prs yehet & kkaebsong

Med en liten suck drar Joshua täcket över sin kropp, och lutar sin kind mot den äldres bröstkorg, låter fingrarna röra sig över Zihaos hud medan han sluter ögonlocken.
"Min pappa var helt sinnessjuk. Han var ute och drack hela tiden, låg runt med massa andra kvinnor. När han var riktigt full fick han hett temperament, kunde slå mamma och både mig och Samuel." Berättar han i en viska de ton. "Vi var panka och pappa jobbade ingenting, så mamma fick skriva in oss på ett motell innan hon fick ett permanent jobb, och fick pengar till det här huset. När pappa kom hit efter en månad 8ch började slå på oss blev mamma förbannad och de började bråka."

”Det där låter ju ta mig fan värre än min mamma”, mumlade Zihao. En liten klump hade bildats i halsen på honom som bara växte sig större och större desto mer han förstod innebörden av Joshuas ord. Misshandel var hemskt, vidrigt, ynkligt. Ja, han hatade precis allting med det, som ungefär vilken annan männsika som helst borde göra. ”Jag visste inte att han slog er”, erkände han efter att ha samlat sig själv och pillade lite med artonåringens mjuka tröja. ”Hur gamla var ni?” Att först bli misshandlad hemma för att därefter bli terroriserad i skolan..Zihao förtjänade verkligen inte Joshua och det här bevisade det bara ännu mer.

"Det skulle jag inte säga, psykiskt misshandel ät oftast värre en fysiskt.. Jag är bara glad att han inte finns i våra liv längre," viskar Joshua, slår upp ögonen och låter de vila på fingrarna som gör små mönster över huden på den äldres bröstkorg. "Vi flyttade hit till England när jag var sju kanske, pappa började med misshandel, gå på krogen och vara otrogen när jag var åtta. Samuel var nio." Förklarar han, tillåter sig själv att för engångsskull se Zihao i ögonen. "Jag har bara inte velat prata om det förut, han är inte värd att finnas kvar i min dumma hjärna."

Zihao sänkte blicken och knep ihop läpparna så pass att de knappt syntes längre. Om han bara fått chansen att lägga händerna om den idiotens hals, hade han inte tvekat för en sekund.
”Misshandel som misshandel, det är hemskt oavsett”, utbrast nittonåringen och satte sig upp i sängen, rufsade fingrarna i håret tills det stod åt alla håll. Fy fan. ”Kommer han tillbaka så kan du vars rätt säker på att han kommer dö”, konstaterade han och spärrade upp ögonen. Han sneglade skamset ner mot Joshua och lät händerna falla mot sidan, ner på madrassen. Med en kvävd snyftning, kastade han sig därefter över artonåringen och ålade sig så nära den yngre han nu kunde komma.

Med ett bittert leende ser Joshua upp mot den äldre, huvudet faller ner mot madrassen när Zihao raskt sätter sig upp. Jo, misshandel är misshandel, spelar ingen roll hur mycket man än vrider på det.
"Han kommer inte komma tillbaka," säger artonåringen i låg stämma och sätter sig upp medan han slingrar händerna om Zihaos midja, låter huvudet falla mot hans axel. Med slutna ögonlock tar han djupa andetag, ja det är bättre att den andre vet det. Även om det är en djup hemlighet. "Sista gången jag hörde något från honom hamnade han i fängelse."

”Det räcker inte”, muttrade Zihao och spände blicken på Joshua. ”Ingenting kan göra upp för det han utsatte er för”, fortsatte han med en röst som nästan brast. ”På samma sätt som ingenting kommer att kunna gottgöra för allting hemskt jag utsatt dig för. Men jag har i alla fall ändrat på mig och du vet, nåja jag hoppas att du vet, att jag verkligen ångrar mig.” Känslorna svämmade ännu en gång över, fick nittonåringen att verkligen känna sig totalt rutten, inifrån och ut. Precis som han önskat så många gånger innan, drömde han om att vrids tillbaka tiden och fixa alla sina dumma misstag.

Joshua visste att det skulle komma förr eller senare, att den äldre skulle koppla sina egna handlingar till faderns. Usch.
"Zihao, du kan inte jämföra dig själv med min pappa." påpekar han tyst och gräver ner ansiktet hos nittonåringen. "Jag vet att du ångrar dig, och jag har förlåtit dig. Man växer ifrån det, du är växt något otroligt de senaste tre åren, ska du veta. Och jag är riktigt tacksam för det." ja, Zihao måste förstå det, att Joshua inte är det minsta ledsen eller arg över vad som hände de där åren. De båda har växt upp.

Precis som alltid, så hade Joshua rätt. Nittonåringen kunde verkligen inte att fortsätta tänka på allting som hänt för flera år sedan. Det var dags att börja leva i nuet, annars skulle de aldrig komma framåt.
”Rent tekniskt sett så har jag växt nästan sex centimeter under de senaste åren”, mumlade Zihao med en svag röst för att sedan utsöta ett litet, ynkligt skratt. ”Du vet att jag älskar dig va? Väldigt, väldigt mycket”, viskade han och log blekt. ”Och jag vet att du älskar mig precis lika mycket, för att det är helt enkelt så det är. Du kommer aldrig att bli av med mig.”

Orden som den äldre sedan säger får Joshua genast att skratta till, slänger sig över Zihao och pressar ner honom mot sängen för att krama om honom.
"Dela med dig, jag har inte växt någonting alls," säger artonåringen och putar bittert med läpparna. Nepp, fortfarande 172 centimeter, precis som för två år sedan. Dumma gener. Eller ja, han älskar sina gener, förutom längden. Usch. Han tystnar efter det som kommer därnäst, och en svagt leende rör sig upp över läpparna. "Ja, det vet jag." försäkrar han och stryker fingrarna över de röda lockarna. "Jag vill aldrig bli av med dig heller."

”Nej du, din lilla räka, jag kommer aldrig att dela med mig av min underbara längd”, retades Zihao och stack ut tungan mot den yngre. Med ett retsamt flin dansandes över läpparna, stödde han sig lite mot armbågarna så att de hamnade ungefär i ögonhöjd. Och så tog nittonåringen tillfället i akt och pressade läpparna mot Joshuas. En av de långa, smala händerna for upp längsmed den slanka ryggen tills den slutligen stannade vid artonåringens nacke. Perfekt. Sådär kubde han gärna stanna resten av dagen, eller åtminstone tills han inte orkade hålla sig uppe längre. Som tur var, var Zihao inte direkt klen, så det kunde allt dröja.