~~Hedviggs liv~~

Tack, Tack, Tack

Varsegod

♥

Snällt, amanda1104

Tack du är också snäll

Nu ska jag inte störa dig mer så att du inte kan skriva på nästa superbästa kapitel.

♥ Tack, skriver mer nu då

Kapitel 68
VID-BEHOV-RUMMET

På den senaste tiden hade ingenting varit roligt, det som normalt var det hade förvandlas till tusen gånger tråkigare
Harry hade jag inte häller sätt till och ett konstigt ryckte hade spridit sig om att dem träffades i Vid-behov-rummet, som jag varit i fyra år tidigare.
Trots allt det tråkiga i livet kunde jag inte motstå att bli lite nyfiken. Så efter lunchen smög jag till våningen där Vid-behov-rummet var.
Jag visste hur man skulle komma in, men det skulle bli lite svårt den här gången.
''Jag behöver få veta sanningen.'' tänkte jag, väggen var fortfarande en vägg.
''Jag kan hjälpa till.'' Funkade fortfarande inte.
Å! Vad skulle jag göra då?!
''Visa mig vägen till roligare än detta, jag kan inte leva i en värld utan Cedric! Gör livet bättre!'' Tänkte jag och utan att jag riktigt menade vad jag sagt ändrades väggen till en port.
Jag tittade åt sidorna och gick sedan in.
Det var fullt med personer och Harry stod framför mig.
-Hej, Cho, vad kul att du kom, sa Harry generat. Jag nickade, rummet var mycket större och mer annorlunda än det varit förut!
-Vi lär oss Expelliarmus, sa Harry.
Trots att jag redan kunde Exeplliarmus låtsades jag att jag inte kunde göra det.
-Men, vad är egentligen det här? Frågade jag Harry.
-Å, det är DA, svarade Harry.
Jag fattade inte vad det var, men jag frågade inte häller.
I slutet när alla hade gått var det bara jag och Harry kvar.
-Jag borde nog gå nu, sa jag, men gick inte.
Harry nickade och kom och ställde sig mitt emot mig.
En mistel hängde på väggen.
-Du kanske inte borde stå under misteln för då kanske det kommer någonting i ditt hår, sa Harry.
Jag tittade konstigt på honom, men skrattade sedan efter.
Han kom närmare och närmare, jag visste inte vad jag skulle göra, jag tror att jag älskade Harry.
Jag lutade mig närmare mot honom och plötsligt möttes våra läppar...

Märaaaaaa