KÄRLEKSSAKER! X3
Förlåt att jag är seg förresten... o.o' ]

När hon kramar om mig så blir jag ärligt talat väldigt chockad. Jag trodde inte det skulle funka. Jag trodde inte att hon skulle bli glad över att se mig.
Men jag klagar inte. Skulle jag aldrig kunna göra. Istället lägger jag armarna om henne och kramar hårt om henne.
"Jag älskar dig."
Mitt hjärta hoppar över ett slag. Jag trodde aldrig jag skulle få höra orden. Dock så blir det för mycket. Tårarna börjar rinna av lycka, av kärlek, av lättnad.
"Du kom. Jag trodde du var död."
Jag skakar på huvudet, vet inte om hon känner det eller inte. Jag bryr mig inte om ifall hundra tusentals arméer kom och anföll oss nu. Det känns äntligen som om jag skulle kunna attackera en hel armé igen.
"Självklart kommer jag. Jag skulle aldrig lämna dig här... Aldrig", säger jag och ger henne en kyss på hjässan. "Jag älskar dig. Jag skulle aldrig... Nej. Döden är bättre", säger jag och vågar inte släppa henne. Nu är hon tillbaka. Äntligen tillbaka. Celine är tillbaka... Det är som musik i mina öron. Jag älskar henne. Jag älskar henne så mycket att jag inte kan förstå det.
"Vi borde gå", viskar jag medan tårarna fortsätter rinna. "Men jag vill verkligen inte. Jag älskar dig..." säger jag och njuter av att ha hennes kropp tätt intill min, känna hennes värme mot min. Jag älskar att ha henne vid min sida. Jag älskar henne.

[MUAHAHAHAH. Ik, det trodde inte jag heller när jag började. xD]

Celine ler även om det är svårt att se, eller det är i princip omöjligt att se det, då hennes ansikte är begravt i hans bröst. Hennes tårar kan ha slutat vid det här laget men hon kan inte riktigt veta säkert men hon kan riktigt känna sältan på läpparna efter dem. Hon känner sig så fruktansvärt öm, men inte på det vanliga sättet. Hennes hjärta slår så hårt i bröstet att det känns som det kommer hoppa ur bröstet på henne och hon känner sig helt snurrig som om hon var sjuk, fast på ett bra sätt.
"Vi borde gå" Celine hör viskningen och det känns nästan som hjärtat sjunker. "Men jag vill verkligen inte. Jag älskar dig..." Hon måste förstås hålla med, de borde gå. Men hon vill inte, hon känner sig liksom bekväm, hel. Men var ska de gå? Hem? Hemma skulle det kunna vara krig vid det här laget. Men minnet av de senaste dagarna bubblar till ytan... om det nu var dagar. Hon vet inte hur lång tid det har varit egentligen och hon är äntligen med någon som hon känner sig säker med. Sedan känner hon som om någon skulle hällt kallt vatten över henne.
”Nu ska vi inte ta ut segern i förväg, raring.” Mumlet får henne stelna till eftersom hon känner igen det som sin egen röst. Tríwaña. ”Ha så trevligt.” Skratt. Hon skrattar.

[Bara en fråga, hör Dominick henne också eller är det bara i Celines huvud? x3 ]

[Choose.]

[Well...]

”Nu ska vi inte ta ut segern i förväg, raring. Ha så trevligt.” Sedan så skrattar hon. Det får mig att stelna till och sedan backa undan från Celine, greppa tag i hennes hand och sedan ställa mig upp.
"Hon har rätt. Vi måste ut från fans... stället", säger jag och väljer att ifall jag någonsin vill återvända hem så måste jag börja vårda språket någorlunda igen. "Natasha och Jayden borde fortfarande vänta på oss och... Helvete", säger jag i viskande ton, tanken är att Tríwaña inte ska höra oss, men lycka till är allt jag önskar mig själv.
"Din bror och Hydra... Helvete", säger jag igen och vänder mig sedan mot Celine. "Hon råkade inte nämna vart hon höll dem? Eller någon annan?" frågar jag och märker sedan att handen jag håller i blir våt, och det är inte av svett. Helvete, tänker jag igen. Jag hade glömt såret. Jag släpper hennes hand och tackar gudarna för styrkan jag har och river bort en bit av min tröja och virrar den runt hennes hand, lagom hårt, hoppas jag.
"Okej?" frågar jag sedan. "Vad vill du göra?"

[Om han redan har bandagerat såret en gång så har jag klantat mig -.-' ]

[I don't think he did.]

Celine motstår lusten att skratta när han svär, det låter ungefär som när Max är arg och deras mor kommer in i rummet. Vänta, Max är väl förskjuten? Eller? Det kändes som om hela hennes värld snurrat runt minst ett varv för att allting ska ha hamnat åt rätt håll men ändå fel. Det gör ont i handen när hon faktiskt lägger märke till att han håller i den och det känns som om den domnat bort.
"Hydra?" Mumlar hon, men Hydra kan hitta henne. Det borde hon fortfarande kunna. Men mår hon bra? Var är Max? Men han får inte komma hem igen? Bestämmer hon det nu? Hon vill inte förlora sin bror. Hon vill inte förlora någon igen. Men det är omöjligt. När han plötsligt släpper hennes hand och virar tyget runt hennes hand gör det ont igen, säkerligen på grund av trycket.
"Jag... jag vet inte." Mumlar hon och av någon anledning låter hon hes, typ panik eller något.

[Good x3 typ, jag var lite slarvig där xD ]

Jag lägger handen vid hennes kind och stryker den lätt, hoppas att hon inte känner obehag och att hon menar orden hon har sagt. Trots det har jag svårt att tro på det. Min förbannelse brukar föra med sig dåliga saker - jag menar, se bara på hela den här situationen - då skulle den väl plötsligt inte börja bringa med sig saker lika fantastiska som Celine?
"Stressa inte", säger jag och vet inte om det bara var hennes röst som lät så eller om hon verkligen känner sig något stressad, eller panikslagen. "Har inte du och Hydra ett band? Går det att känna efter vart hon är? Eller finns det något annat som kan hjälpa oss?" frågar jag och tänker på förra gången vi var här tillsammans, hur hon hade använt sina... krafter och räddat oss. "Vi måste få ut dem härifrån, hur mycket jag än skulle vilja få ut dig först och sedan storma tillbaka, hämta dem och försöka komma ut igen och sedan ta det lugnt hela livet ut så kan vi inte låta dem dö. Du skulle aldrig förlåta mig. Jag skulle aldrig förlåta mig..." säger jag med ett litet skratt och ser in i hennes ögon och har en sådan lust att kyssa henne att jag snart kommer bli tokig på min kropp som flippar ur i hennes närhet.

”Hydra har ett band till mig, men jag vet inte om jag kan hitta henne.” Celine säger detta och lyckas förhoppningsvis lyckas gömma sitt sinnestillstånd vilket är förvirring och att hon är skärrad. Varför kan hon inte lugna ned sig? Det var alltid Hydra som hittade henne, visste var hon var, visste vem hon var men det kanske förändrats nu? När Hydra nu kommit tillbaka igen så kanske det är annorlunda. Kanske till och med allt är annorlunda. Hon var vänlig nog att ge henne minnena tillbaka. Ungefär. ”De är nog tillsammans dock.” Säger Celine och försöker vara positiv, det är bättre att tänka positivt. Åtminstone i det här läget. Men hon försöker, det är bättre än ingenting.

Hydra sparkar ilsket på väggen med sin lilla fot och muttrar hela tiden något hon inte hör speciellt bra. Hon borde veta, hon borde veta, hon borde veta just nu! Varför vet hon inte, de borde vara här... i närheten!
”Lugna ned dig, Hydra, Om de inte är här så måste du bara andas och stänga Tríwaña ute.” Säger Max lugnt där han står lutad vid dörrkarmen. Rummet är tomt, helt tomt. Fast i en prioriteringslista skulle han säga att hitta kärleksparet är längst upp följt av att hitta och ta livet av Ethan. Han kommer göra det.

Jag nickar medan hjärnan börjar arbeta så snabbt att jag knappt hinner med, men till ingen nytta. Jag möter hennes blick och ser att hon inte är helt... lugn. Vem kan klandra henne? Inte jag. Mitt eget hjärta dunkar hårt av lycka, kärlek och fasa - en perfekt blandning, huh?
Jag inser att jag inte kan ha kvar henne här, att jag inte vågar ha kvar henne här... Tänk om något händer henne? Jag kan inte låta det ske efter allt som har hänt. Kan inte förlora henne en gång till.
Så, jag tar ett djupt andetag, nickar en gång till. "Bra. Om de är tillsammans blir det lättare. Jag följer dig ut, sedan kommer jag hit igen, låter det bra? Shadowfax är där ute, borde vara där ute", tillägger jag. Om någon har skadat henne... "Hon bär vapen och mat på sig, allt som är viktigt. Du kan rida tillbaka till trädet. Jayden och Natasha borde vara där", säger jag och inser hur lite kontroll över situationen jag egentligen har. "Jag följer med till Shadowfax, jag behöver ändå mina vapen ifall jag ska klara av det här..." mumlar jag. "Låter det bra?" frågar jag henne och ser på henne med bedjande blick. Jag tror inte att hon är svag, jag är bara rädd att hon kommer komma till skada, att Tríwaña kommer använda henne som ett vapen mot mig och göra mig svag. Att vi kommer förlora varandra ännu en gång...