The Mugglis Games 3th

Hoppas kapitlet kommer idag^^
Eller imorgon:3

Kapitel 4
DAG 4/ Natt
avifors vaknar omtöcknad och uttorkad på den halvmeterlånga stranden intill tjärnen. Hon är blöt och kall, och helt täckt med lera och sant. Men åtminstone vid liv. Än så länge. Det känns som om tungan har svullnat upp till sin dubbla storlek och den känns klibbig och uttorkad. Hon undrar om det är ofarligt att dricka vattnet ur tjärnen, men vågar inte riskera att det inte är det.
Hon vet att hon kommer att ångra det, men ändå motstår hon frestelsen att dricka av vattnet. Hennes armar och ben känns domnade, men hon tvingar dem att röra på sig tills hon får tillbaka känseln. Fördömt också. Alla hennes tillhörigheter har ryckts ifrån henne när hon var ute i vattnet. Hon funderar en sekund på att hoppa efter det i vattnet, men inser att hon inte skulle klara det.
Hon släpar sig in i skogen för att söka skydd mot kylan som natten fört med sig.
Uttorkad och utmattad dimper hon ner på en stubbe i skogen. Hela världen snurrar och hon känner att hon kommer att dö om hon inte får någonting att släcka sin törst med snart. Finns det inga sponsorer i denna värld? Hur grymma kan de vara om de håller inne med vattnet när det är det hon behöver för att överleva? Knappt har tanken tagit form i hennes hjärna förrän ett surrande hörs. En silverfallskärm kommer singlande ner ur luften. Avifors stirrar hypnotiserad på fallskärmen. Vatten är allt hon kan tänka. Till hennes enorma förtret landar fallskärmen i en hög buske i närheten. Hon svär högt utan att bry sig om vem som skulle kunna höra henne. Hur svårt vore det för de där fördömda spelledarna att trycka på en liten spak så att hon fick vattnet på en gång? En en gång överväldigas hon av vrede över hur de små människorna däruppe sitter i ett maskinrum och fikar medan de kämpar på liv och död därnere. Hon tar ett djupt andetag och tvingar sig att orka lyfta en gren över huvudet och plocka ner fallskärmen ur busken. Självklart fastnar den på vägen. Hon får uppbåda all sin styrka för att rycka loss den. En flaska uppenbarar sig. Trots sitt tillstånd kan avifors inte låta bli att förundras av de absurda i gåvan, absolut en knäpp sponsor.
Snapple?

Nymphadora Tonks! reagerar långsamt på innebörden av Rennervates ord. Hon är själv lite ur gängorna av synen av det som en gång var en levande flicka, men som nu mer liknar blodsylt. Apelsinträd. Plus stora apelsiner. Plus att stå under trädet. Sambandet verkar uppenbart, men ändå kan hon inte riktigt erinra sig det. Någon starkt bevarad överlevnadsinstingt säger henne att de borde flytta på sig. Ett skarpt knakande hörs och får både Nymphadora Tonks! Och Rennervate att återvända till verkligheten med ett ryck. Båda ser sig skräckslaget omkring, precis i tid för att se ännu en apelsin braka ner från trädet ovanför dem. Den ser ut att falla i slow motion, medan Rennervate och Nymphadora Tonks! Desperat försöker flytta sig undan. Med ett öronbedövande brak faller apelsinen ner knappt två meter till höger om dem. Båda spritter till och överfalls sedan av lättnad.
”Oh gode gud!” säger Rennervate lättat och tar sig åt hjärtat. Nymphadora Tonks! Och Rennervate ler mot varandra i tyst vänskap. Det finns vissa saker man inte kan dela utan att börja gilla varandra, att dela en nära-döden-upplevelse i form av en enorm apelsin är en av dem.
En svag duns hörs några meter ifrån dem, och båda ser sig nervöst omkring.
Bakom apelsinen uppenbarar sin Victoire Weasly med ett grymt leende på läpparna. Hon är fast besluten att hämnas döden av LoonyMe och flinar blodtörstigt mot Rennervate och Nymphadora Tonks! Som skräckslaget ser upp på henne. Nu inser det: De är inte jägare, de är bytet. Långsamt sträcker Victoire Weasly ut handen mot apelsinen, utan att släppa Rennervate och Nymphadora Tonks! Med blicken, och fortfarande leende. En sekund innan någonting händer inser Nymphadora Tonks! vad hon tänker göra. En av hennes uträkningar gör sig självt i hennes hjärna. Kulle med rund sak på. Plus att stå nedanför kullen. Plus att putta på den runda saken. En sekund fortgår.
”SPRING!” skriker Nymphadora Tonks en sekund försent.

Förtvivlat angelägen om att hitta skydd rusar Twix panikslaget omkring medan lukten av rök sprider sig i skogen. Ögonen tåras av ångorna och hon kastar sig ner på marken för att undvika de giftiga gaserna i luften. Hon kryper hostande längst rötterna på enorma träd tills hon inte orkar krypa längre. Hon lyfter på huvudet och försöker se trots sina rinnande ögon och den svarta röken som effektivt fördunklar hennes syn. Hon tar av sig sin jacka och trycker den mot ansiktet. Bättre. Nu kan hon iallafall andas lite bättre. Den kvävande hettan trycker mot henne från alla håll. Det enda hon kan göra är att försöka kravla sig bort från den, trots att hon knappt vet vilket håll som är uppåt eller neråt. Efter vad som känns som flera evigheter av kvävande hetta och rök hittar hon fram till en liten tjärn. Hon har vett nog att knyta av sig skorna innan hon kastar sig huvudstupa ner i den. Den första känslan är lättnad. Sen kommer smärtan. Brännsår. Hon visste att det inte var bra att ha på iskallt vatten på ett färskt brännsår, men efter ett tag fördunklades smärtan till ett avlägset dunkande. Hon var så utmattad att hon fick kämpa för att hålla huvudet över vattnet och försökte strunta i det varma bultandet från alla små brännsår som hon hade fått över hela kroppen. För första gången i spelen önskade hon att hon hade en annan själ i närheten. Någon som kunde trösta henne, men hon var ensam. Ingen skulle hjälpa henne nu. Hon skulle få försöka överleva själv. Det accepterade hon trots att hon inte gillade det. För varje sekund blev det svårare att hålla sig över ytan och hon blev tvungen att ta sig in till land. Väl där hittade hon till sin förtjusning ett par av de ätbara växter hon hittat tidigare i närheten av vatten. Nu när hettan hade lagt sig upptäckte hon att hon huttrade av kyla. Jackan hade hon inte kvar, och det återstod inte mycket av den svarta tröjan hon en gång haft. Hon tvingar sig själv att inte somna och börjar släpa sig mot skogen för att hitta någonting att lägga på brännsåren.

På översta våningen av skyskrapan Erfie, i mitten av Huvudstaden Mugglistown, till vänster om Rektorns residens, i kontrollrummet för det tredje Mugglisspelet sitter Spelledare och sponsorer.
Spelledarna förbannar sig själva, varandra och spelarna i Mugglis spelet. Ingen av deras uppfinningar och påhitt har lyckats. Många deltagare har varit med om ödestigna äventyr och invånarna har suttit som klistrade vid sina tv apparater hemma i distrikten. Men ingen har dött! Spelledarna börjar bli desperata, snart måste någonting hända. En tekniker vid namn Amy vänder sig bedrövat till överste spelledaren EMELESEL och frågar henne:
”Vad ska vi göra?! Ingen har dött, och alla har slagit sig i lag med varandra! Vi måste få någonting att hända, Alaric är inte färdigkonstruerad än, och vi kan inte bara slänga ut ett par muttar. Deltagarna verkar ovilliga att dö!” EMELESEL nickar instämmande. Om en dag borde Alaric vara klar att sändas ut, men tills dess? Hon får en idé och vinkar till sig en av de yngre spelledarna.
”Signalera att en festmåltid ska serveras!” Förkunnar hon och ögonen glittrar av glädje.


Förlåt så hemsk mycket för tråkigt och kort kapitel! Blev en liten del av varje person, men bara om tre. Håller på att skriva liknande om de andra deltagarna, hoppas kunna få upp det snart. Sen håller jag ju på att förbereda Alaric och en festmåltid... xD

TOTALLY AWESOME!! ♥

DET DÄR VAR INTE TRÅKIGT! DET VAR ASBRA

Dödade jag dem????

Tack =)♥

Victoire Weasly vi får väl se

Jättejätteawesome!!! ♥

Jättebra kapitel!
Fast jag är med i för många tror jag, jag minns nämligen inte om jag lever eller inte x)

Tack ♥♥

Luna.Lovegood Haha xD Måste försöka reda ut det där

Det var jättebra!^^