Svart EMO

Hahhah Alltså det jag skrev där tidigare.... Det var SANT Du e en FANTASTISK författare

Du äger verkligen på att skriva!!! ♥ Det här är den bästa aktiva fanfic som finns!

Hejsan! Tack för alla JÄTTEFINA kommentarer!!! Nu kommer ett kapitel ur Nicks perspektiv!

Kapitel 42

Nicholas
”Du vet att du kan berätta vad som helst för mig, va? Vad som helst.”
Orden ekade fortfarande i mitt huvud. Jag satt i en fåtölj framför brasan i Slytherins uppehållsrum. Det kändes som om jag var trasig, hackad i bitar. En skarp smärta högg till i bröstkorgen.
Jag hade hela tiden övervägt att berätta allt för Kimberlie, men hade aldrig vågat. Jag försökte glömma bort dödsätarjobbet, men det gick inte. Allting påminde mig om det. Slytherinelevernas tjat om hur duktig dödsätare deras pappa/mamma var. Lärarnas varningar om att aldrig gå ut sent utan sällskap och tillåtelse. De skrämda viskningarna när man såg dödsätarna stå utanför Hogwarts portar.
Värst av allt för uggleposten. Hela tiden fick jag post från Malfoy’s. För att ingen annan skulle se, var det lösenordskyddat. Man knackade på pergamentet med trollstaven och sa lösenordet. I varje brev stod nästa brevs lösenord, så det ändrades alltid. Jag hade fått lära mig hur man gjorde, så när jag skickade brev tillbaka så fanns det ingen chans att upptäcka mig. Det var ett perfekt sätt att hålla breven hemliga, tänkte jag bittert.
I varje brev stod det instruktioner om vad jag skulle göra härnäst, och varningar om att de skulle döda Kimberlie om jag inte lydde. Det var små uppdrag; prata lite extra med Flitwick och lirka ur honom några av trollformlerna som höll slottet skyddat, be Dumbledore att berätta extra om Hogwarts på extralektionerna, fråga Snape om olika bra trolldrycker för att förklä sig. Snape betedde sig som om han inte visste varför jag bad om allt det där, bara att jag var nyfiken, men eftersom han var dödsätare så visste han ju naturligtvis. Men efter vad Lucius berättat, så fick Snape inte ta kontakt med dödsätarna så länge han var under Dumbledores vakande öga, eftersom det var en stor risk.
Klockan slog midnatt. Jag suckade tungt och reste mig upp. Jag var sömnig och trött, men inte en chans att jag skulle kunna somna. Jag hade för mycket att tänka på.
”Du vet att du kan berätta vad som helst för mig, va? Vad som helst.”
Orden fladdrade igenom mitt huvud igen, och fick smärtat i bröstet att fördubblas. Det var inte sant. Jag kunde inte berätta allt för Kimberlie.
Något hade brustit inom mig när hon sa det. Den lilla bubblan som jag försökt hålla inne allt hemskt i hade spruckit, och allt bara vällde fram nu. Jag hade inget att leva för längre. Den enda saken som fick mig att inte springa och hänga mig själv var vad de skulle göra med Kimberlie om jag tog självmord.
Jag ville slå mig själv i huvudet när jag tänkte på vad som hänt. Jag hade varit så nära, så nära, att berätta. Och sen hade jag hört de där tjejerna fnittra om balen. Och så hade jag bjudit ut henne. JAG HADE BJUDIT UT HENNE TILL JULBALEN NÄR JAG EGENTLIGEN TÄNKTE BERÄTTA ATT JAG VAR EN SPION FÖR DÖDSÄTARNA!
Jag kastade mig i sängen, helt förtvivlad. Utan att byta om till pyjamas började jag somna, medan allt hemskt som hänt spelades upp under ögonlocken.
Med den tröstande tanken att jag i alla fall hade bjudit ut tjejen jag gillade, gled jag in i sömnens fridfulla värld.

Dagen efter hände något helt otroligt.
Jag gick ner till frukosten, efter att snabbt borstat tänderna och inte ens bytt om sedan igår. Jag brydde mig inte om hur trött spegelbilden såg ut, med svarta ringar runt ögonen, skrynkliga kläder och slokande kroppshållning.
Väl där nere satte jag mig bara utan att titta efter var jag satte mig, och det resulterade med att jag fick Keith som bordsgranne. Han stirrade på mig med någonting som kunde vara, vadå, medkänsla? Jag struntade i det och började bre en macka och serverade mig ett glas juice.
Uggleposten kom, och jag orkade inte ens hoppas att det inte skulle komma något dödsätarbrev till mig. Riktigt deprimerande dag, om man inte orkar hoppas att inte få instruktioner från Voldemorts undersåtar.
En uggla landade i alla fall framför mig. Den var riktigt ståtlig, med stormgrå fjädrar och majestätisk gul blick.
Jag tog loss brevet från dess fot, och läste med större ögon för varje ord.

Kära Nicholas,
Vi ville tacka dig för dina tjänster. Detta betyder verkligen inte att du ska sluta, nej, du kommer få fler instruktioner. Men här har du en liten belöning för ditt hårda arbete, än så länge. Denna uggla är upptränad till att lyda minsta vink av dess husse, och om du tar väl hand om den kommer den visa dig tillit snart. Ugglans namn är Ouranos. Ta väl hand om honom.

Det fanns ingen underteckning, men det var tydligt att det kom från dödsätarna. Jag stirrade på Ouranos, som nu drack ur mitt pumpajuice-glas, och kände mig plötsligt glad. Jag hade en uggla. Den kunde jag berätta allt för.
Keith vände sig om och tittade på den ståtliga ugglan.
”Wow! Är det din?”
Flera vid bordet vände sin uppmärksamhet till Ouranos och mig. Jag väntade på rodnaden, men den kom aldrig. Istället sa jag kallt:
”Det är min uggla.” Några vid bordet vände sig bort, och andra stirrade mer. Keith såg imponerad ut.
”Sen när har du fått en uggla?”
Blaine fnyste högt.
”Tror du verkligen på rymlingens ord, Keith? Han är väl expert på att ljuga nu, efter att ha rymt så mycket och blivit vild.” Han hånlog, och jag kände ilskan stiga.
Keith verkade tveka. Men innan han sa något, kom en ny uggla inflygande. Alla i salen följde den sena ugglan med blicken, och jag blev uppriktigt förvånad när den landade hos mig. Den var lite klumpig, och Ouranos gav den en högfärdig blick.
Jag tog loss brevet från den klumpiga ugglans fot, och tappade hakan när jag såg vem det var från.
Mamma.

Nicholas,
Jag hoppas du är okej. Jag hörde att du kommit till Hogwarts av din far. Jag ville bara säga förlåt. Förlåt för att jag vart så dum och inte försvarat dig. Nu är du i dödsätarnas grepp och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag älskar dig, Nicholas. Kom ihåg det.
Din mor

Jag fick en klump i halsen. Min mamma. Hur länge sedan var det jag hade sett henne? Kanske tre år. Jag hade inte ägnat henne en enda tanke på flera år, men nu rev saknaden inom mig.
Det kändes ändå beskyddande att få hennes brev. Jag älskade hennes snirkliga handstil, den kändes så vanlig, från ett liv innan allt det hemska. Ett liv där man vaknade till doften av mammas pannkakor, ett liv där ens mamma berättade godnattsagor för en.
Saknaden kändes så… mänsklig. Efter tre år av flykt, uppoffringar och hemskheter kändes det så skönt att känna en så vanlig och normal känsla som saknad.
Jag gav den klumpiga ugglan lite mat, och den hoade tacksamt och flög ut. Ouranos satt fortfarande på bordet och väntade på instruktioner. Jag klappade honom tafatt.
“Du kan flyga till ugglesalen” sa jag lite osäkert. Ouranos hoade och flög iväg.
Jag vek ihop brevet från min mamma och lade det i fickan. Brevet från dödsätarna knölade jag ihop och stoppade i munnen. Keith stirrade på mig som om jag var galen, men jag log bara mot honom och gick därifrån.
Lektionerna den dagen var okej. Vad jag kunde se på schemat så hade jag ingen med Ravenclaw, och det gjorde mig lättad. Något sa mig att en blick på Kimberlie skulle få mig att börja storgråta.
På Trolldryckskonsten skulle vi jobba två och två. I normala fall skulle Snape ha delat in oss, men idag skulle vi få välja partner. Jag var helt säker på att jag skulle bli utan.
Till min förvåning kom Keith och satte si bredvid mig. Han mumlade ett ”hej” och vände sig bort med röda öron.
Vi jobbade i tystnad. Det var lite konstigt, det hela. Sedan när hade Keith blivit min vän igen? Jag kom ihåg hur han bara lämnat mig för Blaines gäng, och bestämde mig för att vara försiktig.
Efter en stund kunde jag inte hålla mig längre.
”Varför är du inte med Blaine och hans gäng?” Det var meningen att det skulle låta anklagande, men det lät bara nyfiket.
”Öh…” Keith tittade hastigt bort mot Blaine. ”Jag… Vi var ojämna, så jag fick ingen att va med.”
Hans öron blev röda igen, och han vände sig bort.
Jag betraktade honom en stund, men återvände sedan för att hacka rötter.
När det ringde ut till rast så följde Keith mig ut, tills Blaine ropade på honom.
”Inte ska du väl hänga med barbaren, Keith? Vi ska spela Klonkboll!”
Keith gav mig en ursäktande blick och gick till Blaine. Jag satte mig under trädet vid sjön och suckade.
Någon kom och satte sig bredvid mig.
”Haft en bra dag?”
Jag tittade på Kimberlie.
”Inte så hemsk” svarade jag. Jag tänkte precis berätta om Ouranos, när jag ändrade mig. Jga kunde bara berätta halva sanningen.
”Min mamma skickade ett brev till mig.” Jag tog ut det ihopvikta brevet och gav det till Kim. Hon vecklade upp det och läste. Efter en stund nickade hon och gav tillbaka det.
Kim verkade inte rörd, sur eller något alls. Hon bara tittade ut över sjön.
Det var en av sakerna jag älskade henne för; hon låtsades inte vara medlidande eller sådär fejkat rörd. Hon bara var ärlig och överdrev aldrig.
”Det är bäst att hålla sig fast vid de saker man har, ” sa hon. ”särskilt i de här tiderna, med dödsätare här och var.”
Kimberlie tittade rakt på mig. Hennes blick borrade sig in i min.
”Jag tror…” Hon tvekade och rynkade pannan. ”Jag tror det finns en spion här på Hogwarts. Flitwick sa ju att dödsätarna hade använt en motbesvärjelse mot en av de starkaste skyddsförtrollningarna, som om de visste om den. Någon måste ha informerat de.”
Det kändes plötsligt tungt att andas. Visste Kim?
”Det kan vara vem som helst.” sa hon. ”Den enda som det omöjligt kan vara är… du.”
Det kändes ännu jobbigare att andas. Kimberlies ansikte lyste av stolthet.
”Nicholas, du är en fantastisk person. Du är rar, omtänksam, snygg, hjältemodig… Du tänkte offra dig för mig. Det kommer jag aldrig glömma. Om det är någon som förtjänar att uteslutas ur de misstänktas lista är det du.”
Det kändes som om mina organ knutit ihop sig till en enda stor boll, och jag höll nästan på att kvävas.
Nej, nej, nej! tänkte jag. Jag vill inte höra på. Det är inte sant.
Kimberlie gjorde någonting jag aldrig trodde att hon skulle göra på en så officiell plats. Hon kysste mig.
Hela kroppen slappnade av och besvarade kyssen. Jag kände mig lätt som en fjäril när den var slut.
”Och det är just därför jag är stolt över att ha dig som pojkvän.”
Kimberlie log och lutade sig mot min axel.
Det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv, och jag ville inte förstöra det med att berätta om mitt jäkla dödsätarjobb.

Naw!!!

Super bra C:

Men om Kimberlie läste meddelandet från Nicholas mamma måste hon väl ha lagt märke till det som hans mamma skrev om "Nu är du i dödsätarnas grepp"? Då borde hon väl ha förstått att han var spionen?
Bara undrar C;

Åh gud du har rätt! :O Tack för att du sa. Nu säger vi allihopa: Kimberlie trodde att mamman menade att de vart jagade av Dödsätare. Jag kanske kan klämma in lite i nästa kapitel att Kim tänkte på det... Tack Lily Evans, jag hade helt glömt bort!

SUPERBRA KAPITEL!!!!!!!

Jättebra kapitel brevet från Nicks mamma var jättegulligt ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Haha, ingen orsak C:

Aww, stackars Nick c: