Nicole Smith

Inte nu i alla fall. Hon är hos hennes pojkvän just nu.

okej...

Har fått idéer nu så nu går det undan

Jippi!!

jaaaaa!!!

Awesome!

Kapitel 24

Nicole gick nerför trappan som ledde ner till entrén. Hon hade fått flera konstiga blickar från olika elever och vissa hade till och med sett rädda ut. Hon förstod inte riktigt varför. Hon hade ju inte gjort något mot någon. I alla fall inget som hon kunde minnas. Hon ångrade att hon hade tagit på sig sin blåa volangkjol i morse när hon träffades av den kyliga vinterluften som blåste in från dörren som en tredjeårselev höll öppen åt sin kompis. Hon velade lite vid trappan som ledde ner till fängelsehålorna. Skulle hon gå ner och ta på sig något varmare? Om hon gjorde det och Draco vaknade så skulle killarna springa till quidditchplanen och leta efter henne. Hon bestämde sig för att försöka stå ut i kylan med kläderna hon hade på sig. Hon drog koftan tätare om sig och gick ut genom den öppna dörren. Killen som höll upp dörren backade undan lite när hon gick förbi. Hon såg konstigt på honom men gick snabbt vidare. Snön höll på att smälta bort helt nu. Man kunde se små grässtrån sticka upp lite här och var och på vissa ställen var snön helt borta. Hon mötte en del elever på slottsgården och alla kollade konstigt på henne.
”Vad glor du på?” sa hon irriterat åt en tjej från Gryffindor. Hon vände snabbt bort blicken. Nicole suckade och fortsatte att gå. Hon kastade en blick mot quidditchplanen och såg en människa flyga omkring där. Hon gissade på att det var Cormac.

Hon klev ut på planen och såg upp mot den molniga himlen. Hon såg Cormac cirkla runt planen och han hade tydligen inte sett henne. Hon satte två fingrar i munnen och blåste. En stark vissling hördes och Cormac såg ner på henne. Han dök ner mot marken och rätade inte ut kvasten förens han var en halvmeter ovanför marken. Han tog sikte på henne och tvärnitade framför henne. Han satte ner fötterna och klev av kvasten.
”Så, du bestämde dig för att dyka upp ändå”, sa han kaxigt och bar upp kvasten. Han såg på hennes tomma händer. ”Vart har du gjort av kvasten då?”
”Jag kan inte tävla, inte idag”, svarade hon snabbt och huttrade till.
”Bangar du ur?” sa han och skrattade lite. ”Du hade ändå inte haft en chans mot mig.”
”Jag bangar inte ur för att jag är rädd, Cormac”, svarade hon irriterat. ”Draco behöver mig.”
”Då är det sant det som sagts alltså”, sa han och suckade. ”Jag trodde inte det om dig, Black.” Hon såg frågande på honom.
”Vad pratar du om?” frågade hon oförstående.
”Alla vet att det var Draco som la förbannelsen på Katie och de flesta tror att du hjälpte honom”, svarade han och började gå mot utgången.
”Vänta lite, ingen vet om det var Draco som förbannade henne och jag skulle aldrig hjälpa honom med något sådant”, svarade hon surt och vände sig om. ”Potter dödade honom nästan inne på toaletten och den trollformeln skulle ha träffat mig om inte Draco hade puttat undan mig och offrat sig själv!” Han vände sig om.
”Och varför skulle Harry kasta en trollformel mot dig om du inte var med i Dracos plan?” frågade han irriterat.
”Inte vet jag, den kanske var menad åt Draco men han siktade fel”, svarade hon surt. ”Och anklaga inte Draco Malfoy mot någonting han inte ens har gjort!” Hon gav honom en arg blick och gick förbi honom. Han tog tag i hennes arm och höll fast henne.
”Hur kan du vara så säker på att han inte gjorde det?” frågade han. ”Hans pappa är en dödsätare, hans moster är en dödsätare, hela hans släkt är anhängare till Du-Vet-Vem.”
”Hela hans släkt?” sa hon surt och backade några steg. Hon såg honom i ögonen. ”Jag är släkt med honom.” Hon ryckte bort hans hand och gick förbi honom igen. Hon tyckte att det hade blivit kallare helt plötsligt. Det kom stora rökmoln när hon andades ut. Hon hörde en duns bakom sig och snodde runt. Cormac låg på det frostiga gräset med en stor Dementor framför sig. Hon drog fram sin trollstav och riktade den mot varelsen.
”Expecto Patronum!” skrek hon och en ljus stråle sprutade ut från staven och formade sig snabbt till en ung lejonhane. Den sprang mot Dementorn och motade bort den från Cormac. Den flög bort från honom och försvann. Hon sänkte trollstaven och satte sig på knä bredvid honom. Han reste sig upp på armbågarna och såg på henne.
”Du... du räddade mig”, sa han chockat. Hon stoppade ner trollstaven i fickan igen och räckte fram sin hand mot honom för att hjälpa honom att komma upp på benen. Han tog den och drog sig upp. Han vinglade till några gånger och la tillslut sin hand på hennes axel för att hålla balansen.
”Nicole!” hörde hon någon ropa. Hon vände huvudet mot ingången och fick se Daniel och Zach komma springande mot henne.
”Det där var typ grymt!” sa Zach och stannade någon meter från henne. ”Du bara bam!” fortsatte han och gjorde ett antal olika ljudeffekter. Hon såg frågande på honom.
”Det var bara en patronus”, svarade hon och la Cormacs hand på sin andra axel så att han kunde stödja sig på henne ordentligt. Daniel gav Cormac en iskall blick.
”McLaggen”, sa han kyligt.
”Miller”, svarade Cormac lika kyligt. Zach suckade.
”Kom igen nu, det var ju typ 8 år sedan, släpp det!” sa han irriterat och skakade på huvudet. ”Men i alla fall, det var grymt, Nicole.”
”Vad var det för speciellt med min patronus?” frågade hon förvånat.
”Den formade sig till ett lejon”, fortsatte han lika uppspelt.
”Ja, och?” svarade hon.
”Det är avancerad magi”, svarade Daniel.
”Menar ni att ni inte har fått lära er hur man frammanar en patronus?” frågade hon förvånat.
”Vi har inte ens lärt oss patronusformeln”, svarade Zach. ”Men du kanske kan lära mig?”
”Hallå! Skadad trollkarl som behöver lägga sig ner snarast här!” sa Cormac irriterat och stönade lite när han tog ett steg framåt. Daniel såg irriterat på honom.
”Du kanske borde vara lite mer tacksam”, sa han surt. ”Nicole räddade dig precis.” Cormac öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.
”Har Draco vaknat föresten?” frågade Nicole hoppfullt. Zach nickade.
”Ja och han ville att du skulle komma till honom”, sa han. Nicole log lite och började gå. Cormac stönade till när hon började röra på sig men linkade fram i hennes takt.

Nicole hade släppt av Cormac hos hans kompisar i stora salen och gick upp mot sjukhusflygeln. Zach och Daniel hade gått ner till uppehållsrummet för att fortsätta på en skoluppgift. Hon trodde inte speciellt mycket på dem eftersom att det hade varit Zach som hade sagt att de skulle göra det. Hon gick igenom korridoren som ledde till sjukhusflygeln. Den var helt folktom. Hon öppnade den stora trädorren och klev in i rummet. Draco låg med slutna ögon i den femte sängen på vänster sida. Blaise satt fortfarande hos honom. Han såg upp på Nicole och log lite. Hon gick fram till dem.
”Han sover igen”, sa Blaise tyst. Nicole satte sig ner på andra sidan av sängen och strök bort en hårslinga ur Dracos panna. Han rörde sig inte.
”Hur länge var han vaken?” frågade hon försiktigt.
”Ungefär en kvart”, svarade han och suckade. ”Det första han sa när han vaknade var 'Nicole'.” Hon såg förvånat på honom.
”Jaha, skumt”, svarade hon fundersamt. Det blev en pinsam tystnad i ett par minuter. Tillslut harklade Blaise sig.
”Vad sa Cormac då?” frågade han.
”Inte mycket vettigt”, svarade hon. ”Han kallade Draco för lite saker och mig för lite saker.”
”Vad kallade han dig för?” frågade Blaise och lät lite irriterad. Hon höjde ena ögonbrynet mot honom.
”Fegis och dödsätare”, svarade hon lugnt. ”Hur så?”
”Ingen orsak, ville bara veta”, svarade han snabbt.
”Han kallade även Draco för dödsätare och sa att han hade förbannat Katie Bell”, fortsatte hon.
”Tror Cormac att Draco gjorde det?” sa Blaise förvånat. ”Visst, Draco kan verka elak och så, men han skulle aldrig kunna förhäxa eller förbanna någon.”
”Så du tror inte på ryktena om honom?” frågade hon lättat. Han skakade på huvudet.
”Nej, jag har känt honom hela livet och han skulle aldrig kunna göra något sådant”, svarade han. Han lutade sig fram över Draco mot henne. ”Vad hände egentligen inne på toaletten?”
”Harry attackerade Draco med massa trollformler och Draco kastade tillbaka ett antal”, började hon. ”Och det skulle egentligen varit jag som låg i den här sängen.” Blaise såg på Nicole, sedan på Draco och sedan tillbaka på Nicole.
”Så du menar att Draco räddade dig?” frågade han. Hon nickade. Han lutade sig tillbaka igen. ”Vi kanske borde lämna honom ett tag nu.” Han reste sig upp. Nicole kände hur hennes mage kurrade.
”Jo, jag är rätt hungrig”, svarade hon och reste sig upp. ”Men tänk om han vaknar?” Hon satte sig ner igen.
”Om han vill träffa oss så kommer Madame Pomfrey meddela det till oss”, svarade Blaise snabbt och drog upp henne från stolen. ”Kom nu innan du svälter ihjäl.”

BRA!

Bra ja!