Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Olivia nickar. Men hon är inte lika säker som Kol. Hon kryper ihop på bordet och begraver ansiktet i händerna och låter tårarna rinna. Framtiden, så hade han sagt. Men framtiden ändras alltför lätt. Hennes framtid hade varit tester och död vid tidig ålder men det blev ju inte så. Om hon inte blir skjuten eller något ute i kriget vilket hon fram till nu uppvisat att hon klarar av ganska bra. Och 'göra sitt' det enda Olivia är bra på är att förvandla sig och nästan ta kol på sin far. Hennes far som nu kommer bli fängslad. Men nu har hon iallafall Aley och Jacob kvar...

Kol saknade dem alla redan, men han hade ju inget val. De andra skulle väl också till det landet efter ett tag i alla fall, hoppades han.
"Du kommer att älsa fredslandet!"utbrast Christal uppmuntrande och strök sig mot hans ben.
"Vi får hoppas det", svarade Kol och svängde på huvudet för att ta en sista blick mot lägret.

Jacob vred sig i sömnen. Det var så behagligt att ligga på det stället. Han slog upp ögonen och fann sig själv i ett ljust rum där rörelse fanns överallt.
"Vad är jag?", mumlade han för sig själv.
Svaret verkade komma från ingenstans.
"Bra. Du är vaken", sa en röst och Jacob såg till sin förfäran en man. Han pratade med en mörk stämma. "Det gör ingenting", sa mannen och log vänligt. "Du ska få vila."
Jacob vände sig om och såg Aley och Olivia bredvid sig.

Olivia har fortfarande spår av tårar på kinderna men lyckas med ett leende.
"Hur mås det?" Frågar hon med en vag glädjeantydan. "Du har varit borta nu ett tag." Fortsätter hon och lägger huvudet på sne.

"Ta tag i min arm", sade Christian då de kommit fram till gränsen av slaget. Kol tittar bakom sig, skulle han verkligen åka? Han ville inte, men ändå ville han.
"Varför slipper jag inte senare till fredsvärlden?"frågade han allvarligt och Christian suckade.
"Lika envis som din far", muttrade han, "du slipper senare."
Kols hjärta stannade.
"Varför sade du inte det med en gång?"frågade han anklagande.
"För att jag ville se vad du går för, men nästa gång jag kommer, som är om en vecka exakt, så måste du följa med mig!"sade Christian allvarligt och Kol nickade.
"Det lovar jag!"sade han och såg på Christal som såg på honom med huvudet på sned. "Kom Christal!"
Kol började springa så snabbt han kunde tillbaka till lägret.

Olivia sneglar som smått ut genom tältöppningen, hela tiden. Hon förstår inte varför. Kol kommer inte tillbaka, han har åkt till alvlandet för gott och kommer vara lycklg där. Olivia vet inte om hon ska tycka det är bra eller dåligt. Det finns nog inga nackdelar med det egentligen om nu hon kommer snart efter. Undrar om man måste dö för att komma dit?

Kol springer fram till tältöppningen och river upp delen som hänger för och ser dem alla tre stå där, Aley, Jacob och Olivia.
"Eh...hej!"sade han och kliade sig generat i nacken.

Olivia hoppar chockat till när hon hör Kols röst. Hon vänder sig om och ser honom stå där.
"Jag hallucinerar inte va?" Frågar hon genast och blinkar ett antal gånger i snabb följd. Men han står där. Är det här något slags psykiskt skämt?

"Kol?", sa Jacob förvirrat. "Vad har hänt? Vad... varför... Kan någon berätta för mig vad som har hänt?!"

Kol flinade.
"Nej, i så fall hade jag nog hoppats på att hallunicationen varit på riktigt!"sade Kol och log mot henne. "ta inte ut någon seger i förskott bara, jag stannar här endast i en vecka till, sedan dödar nog min farbror mig om jag inte följer med till fredslandet!"
"Jacob! Du är vaken! Jag borde ha följt med min farbror till fredslandet just, men jag stannar här i en vecka till!"