Förbjuden kärlek

"Jag ser det." sa Egeria och såg på de andra, skulle de göra något åt det eller inte? En skogsbrand var ändå bara en skogsbrand och vad skulle de kunna göra åt det?

Isis tittade på den.
"Låt skogen brinna ner, det här är ändå Willfreds område" sa hon kallt.
"Lever han?" frågade Simon och hon nickade. Isis hade aldrig gillat Willfred, han hade försökt förgripa sig på henne när hon varit yngre men Simon hade stoppat honom.
"Jag borde ha dödat honom" sa Simon kallt och Isis log emot sin bror.
"Då hade du med varit död och vi hade legat i krig" sa hon enkelt. Willfreds far hade garanterat startat ett krig och dödat Simon när han varit vid liv.
"Vad gjorde Willfred?" frågade Fai och Isis tittade på honom.
"Det som de flesta försöker med, hoppa på mig" sa hon enkelt.
"De vakras förbannelse" sa Simon och Isis nickade bara innan hon började rida bort från skogen för att rida runt den.

Egeria nickar tyst och ser skogen bakom sig när de rider därifrån. "Jag är glad att jag är rödhårig, vissa folk tror att jag är djävulens utsända eller nått." sa hon och log lite hon hade sluppit många övergrepp tack vare det.

Isis såg på sin vän.
"Jag förstår inte varför människor anser det. Jag gillar ditt hår" sa Isis vänligt och tittade på sin vän. "Men du har ju ett finger med i spelet på allt som händer i slottet eller du hade" sa Isis roat.

Egeria rycker på axlarna, "Rött är djävulens färg." flinar hon och ler mot sin vän, "Jo, jag hade det, genom dig. Det är ganska roligt när vissa av idéerna kom från mig och din mor och far trodde det var från dig." skrattar hon.

"Ja de säger ju det. Och jag ser ut som en ängel utan att vara det" sa Isis och ryckte på axlarna. "Man skall inte dumma hunden efter håren" sa hon bara och log sedan.
"Mina föräldrar får tro vad de vill"

"Självklart är du en ängel." skrattar Egeria roat mot sin vän och säger, "Först till bäckkanten vinner." säger hon och sätter av eftersom hon visste att hon behövde försprång.

"Ja en dödens ängel" sa Simon och Isis blängde på honom.
"Nej hon är min ängel" sa Fai och Isis log varmt emot honom innan hon satte efter Egeria. Hon visste inte hur snabb den svarta hästen var men hon visste att Namberia inte skulle ge sig. Det vita stoet satte av i full fart och det kändes som Isis flög fram. Isis kom ikapp Egeria och log emot sin vän. Namberia tryckte ifrån och sprang fortare. Isis tittade på den vida bäcken och försökte stanna Namberia men stoet hoppade bara rakt i. Isis föll av henne. Hon såg strömmen dra tag i Namberia som skrek till förskräckt. Isis simmade efter henne, hon tänkte inte låta sin häst dö. Hon log snabbt åt tanken, hon kunde låta människor dö men inte sin häst. Isis fick tag i henne och klamrade sig fast vid hästen som försökte simma emot strömmen i panik. Isis hörde hur ett vattenfall kom närmare. Hon kramade hårt om Namberia innan de föll ner för vattenfallet.

"Isis! skrek Egeria förfära och vände om stoet i en hast och satte efter de andra mot vattenfallets slut. Isis var säkert död av fallet och det var Egerias fel, hon hade kommit på att tävla varför? hon hade aldrig gjort det innan. Skuldkänslorna sköljde över henne och paniken att förlora Isis.

Isis kände hur hon virvlade runt i vattnet, hon hade ingen kontroll över sin kropp. Huvudet hamnade under vattnet. Hon kände att hon landade i vattnet, Namberia var bredvid henne, något som förvånad henne. Hon åkte upp över ytan och tog ett djupt andetag innan hon hamnade under vattnet igen. Hon kämpade emot strömmen. Hon simmade emot strandkanten och lyckades dra sig själv upp. Hon tittade panikartat efter Namberia. Hon skrek hennes namn och hoppades stoet skulle svara. Hon såg henne inte och hon drog upp knäna emot bröstet. Hon ände tårarna rinna, hon hade haft Namberia sedan hon var föl. Hon skulle inte ha tävlat emot floden, hon visste att Namberia inte gillade att stanna. Hon huttrade till av kylan. Hon önskade att hon kunde vrida tillbaka tiden.