Prs mellan Wolfie och Jessica

Ethan

Jag var för lycklig för att orka bry mig om Will och kysste istället bara Adele över hela ansiktet tills jag fick syn på räven bakom henne. "Vad är det där för räv?" frågade jag och rynkade pannan. Rävar kunde bära på sjukdomar och jag ville inte att Adele skulle bli sjuk. Det var nog bäst om vi försökte jaga bort den.

Adele log fastän tårarna än rann. Det var mer tårar utav lycka nu. Hon vände sig sedan om mot Akille, medan hon lutade sig mot Ethan. "Det är Akille...gör henne inte illa, hon är min vän" log Adele mot Akille och Ethan. Hon tänkte själv låta henne berätta om att hon kunde bli människa.
Adele vände sig mot Ethan igen och kysste honom innan hon torkade sina tårar. "Jag älskar dig så mycket" mumlade hon.

Ethan

Jag lyfte ett ögonbryn. Hennes vän? Nåja, om hon ville ha en rävkompis fick hon väl det. Det var ju trots allt vår bröllopsdag, tänkte jag och tittade på den svansviftande räven. Vår bröllopsdag... Vår bröllopsdag!? "Adele! Vi gifter oss idag!" utropade jag och viftade vilt med armarna.

Adele såg Ethans blick, hon kanske borde förklara ändå. "Hon är egentligen ingen räv, hon kan förvandla sig till människa" mumlade hon.
Hon log sedan stort. "Vi får nog skynda oss tillbaka till byn om vi ska hinna..." sa hon och skrattade lite då han viftade runt. Hon behövde byta kläder....de hon hade på sig nu var nersmutsade efter att hon släpats i skogen.
Hon tog försiktigt tag i hans händer och kramade om de. "Nu måste vi nog gå" log hon och gav honom ännu en kyss på läpparna. Hon var så glad att se honom...och för att bli gift.

Ethan

"Va?" frågade jag förbluffat med gapande mun och stirrade på räven som nu generat kliade sig bakom örat. Okej, okej, det spelar ingen roll! Jag tog Adeles hand och drog iväg med henne mot byn. Räven tog god tid på sig att förvandlas till en människoflicka på kanske 11 somrar, men strax kom hon skuttandes efter oss.

Adele kunde inte låta bli att skratta lite då de sprang genom skogen, hand i hand. Och mot deras bröllop. De sprang förbi gläntan där Will mött sitt öde. "Du dödade Will....om du inte gjort det skulle han nog lyckats kyssa mig". Hon ryste till vid tanken.
Snart kunde de se byn där framme. Om någon halvtimma skulle de vara i kyrkan...
Under tiden hade Lars övertalat Tom att Ethan hade koll på läget, så de hade gått hem igen.

Ethan

Jag skakade på huvudet. "Will skulle ändå ha mött sitt öde i mina hän... Tassar", muttrade jag och rynkade pannan. Adele var så vacker när hon sprang genom skogen. Jag log stort.

Akille

Jag skuttade glatt efter paret. Tänk att de skulle gifta sig! Och jag skulle få se det!

"Jag vet, men jag är glad att du kom då" log Adele. De kom snart in i byn. Folket var ute som vanligt, även om några samlats i kyrkan redan.
Hon ledde dem fram till hennes hus, och inne i det släppte hon Ethans hand och försvann upp.
Tom och Lars kom ut från köket. "Så ni är tillbaka, ni får nog skynda er lite till bröllopet".
Adele kom ner några minuter senare, hon hade hunnit byta till en ren, ljusblå klänning, och borstat håret. Hon kramade om Ethan leende. "Kom, nu går vi till kyrkan".

Ethan

"Men, vänta! Du har på dig en ofantligt vacker klänning och jag har på mig ett par smutsiga byxor och en sönderriven tröja...". Jag log snett. "Det känns inte så rättvist".

Akille

Medan de diskuterade där nere hade jag smitit upp som den smygare jag var och snokat igenom Adeles garderob. Jag hade hittat en ljust röd sommarklänning i min storlek. Förmodligen hade Adele burit den när hon var mindre. Jag flinade dumt och drog den över huvudet. Sedan skuttade jag ner igen.

Adele log och Tom skrockade. "Det har jag redan tänkt på". Han tog fram ett par rena byxor och en vit skjorta som han tagit ur sin garderob och räckte fram till Ethan.
Lars såg upp mot trappan och fick syn på Akille. "Och vad är du för en filur?" frågade han vänligt. Adele vände sig om. "Det här är Akille" log hon.