PRS Lupple & Medi

Hon kom ut och såg på honom.
"Varför hon fick där attacken var för att de försökte flytta henne igen. De har lyckats att lösa det. Men vi gör allt vad vi kan." Hon såg oroad ut.
"Väck henne inte. Hon behöver sova." Hon såg på gustaf och harklade sig.
"Du är rätt stor som varg. Kan du bära henne om det är ett måste? Vi måste tänka utanför lådan. Om vi flyr kommer de att tro at någon av er tog henne."

Dorian svalde hårt och stirrade mot fönstret.
Såklart att hon aldrig någonsin skulle vara säker.
Han slöt ögonen och försökte verkligen hålla lugnet.
Det var en stor samling runt dem. Han kände varenda ens närvaro.
Gustaf svalde hårt men nickade.
"Självklart kan jag bära henne." Sa han allvarligt.
Simon steg fram med huvudet böjt mot marken.
" De är väldigt starka. Jag gör allt jag kan. Jag drar kraft från er alla. Hon också. Men de är så många. Vi måste ha en plan." Sa han allvarsamt.

Lathan harklade sig och såg på dem alla. "Vi måste förflytta oss. Börja om. Dölja hennes kraft. " Sa han och suckade.
"Dölja allas kraft. " Fortsatte han.
Dorian slog upp ögonen, han hörde allt de sa. Men kunde inte riktigt ta in det.
"Vi måste ta olika vägar. Alla med något från henne så de inte kan följa oss. Den mest osannolika måste ha henne med sig." Sa han trött.
"Efter imorgon. " Fortsatte han och vände sedan om men var blockerad att gå ett endaste steg till.

Bella ickade och såg på dem.
"Har ni ett hus i åtanke Lathan? så hon kan skiva sitt namn i sin ägo som detta hus." Hon såg sorgset på dem.
"Det kommer hon inte att gilla. Hon verkar älska detta hus."
Maria såg på dem.
"Ja men vi kan alltid komma tillbaka om ett år. Ingen fara." Hon log oc smekte sin mans kind.
"Hon är vår nya dotter och vi älskar henne. Lathan har blivit mjukare och det är tack vare henne" Hon log mot sin make och såg på sin son.
"Gå upp till henne och se till att hon är säker. "

Lathan nickade sakta.
"Vi har många hus i våra ägor. Jag har inte ett specifikt just nu. Det finns olika alternativ. Åka så långt som möjligt ifrån dem eller vara så nära som möjligt. Jag måste tänka." Sa han och svalde hårt.
"Hon kan få skriva på det." Sa han sedan.
Hörde Maria och la en arm om henne.
" Vi kan alltid komma tillbaka." Viskade han lågt.

Samma stund som Maria sa orden så tog han ett språng upp genom fönstret och landade ljudlöst vid sängkanten och stirrade på henne.
Hon var fortfarande här.
Det var med stor sorg som han tyst började packa ihop sina kläder. De han ville ha med sig, resten packade han in i olika lådor för att de inte skulle bli förstörda. Det var nog mer än ett år innan de kunde komma tillbaka hit.

Hon kved till och rörde sig i sängen. Hon satte sig upp men hon verkade sova fortfarande.
"Vi kommer att ta henne." Rösten tillhörde inte Willow men hon satt rakt upp och ögonen var fortfarande slutna.
"Vi kommer att ta henne tillbaka och det finns inget ni kan göra åt saken."

Dorian stod blickstilla när hon satte sig upp och stirrade på henne.
Det krävdes allt i hans makt för att inte skrika rakt ut, eller ta Willow och börja springa.
Han var tacksam för att fönstret var öppet så de andra med största säkerhet kunde höra.
Det tog inte lång tid fören rummet var fullt av vampyrer, varulvar och häxor.
"Jag kommer vända upp och ned på världen för att nå till er och låta er bli aska. " Fräste han, blottade sina tänder och ville nästan attackera Willow för att de använde henne som nån slags docka. Men Lathan höll ett stadigt grepp om honom och bara studerade det hela.

"Åh vad rädda vi blir." Han som styrde Willow skrattade.
"Men vi tar henne snart var så säkra och då är det för sent."

Willow fick ett sovande ansikte igen och föll ner igen och sov vidare.
Maria slog handen för munnen och såg på sin man.
"Vad ska vi göra?"

Orden hängde kvar i rummet och alla verkade hantera det olika.
Simon satt på knä och mässade.
Gustaf vakade av och an.
Armelle satt stelt på fönsterbrädan och tittade åt alla håll.
Alexander var framme vid Willow för att undersöka henne. Lathan höll så hårt i Dorian att det gjorde ont. Medan Dorian kämpade för att ta sig loss.
Han skulle döda dem. Utan tvekan.
Det spelade ingen roll vilka konsekvenser det blev.
Lathan skakade på huvudet och såg på Maria.
"Om de kan besitta henne så spelar det ingen roll vad vi gör, de kommer veta allt innan vi ens agerar på det. " Sa han på en urgammalt språk som bara han, Maria, Alexander och Dorian till viss del förstod.

Sakta slog Willow upp ögonen och såg på Alexander och vände bort blicken och såg alla så spända.
"Skrek jag i sömnen?" Hon såg oroad ut och kände på pannan och suckade.
"Jag är varm men ingen feber."
Maria såg på sin man.
"Ja älskling du skrek. Du skrek så högt att vi blev oroliga." Hon satte sig och smekte hennes kind.
Tristan kom upp med en komm och log.
"Choklad?" Han räckte koppen till Willow och log.
"Seså drick så ska vi se till att få den bästa festen i morgon. Om du ber snällt kanske du får öppna Armelles present i förväg?" Han såg på sin syster. Maria och Tristan försökte göra läget lugnare. Om Willow var orolig skulle det inte bli bättre.
"Får jag verkligen det?" Hon såg på sin syster och log.

Dorian höll så hårt i Lathans arm, pressade ned sina naglar så att sår bildades och blod droppade. Men det läkte och blev nya sår om och om igen.
Men Lathan verkade inte ens medveten om det.
Utan var i djup koncentration och försökte tänka ut något, samtidigt som han höll i Dorian.

Armelle som nästan hoppade högt när hennes namn nämndes hämtade sig snabbt och log brett mot Willow.
"Okej kära du. Jag har typ tio presenter till dig. Du får välja en och öppna nu. "Sa hon och tog sig smidigt iväg till rummet och tog med sig paketen tillbaka.
De var i varierande storlekar. Några var kläder som hon hade gjort. Både fina och några lite mysigare och några vardagligare. Som verkligen skulle passa bra på henne. Några var smycken, gamla smycken som var otroligt vackra och någon var en otroligt fint prydd speldosa. Med alla möjliga stenar på sig, även den var antik så att säga.