LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

(Ja, läskigt värre xD)

Hon förs till ett rum där hennes saker redan burits upp och en av dvärgarna häller upp vatten till henne i ett kar. Sedan väntar hon på att de ska försvinna innan hon klär av sig och kliver njutningsfullt i. Det var underbart att bara kunna ta det lungt och vila och Tamara njuter av fulla drag. Sedan kliver hon upp och torkar sig innan hon drar på sig den mörkgröna tunikan med den broderade vita hästen på. Hon ler när hon på ett bord får se en borste, exakt vad hon behövde, hennes hår hade en förmåga att alltid tova sig, det kunde också bero på att hon alldrig orkade ägna sig åt det, men ändå. Det går så långt att en av dvärgkvinnorna fick komma in och reda ut alla tovor till hennes hår blev glänsandde och silkeslent.

(Ahw, stackars din stortå D: )

Daeron förundrade sig över dvärgarnas skicklighet bygge. Trotts att rummet han tilldelats, och korridorerna han hade passerat inte hade några fönster, kändes det varken mörkt eller instängt. Daeron lade knappt märke till att han var djupt under marken.
Ombytt och fräsch lämnade Daeron sitt rum. En dvärg (kvinna eller man hann Daeron inte se), lämnade ett av rummen längre fram i korridoren, och dörren blev på glänt efter den. Då Daeron passerade kikade han in genom springan, och fick syn på Tamara. Han stannade upp och knackade lätt på dörren innan han skuffade upp den.
"Är du redo?" undrade han med ett leende.

Tamara såg upp och log glatt då hon fick syn på Daeron som knuffat upp dörren, "Ja, jag är redo." ler hon och lämnar svärdet i rummet, hon är dock inte obeväpnad, vilket hon aldrig är, men dolkarna är iallafall gömda så de inte syns. Hon går fram till honom och de går vidare i korridoren och följer strömmen av dvärgar till en stor gigantisk sal med en enorm brasa, "Det ska tydligen bli fest." ler Tamara glatt till Daeron då hon ser alla sammlade och Gimli på en tronliknande sak i änden av det enorma träbordet.

Daeron log brett och erbjöd sin arm åt Tamara så de kunde gå till festsalen. Han imponerades än en gång av dvärgarnas förmåga att förändra något mörkt och kallt till hemtrevligt och öpper, då de steg in i salen. Brasans ljus fick suggorna att dansa, och dessutom pryddes väggarna av stora järnfat med fler lågor.
De gick längs bordet till Gimli. Daeron fick syn på den rödskäggiga dvärgen som ackompanierat dem tidigare och log brett. Dvärgen höjde sitt stop i hälsning, och Daeron kunde inte låta bli att tycka om varelsen. Han verkade yngre än de flesta, men hans skägg var lika yvigt som de andras.

Tamara himlade roat med ögonen men tog Daerons arm och de gick in i salen. De satte sig vid Gimli och erbjöds redan stora stop med öl. Tamara gillade detta, det var underbart , varmt och hemtrevligt fast de var i ett berg. Och alla var trevliga, jordnära, inte allt så uppnosiga och högfärdiga som alver kunde tänkas vara. "Det är underbart, ditt kungarike glänser." ler Tamara mot Gimli och alla höjer de stopen mot varandra och Tamara tar en djup klunk, hon hoppades på ännu en drömlös natt.

Daeron satte sig bredvid Tamara och tog med ett tack imot stopet. Han höll med om det hon sade och höjde sitt stop med de andra. Ölet var verkligen utsökt, han hade aldrig smakat något lika fylligt. Han kanske borde överväga att flytta hit efter uppdraget.
Maten bars fram: helstekta grisar och ben av lamm, grytor med smakfulla men oidentifierbara blandningar och tillsammans med det mer öl. Daeron kunde inte se några grönsaker någonstans, men han saknade dem inte precis.

Hela festen blev ett virrvarr av underbart gott och fylligt öl och för att inte tala om köttet och grytorna, så gott att det vattnades i strupen. Och de behövde aldrig gå törstiga deras stop fylldes på ständigt och alla skrattade och skämtade. Tamara blev mer och mer avslappnad och tillfreds för vart stop och glädjen och vänligheten av alla att hon blev tillsist, sig själv eller vad som påminde om henne själv eftersom det var längesedan hon fullt ut vart det. Hon skrattade och skämtade med Gimli, Daeron och de närmsta dvärgarna och i denna stund kände hon enbart glädje. Hon kastade en längtansfull blick på Daeron, en blick som sa mer än tusen ord vad hon kände för honom, vad han betydde för henne, ja allt.

Daeron kunde inte komma ihåg när han senast hade varit på en så bra fest. alla verkade var apå gott humör och ingen tänkte på orcherna som väntade någonstans uppe i bergen. Gimli var en god värd, och dvärgarna närmast dem var alla erfarna i livet och i strid. De berättade flera historier, och Daeron lyckades fylla på med några ägna från sina resor.
Ljudnivån var otrolig, och Daeron reste sig slutligen efter rätt så många stop. Han lutade sig närmare Tamara för att göra sig hörd.
"Jag går och letar upp en person", sade han och klappade henne på axeln. Med ett stop i handen gick han längs med bordet till den rödskäggiga dvärgen och satte sig med honom.
"Dricker han?" undrade dvärgen med ett brett leende och ölskum i skägget.
"Det gör han", svarade Daeron glatt och lyfte sitt stop. Dvärgarna runt om vrålade uppskattande och satte igång med att tömma sina stop.

Tamara såg efter Daeron och såg frågande på Gimli om han visste om att Daeron kände den rödhåriga dvärgen. Men Gimli kunde visst inte svara för hans ansikte låg på bordet och djupa snarkningar hördes, han hade druckit sig till sömns, helt enkelt däckat. Tamara och en dvärg ställer sig skrattande upp, "Bäst vi tar och bäddar ner honom." flinade dvärgen och de tar tag under varsin arm på sin axel. Men det funkar inte alls för Tamara som är på tok för lång för dvärgen och dessutom inte alls är stadig på fötterna. Så en annan dvärg tar över och Tamara ser dem försvinna och ostadigt sätter hon sig sig ner på bänken, tar ett köttstycke och ytterligare ett stop och kunde inte annat än njuta av känslan, känslan att alla problem var ur världen, att de inte hade uppdraget, att inte orcher stod för dörren, även om det sista bara gladde henne.

Daeron deltog glatt i dvärgarnas drickspel (varje gång någon skrattade var man tvungen att dricka), och bekantade sig med Kol, som den rödskäggiga hette. Dvärgen visade sig vara en bekymmerlös krabat som verkligen såg framimot att jaga ner orcher följande dag. Och han oroade sig tydligen inte för huvudvärk och illamående följande dag.
Tanken på detta var dock något som fick Daeron att sätta ner sitt stop och resa sig. Dvärgarna protesterade drucket, men ingen hade krafterna att faktiskt hindra honom från att återvända till ändan av bordet, till Tamara. Daeron satte sig och lutade armbågarna mot bordet.
"Vilken fest", sade han lättsamt.