This feeling I have...Could it be... love?

AMGAWD ÄLSKAR ERA KOMMENTARER THEY MAKE MAH DAYY JAOO ♥

---

kapitel 34 - Oväntade händerlser och att ge sig ut på fantasitripp
Del 3

Rosie

Jag frös till, sedan log jag brett. Förklaringen till att han aldrig var med de andra killarna då de spanade på tjejer hade nyss uppenbarat sig. Albus såg lite nervöst – men fortfarande lätt ilsket – på mig, och verkade stålsätta sig för min reaktion. Jag började skratta lågt och kramade om honom.

”Åh, Albus!” sa jag med ett fnitter, ”jag är så glad för din skull! Är det någon annan som vet?” frågade jag sedan och såg upp på honom. Han slappnade märkbart av och log lite mot mig. Sedan skakade han på huvudet.

”Nej, bara du – och han såklart” svarade han och lyfte blicken igen med drömmande ögon. Jag släppte honom, men höll kvar taget om hans arm, och vi började gå igen. Jag kastade en blick ut genom ett av fönstren och såg att mörkret låg som en slöja över skolans områden, endast bruten av det tunna ljuset från månen och stjärnorna. Det var nästan nymåne. Jag vände mig mot Albus igen, fick lyfta blicken eftersom han var så mycket längre än jag. Jag vara bara 155 centimeter lång och det tyckte jag var kort i jämförelse med de andra flickorna i min årskurs.

”Så vad heter HAN då?” frågade jag, med lite extra betoning på ordet han – fast med vänligt tonfall såklart. Jag kände inget annat än glädje för min kusins kärlek… ”Till skillnad från vissa andra släktingar” tänkte jag lite bistert. Albus märkte inget och log snabbt.

”Joseph Terrine, fjärdeårselev från Hufflepuff” svarade han med öm röst. Jag log mot honom igen, och tittade sedan på klockan.

”Shit, om någon prefekt ser oss här så här dags så blir det otrevliga följder, I can tell. Vi måste skynda oss!” utbrast jag, och vi började springa genom de ödsliga korridorerna. Stegen ekade mellan stenväggarna och jag blev stressad av tanken på att någon hörde oss. Men i den fart vi rusade fram i, hur skulle någon kunna stoppa oss?


Vi nådde Gryffindortornet efter cirka fem-sex minuter. När vi kom fram till Tjocka Damen såg hon irriterat på oss, men ryktet om min sjukdom verkade ha spritt sig så efter ett tag log hon bara mot mig. Men hon kastade en blick mot Albus.

”Så du är på fötter nu Miss Weasley, ja, jag har ju fått budskapet om att du skulle komma sent, men vad den unge herren här anbelangar…” Hon sneglade på Al igen. Jag skyndade mig att ingripa.

”Albus här höll mig sällskap från sjukhusflygeln” sa jag hastigt. Tjocka Damen var tyst ett ögonblick, och jag sade lösenordet (Smulsvamp). Porträttet gled upp, och vi steg in genom det. Albus försvann uppför spiraltrappan, medan jag gick uppför den förrädiska trappan i sten till det mer nedtonade rummet. Där uppe hämtade jag min Mac och gick sedan ner igen. Jag var bara inte trött. Jag satte mig med benen under mig i en av de pösiga fåtöljerna vid brasan – fast det nu bara var glöd i eldstaden – och öppnade Firefox. Skrev in adressen och loggade in på Facebook. Elva nya händelser, två meddelanden, en vänförfrågning från en viss Glinda McCarthey från Ravenclaw och kollade sedan händelserna. Inget intressant. Puffade James och Talyssa. Efter det kollade jag mina meddelanden.

Och stelnade till.

---

DU-DU-DU-DUUUH

Vem vem vem veeem?

Man kan inte ha med tekniska saker till Hogwarts
Står i böckerna, men det är en detalj som jag inte tänker på så mycket
Förresten, SUPERBRA!

OMG omg omg omg *försöker lugna ner mig* Nu får du allt skriva mer, or I vill die!

meraa ♥

SUPER DUNDER BRA

Vissa saker måste man ha med för att något måste fungera i en berättelse

O.O

SuperAwesome!!!

Tack IGEN alla finisar för ert stöd och kommentarer! Love ya'! ♥

---

Kapitel 34 - Oväntade händelser och att ge sig ut på fantasitripp
Del 4

Rosie

Meddelande från ”Den där du vet”, vars vänförfrågan jag hade accepterat för bara en dag sedan. Vi hade inga gemensamma vänner, användaren var ny, men eftersom lärarna av någon skum anledning höll koll på alla som var medlemmar på Facebook så visste de när någon ljög om exempelvis plats eller ålder. Denne ”Den där du vet” var tretton år gammal och gick på Hogwarts. Enligt information i elevhemmet Slytherin – vilket hade fått mig att tveka en sekund innan jag bekräftade förfrågan.

Jag läste meddelandet.

”Hey Rose.

Jag ville bara säga att det är kul att se dig på fötter igen. Den där attacken var – enligt vad jag har hört – hemsk. Var det verkligen din kusin som var besatt? Shit, stackare.

Du vet vem jag är, trots att du inte ser det nu. Så man kan säga att jag vet vem du är, men du vet inte vem jag är – trots att du gör det. Förvirrad? Det är meningen. Jag vill inte att du ska veta vem jag är (fast du redan gör det) men en sak ska du veta: det var jag som lämnade rosen vid din sjukbädd.

Du har sett mig många gånger, men trots det, kommer du inte känna igen mig. Kanske du redan har listat ut vem som döljer sig bakom dessa rader av ord, kanske inte. Trots det hoppas jag att du någon gång förstår att jag alltid kommer minnas dig…”

Jag läste meddelandet flera gånger, försökte hitta en antydan om vem det var, men de jag fann var vaga. En upplysning fick jag dock, och det var den om rosen. Denne okände person, som också i sjukhusflygeln hade värmt mitt hjärta, fick mitt inre att fyllas med tacksamhet över personens vänlighet.

Jag smällde ihop min Mac, orkade inte sitta uppe längre. Jag tog den under armen, och gick uppför stentrappan till den efterlängtade himmelssängen. Så fort jag lagt mig ner lät jag mig omslutas av vackra drömmar, där en person utan ansikte gav mig buketter med vita rosor, som blev till damm i mina armar.

---

Nu vet ni vem det är :3

aw , mer a ♥

Naaw vad sött!!!!! ♥