De utvalda

Eletha öppnar ögonen då han ropar och ögonen är fyllda med skräck, men hon lugnar sig då han kramar om henne. "Förlåt jag skulle inte ha sovit." mumlar hon, hemma i slottet gjorde det inget då hon inte väckte någon, men nu och här.

"Du måste ju sova..." mumlade Ethan. Han släppte inte taget om henne fastän hon hade lugnat ner sig. "Du kan försöka sova igen...jag är här och lugnar ner dig" log han.

"Jag kan, det är såhär, men jag brukar inte väcka andra, förlåt." mumlar hon fram och kryper in i hans famn, hon orkade inte vara stark för tillfället, han hade redan sett henne svag som nu. Hon skakar på huvudet, "Jag kan inte, orkar inte sova igen." sa hon egentligen var hon rädd i att sova att alltid komma tillbaka till mardrömmarna.

Ethan lutade sitt huvud mot hennes då hon kröp upp i hans famn. Blotta tanken på detta hade säkert fått honom att tokrodna för någon dag sedan. Men mycket hade ju hänt över den dagen nu också.
"Okej" sa han mjukt sedan. Hans egna ögonlock blev tunga och snart sov han tyst.

Eletha låg lugnad i hans famn och tillät sig att sluta ögonen. Hans lugna jämna andetag och hans kropp mot hennes fick henne trygg om än bara för stunden, hon älskade det här, hon älskade honom.

Ethan vaknade av att det började bli lite kallt. Han slog upp sina ögon och märkte att brasan slocknat och att natten hade kommit. "Vi måste nog rida nu..." sa han till Eletha och log lite mot henne.
Han reste sig något stelt upp och sträckte på sig. Han packade ihop deras saker snabbt och hämtade deras hästar.

Eletha ställde sig långsamt upp och nickade, hon drog på sig den svarta manteln och drog över huvan för att hålla värmen innan hon sadlade och satte sig upp på stoet. "Synd att vi måste ta oss vidare, det var mysigt, fint." log hon mot honom.

Ethan svingade sig upp. Han hade verkligen börjat gilla den här hästen, den var lugn och snäll. "Ja verkligen" instämde han och log tillbaka mot Eletha.
De började rida. "Vi kan nog inte stanna så länge hos mor och far va?" frågade han. För när de skulle komma dit var det väl morgon....

Hon såg på honom och tänkte på tiden, "Egentligen har vi klarat båda sträckorna lite snabbare än förväntat och lorden kunde ju också dra ut på tiden........så om vi kommer dit på morgonen kan vi stanna till solen står mitt på himmelen och sen rida och vara vid slottet på kvällen som uträknat." log hon mot honom, "Dessutom vill jag att dina bröder ska komma ihåg mig för mina trollkonster och inget annat." flinar hon lite även om det låg allvar bakom orden, hon ville inte bli hågkommen som en mördare.

Ethan sken genast upp då han hörde att de kunde stanna några timmar. Han kanske kunde hjälpa sin far lite och skjuta något till djur till de.
"De var helt hänförda av dig" flinade han sedan tillbaka. Hans småbröder hade inte så mycket underhållning så vad som helst dög.
Han ökade farten då han gärna ville komma fram snabbt.